Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLF.
O, hör mig blott. . .
. FELICIA.
Begärlig dock, — jag ej
kan neka det, — att se om än du lefver,
jag ville dig med egna läppar önska
en lycklig morgon. Denna qvinnosvaghet
urskuldar du, kanske, ännu. Enhvar
är ej så stark, som du . . . Xu låt mig gå!
ASTOLF
kastar sig för hennes fötter.
Du hvarje tänkbar godhets allförening,
du kan din Astolf ohörd ej fördömma!
Ilos dig är, liksom i Guds egen himmel,
af ömhet och af nåd ett öfverflöd,
för hvilka inga skiften sätta gräns!
FELICIA.
Stig upp! Du skymfar mig med denna ställning;
en bättre morgonhelsning kan du bjuda.
Hon uppreser honom.
ASTOLF.
Hvad bör till dig, du eviga, du höga,
inan bringa fram, som icke sjelft har prägel
af oförvansklig art? Och livad kan sonen
af en vid vrånga lagar fjättrad jord
dig bjuda, som han dig fullvärdigt skattar?
Han vore annars din jemlike ju!
FELICIA.
Förunderlige! Ar du det då icke? —
O Astolf! Visare i många stycken
du är, än jag; men så enfaldig dock,
så obekant med menskoverldens oro,
så obevandrad i ditt lynnes irrgång
jag ej må tros, att icke re’u jag gissar
den pil, hvaraf ditt sinne sårad t är.
Med nattlig båga, redan länge spänd,
en öfvermakt vår sällhet fjerran hotat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
