Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLF.
Kan jag? —
Jag reser ej!
FELICIA.
Mitt hjertas enda känsla,
mitt dyraste, mitt allt, — du måste det! —
Låt mig nu vara stark! Ej alltid plantan
har mindre kraft än hällen: genomväxer
ej långsamt hennes rot dess fasta vägg?
Ditt forna rike vinkar; icke mer
det nyas yngre kraf jag yrka vill. . .
Blott rädda dig! — Min moder hotar: gå!
ASTOLF.
Ha! blifver någonsin min själ så trång,
att bilden af mitt fosterland förjagar
din gudabild derur, — må detta då
mig namnlös qväfva med sin tunga mull! —
Men räds det ej! Just af din kärlek skyddad,
i dina armar snart jag åter sluts.
FELICI* .
Nu väl! Tilldess . . . mig än en gång omfamna!
Om ock för sista gången, — famna mig! —
Ja, outplånlig sådan vällust är;
i ingen tid, på ingen ort du undflyr
ett sådant minnes välde och förtjusning.
Har kärleken ej fordom kallats minne?
ASTOLF.
Så heter min ännu.
FELICIA.
O, tag ifrån mig
med denna kyss all lycka, och behåll den!
Var segerrik, var säll! . . . Ack! kunde jag
blott i en enda droppe gjuta ut
mitt hela lif, och drypa den, som tår,
in i ditt bröst! — Det blefve då min graf;
och se’n, åtminstone, vi skildeg icke!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
