Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af mina händer skall på länge ju
ej någon tjenst du röna. Kanske aldrig . . .
ASTOLF.
Nämn »aldrig» ej! Det är ett vigtigt ord —
FELICIA.
Ja, helst om man förlänger det med »mer!»
Säg, hade du ej förr en dröm derom?
ASTOLF.
Din röst dör bort i detta vilda gny,
som genom luften brusar närmre, närmre . . .
FELICIA.
Det stormen är, som griper trädens hjessor
i daggbestänkta lockarne; se ut
på den af silfver öfverspunna ängden,
hur de mot marken buga sig, till bön
för sig — och för sin arma drottning!
O O
ASTOLF.
. NeJ!
Re’n tydligt ljuda gnäggniugar, och hofvar
jag stampa hör hitupp. — De komma nu,
min sällhets bödlar!
LUCINDA
inträder.
Konung! Allt är färdigt;
din häst, af mig och Zephyr smyckad, ledd
af honom, ilar uppför kullen hit,
och väntar, sadlad, på sin herre.
FELICIA
med ett anskri.
Ah!
Hon faller i Astolfs armar. Lucinda upplyfter dörrens purpurförlåt. Man
ser den af morgonsolen skimrande parken och öfverst på kullen, dit
alla tärnorna församlat sig, Zephyr komma löpande med hästen fram
till paviljongens ingång.
ZEPHYR
andtruten.
Här har du besten! Sjelf jag tordes ej
i sadeln sitta; han tillät det icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
