- Project Runeberg -  Macbeth /
V

(1813) [MARC] [MARC] Author: William Shakespeare Translator: Erik Gustaf Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Originalets versbyggnad har jag sökt
efterbilda. Shakspeares jamber äro högst lediga och fria
och smyga sig efter ämnet, som ett rikt draperi
efter den herrligaste kropp. Det är en förtjenst,
hvari jag ej kan hoppas att hafva uppnått
honom.—Apostrofen har jag stundom tillåtit mig
att nyttja. Jag skulle kunna säga att den i
Dramatiska arbeten, der versen måste närma sig mera till
talet, är mer är annars ursäktlig; om det ej vore
min öfvertygelse att den i allmänhet i Svensk vers,
med urskiljning nyttjad, borde tillåtas. Man har
lagt ett fasligt hat på denna lilla , oskyldiga figur;
och den tid har varit, då en stackars Poet satte
hela sitt goda namn och rykte på spel, om han
råkat skrifva: h a d’, i stället för: h a d e.
Emellertid tycktes man vara nöjd, blott den ej vågade
sig fram på papperet, och man apostroferade
orden, som förut; men utan att säga till. Så
skrifver man: röjs, tycks, för röjes, tyckes,
menska för menniska, ja till och med ren,
sen för redan, sedan. Det ser ut som man
verkligen trodde språket vara obesmittadt af apostrofen,
blott den ej utsattes, och framförallt blott det accentlösa
e i slutet af imperfecterna alltid fick vara oqvaldt och
bibehålla en otillbörlig vigt. Detta är ej af så ringa
betydenhet som det torde synas. Denna enda
omständighet, hvarigenom poeten tvingas att i versen lägga
tonvigt på stafvelser, som ej äga någon, gaf ass
en verslära, som slutligen skulle gjort språket lika
accentlöst, som det franska, hvorefter man ville
bilda det, om ej dess natur varit alltför mycket
deremot. Det enda medel mot denna oreda var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:18:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/macbeth/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free