Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅLIDA.
Vi skiljas mellertid ... men råkas dock?
SPINAROSA.
Ack ja! när månan darrar på din bölja!
De undaugömma sig.
FELICIA.
Lif utan hjerta — dag förutan sol,
själ utan kärlek — öga utan ljus . . .
Midnattligt skumma tanke! Dristar du,
omöjlig möjlighet, att hota mig?
Ar jag lycksalighetens drottning ej,
du väsenlösa skräckbild? Gifs ett osällt, —
jemväl för henne? Står jag vid dess gräns? —
Försagda stolthet! Erkänn, genom hvilken
berättigas mitt rike till sitt namn?
Ej genom mig — Min spira gaf jag bort,
och otacksamma fötter henne trampa!
Var det ej han, — densamme, som mig nu
så tusenfaldigt ängslar och förfärar, —
som hit engång med morgonrodnan kom,
en morgonskön, från himlen skickad gäst,
och sköt, igenom dvalan af mitt hjerta,
en stråle, ack! i hvilken log och brann
det varmaste af lifvets helga eld,
det innersta af dess odödlighet!
G
Hvi får ej all min lefnad så förflyta?
Hur mäkta menskoår, — minutens strömoln, —
hit, öfver mellansvalgets breda gap,
inom min synvidd kasta långa skuggor?
O, hvad jag lycklig kände mig! Hur söt
den yrsels nektar var, som hjertat drack
från detta andra, i hvars’’ öfverflöd
det sänkte all sin anings skatt, och fick
den gränslöst ökad och förstådd tillbaka!
Förstådd? — Jag trodde så! O, när han sade:
»jag älskar dig!» Hvad jag var viss, att då
odödlig sanning klaner ifrån hans tunga!
O O o o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
