Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som, långt ifrån att tacka oss derför,
med bitter klagan fåfängt återkallar
den offrades odödligt kära skugga! . ..
Men sådant veta gudar blott förut;
mig tillhör att mitt inres maning följa.
O, hvad de dagar voro sälla dock,
när jag mig såg från lifvets högsta goda
af inga värre hinder stängd, än rum
och tid, och mödor, gifna att besegra!
FELICIA.
Astolf!
Han slår upp ögonen och spritter till vid anblicken af den framför honom
stående prinsessan.
FELICIA.
Var trygg! Jag går.
ASTOLF.
Du går?
FELICIA.
Min åsyn
obilligt stör dig i de tankebilder,
för hvilka nu den är ett vidrigt minne.
ASTOLF.
Ett vidrigt? — Alla himlar! — Din? — Ett
vidrigt?
FELICIA.
Befara ej, att jag dig förebrår
den natt, som jag i ångest genomvakat
bland tärnor, som vid hvarje ljungeld trodde
en verldsomstörtning i fullbordan gå
och äskade beskydd af mig, som sjelf
inom mig för min moders vrede skalf:
än mindre djerfs jag klandra, att jag oviss
i denna skräck bl ef lemnad om ditt öde, —
ja, att du icke ens en morgonhelsning
mig på den återskänkta dagen bragt!
Till allt du orsak, liksom frihet, har;
jag, äfven jag din undersåte är!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
