Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I parken vill jag, att mot träden kyla,
mot gräs och dagg min famn, min kind, min mund!
O, kunde jordens gröna förlåt skyla
för sinnets blick en sluten himmels stund!
Men hvart jag går, af stjernor, blommor, droppar
mig hon, blott hon i tusen bilder skänks;
och hennes barm det är, med rosenknoppar,
som under vårens täcke höjs och sänks.
Kanske hon slumrar nu, och lampan lyser
på hennes första dröm, som ler — om mig! —
Om mig? — Förmätne! hvilket hopp du hyser!
Men låt det hoppet vaka dock med dig!
De ögon blunda, som så vådligt speglat
i månljus midnattsglans min själs begär;
de källor likt, dem Salomo förseglat,
i mörker fängsla de sin andehär.
Men ack! de ljusets andar svagt förvara,
en ny förtrollning återbörjas re’n;
och samma ögon, lika öppna, klara,
inom mig blixtra än med samma sken.
Dock nej! jag känner, att hon äfven vakar:
hur skulle hon väl somna förr, än jag?
De själar, dem naturen föd t till makar,
likt två magnet-ur gå med lika lag.
Ja, nu hon visst sin luta klinga låter,
hvars toner kyssa hennes fingrars lopp;
i välljud sorgen ler och skämtet gråter,
och obekanta sinnen väckas opp.
De fly en fröjd, hvars öfvermått är smärta;
men hennes röst fördröjer deras gång:
hos mig de söka skydd; men till mitt hjerta
förföljer dem förtjusarinnans sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
