Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livad dock din härmning liflig är ocli skön!
o o
Du fäller tankfullt ögonlocken . . . Stilla!
Har jag dig skrämt med min förmätna bön?
Du småler — och ur dunkla ögonhåren
slår evighetens gryning opp sin blick —
O, om jag så orörligt stanna fick,
och från din åsyn digna ned på båren!
Han dröjer, med uppsträckta armar i sitt knäböjande läge.
FÅGELN.
Men hvarför bete dig
så tokigt, och ropa?
Tillbaka blott se dig . . .
Felicia ger sin fågel en vink att tiga och smyger sig bortom förlåten.
ASTOLF
uppspringande.
Förbi! Förbi! Till sina elementer
har min förtjusnings skenbild återgått.
Ar det väl af musik du lockas blott?
Han återtager lutan och börjar åter.
Rosa hörs i tårar svara: —
FELICIA
utanföre.
»Fly, Papilio! från mig;
mörkret, ack! är hjertats snara,
kyssar locka mången fara;
låt mig dem tills dager spara,
slumra, drömma blott 0111 dig!»
ASTOLF
vänder sig om, i hänryckt bestörtning.
»Om dig! om dig!» — Var det ej hennes röst,
som i mitt öra klang så klart, så nära?
Min egen visa sjöng hon . . . Arma bröst,
din yras tecken alla sinnen bära,
och synens villa nu blir hörselns ock! —
Men ack! hvad under fins deri ändock,
då hennes skönhet är den luft jag andas,
att jag en äolsharpa blef, der den
med flägt på ilägt slår an och tar igen
ackorder, som i säll förvirring blandas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
