Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och huru vågen, sänkt och höjd, sig rörde
ined sakta klang omkring vårt tempels grund.
ASTOLF.
Felicia! o du! af allt det sköna
det allraskönsta dock!
FELICIA.
Hur ömt förlängs
der solens afsked! Och omkring den gröna,
sömnvarma bädd, der nyss hon gick till sängs,
blott småningom det röda tjället stängs.
Se, hur det nu sin förlåt fladdra låter! —
Men du, som blid igen, har rågat åter
min glädjes mått så rikt, så öfverst fullt,
o, njut med mig, att lifvet är så huldt!
ASTOLF.
Tänk dig en pilgrim, kommande ur qvafvet
af töckenfylda skogars furutält,
när han, i hast, ser solbeglänsta fält,
der till sin moder, till det gamla hafvet
en djupblå elf sin dottervandring stält!
Hon må sig bugta eller snörrätt flyta
med hafslik spegel vänd mot strand och sky, —
i hvarje blink syns, på en gång, dess yta
omätligt lik sig och oändligt ny . . .
Så, vid hvar anblick af din kärlek — strömmen,
som så omätligt speglar himlens höjd, —
den tycks mig vara än blott skänkt i drömmen,
och första gången af mitt öga röjd.
FELICIA.
Du är min elf, och jag den lilla bäcken,
som störtar ned från bergen till sin vän,
den mäktigare, — att förgäta skräcken
af ensligheten i den vilda häcken,
der mörker hvilade på lifvet än.
Väl sjöngo näktergalar ock deroppe,
och solen stal sig mellan bokar in;
men saknad grät i hvarje silfverdroppe,
och källan sökte — någon bann lik sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
