Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om detta bär det minsta moln, sig sjelf
med allt sitt sken i mörka skuggor höljer?
Hon skall mig återse, men fast och lugn;
livad nu hon lider, skall jag vedergälla.
Och ack! livad äro hennes qval mot mina?
När ana feer, genier, demoner
de tyngder, som beklämma menskobröst?
Hur skulle deras tanke gissa ut
den känsla, hvaraf främlingen betages,
när, inom deras trollring stäld, han ser
förgäfves efter väsen af sin art,
från alla likar höjd, men också skild,
allena bärande, i menskligt lijerta,
en jordoinhöljd, men outsläcklig låga
af himlens och af helvetets begär?
Har ej min älskarinna sjelf ibland
min bäfvan väckt i stumma månskensnätter,
då med en blick, orörligt vänd mot rymden
och liksom slocknad, och med snöblekt anlet,
hon tyckts förstena sig och bli tillsist
en härmad qvinna blott, en marmorstod? —
Ja, äfven hon — ack! mellanåt så ljuf,
den högsta sällhet än mitt sinne rönt, —
ja, äfven hon är främmande för mig!
Ihåligt skön, lik dessa skogens tärnor,
som nattligt visa sig vid jägarns koleld;
gudomligt skön — men ack! ihålig dock!
Nu är den stund, som på den jord mig födde,
man under namn af midnattstimman räds,
då uret dagens bödel blir och drabbar
med hammarns sista slag dess trötta tinning,
och livarje sömnlös ensling känner handen,
som öfver honom far med iskallt smek.
Af kylan vill det arma hjertat, oron
i menskolifvets fina urverk, stanna:
det frågar: »lefver jag? Hvad är att lefva?»
Och skälfver, likt en liten gnista, sprakad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
