Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niir på vår borggård han, i gryningsdunklet,
ur natten framstod, som ett nattens verk.
Ett härligt djur!
CÄCILIA.
Hur täcks man honom se? —
Den stackars drottningen!
NIOBE.
Du veka blomgter! —
Bör man ej känna lifvets högsta smärta,
se’n man har lifvets högsta glädje känt?
LTJCINDA.
Du hårda hällberg! Alla skola vi
rätt hjertligt sakna Astolf!
NIOBE.
Ja! och sakna’n
förevigar, för oss som för prinsessan,
hans hela minnesvärda älsklighet.
II o
Ar det en olycka? Hvem ville hellre
ett minne äga, på hvars tomma glas
allsingen oförgätlig bild sig tecknat?
LUCINDA.
Slikt låter höra sig: och — ärligt sagdt —
hans häst är hvars och ens beundran värdig.
Nu, ensam i det praktstall, der han strax
lät märka sitt förakt för andra hästar, —
genljudligt stampar han vid porfyrkrubban,
som flinkt af Zephyrs hand med gullkorn rågas.
Hög, kolsvart, glänsande, så smärt som stark,
med silfverhvita vingar, man och fötter,
han kastar upp, med stolta lockars fladdring,
sitt kloka hufvud, blickar skarpt med ögon,
som likna bloss, och när hans lätta hof
oroligt skrapar spiltans marmorgolf,
han ofta då i gnistor frustar ut
den breda bringans frihetslystna lågor.
CÄCILIA.
När ämnar Astolf resa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
