Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har allt det ljus, som de förvara,
jemväl för dig i droppar blänkt,
så säg: hur vill du helst besvara
den helsning de ditt hjerta skänkt?
ASTOLF.
Det vattnet vi ju tårar kalla:
i helig natt dess ådra göms;
hur bittert ock dess vågor svalla,
käns sötman dock, ju mer det töms.
Det flyr då ur de tvillingsbrunnar,
der himlen ler på djupets grund,
och ur två stjernor oss förkunnar
det högsta själarnes förbund.
Och när ej ord, ej toner stamma
den vällust fram, som »kärlek» näms,
i tårar glittrar då hans flamma,
tilldess hans ljudspel åter stäms.
När älskarns mun dem törstigt söker
på ögonlock, som fält dem nyss,
då vet han, hvar han ljufvast öker
den eld, som gnistrar i hans kyss.
FELICIA.
Ja, äfven dessa fröjder du mig lärt,
du. all min sällhets skapare och herre!
Så, när de saligt störta ut ur ögon,
der tjusningen och smärtan födt dem samfäldt,
de spegla, droppvis, sitt föräldrapar
i majregn öfver kindens blommor. O,
må smärtans andel dock, — så dyrbar ock, —
blott aldrig vinna öfvervigt!
ASTOLF.
Var viss,
det sker — åtminstone — ej genom mig.
FELICIA.
Hvi skulle jag ej tro ditt ord? — Har ej
den mäktigaste bland naturens andar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
