Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZEPHYR.
Må ske, min Astolf!
Han sänker sig fullkomligt ned, öppnar varligt armarna och ställer sig
med Astolf på marken.
Nå, höll jag ej min lofven, Astolf? Säg,
är du belåten med din resa? Flög
jag icke lagom fort, på din begäran,
då du, som hade först så grufligt brådt,
på engång föll i resbeskrifvargriller?
Ja, dröjde jag ej till och med en stund
på Ararat, blott för den utsigts skull,
som derifrån man har? — Gick dygnet ej
förbi, liksom en timma? — Sträckte jag
ej sist vår flygt så högt uppöfver molnen,
att Afunds hemska tjut ej nådde dig? —
Nu äro vi vid målet. Gläd dig, broder,
och njut af hjertans grund allt hvad du kan!
ASTOLF
omfamnar honom.
Det är nu i sin ordning, att af mig
ett famntag du till godo håller! o,
min hulda, snälla, broderliga Zephyr!
Hvad erkänslan är fattig! Hvi förmår
jag icke, som jag vill, att tacka dig?
ZEPHYR.
Hvad bättre har man väl att tacka med,
än just med sina armar och sitt hjerta?
Yid himlen och vid Styx! ett eldigt famntag,
det öfvergår all annan fröjd i lifvet.
ASTOLF.
O rika syn af vårens eget land!
ZEPHYR.
Hvad man i ditt land kallar höst och vinter,
är här en kort sömnsjuka blott, som årligt
på några dagars tid får öfverrumpla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
