Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkens förändringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommarnatt, i hvilken aftonrodnaden från Antikens solljusa dag
ännu kastade ett förbleknadt skimmer öfver Karl den Stores
rike och i hvilken den Nya Tidens morgonrodnad redan
började gry ett par sekel senare, då trubadurerna i Provence
strängade sina lyror till kvinnans och kärlekens
lof — uppdöko oupphörligt nya vidgade vyer vid den intellektuella
synranden, inträdde nya politiska och sociala förhållanden,
hvilka alla ropade efter nya namn, — namn, som ej funnos
i Ciceros och Virgilius’ ordförråd. Latinet måste därför
riktas med nya ord. Och så skedde äfven, men detta
hufvudsakligen genom nybildningar ur dess eget material, hvilka
ofta nog voro mycket djärfva, gjorda allt för mycket på fri
hand, saknade i regeln den klassiska färgen och gåfvo till
följd häraf åt språket en allt starkare ’barbarisk’ prägel.
När sedan under Medeltidens sista sekler den s. k.
humanismen uppstod i Italien och de klassiska språken
började vetenskapligt studeras, framstod också detta
medeltidslatin som en barbarisk rotvälska i motsats till dess klassiska
mönster. Man sökte därför rena det gamla Romarspråket
från alla dessa plebejiska utväxter och uppsatte såsom ideal
att tala och skrifva ett verkligen klassiskt latin, för hvilket
det forntida Roms störste vältalare, Cicero, gällde som den
förnämsta förebilden. I denna sin renade form fortlefde
därefter latinet som den bildade världens internationella
tal- och skriftspråk i Väst-Europa under Renässansens och
Reformationens tidehvarf, ja till en viss grad ända in på
1700-talet. Och under dessa århundraden kan det ock med
fullaste rätt sägas ha lefvat ett rent artificiellt lif, ty hvarje
minsta afvikelse från dessa klassiska mönster betraktades
och bestraffades som ett oförlåtligt felsteg. Men härigenom
själfdog det också af hunger halftannat årtusende efter sin
verkliga död, emedan dessa humanister, dessa dess
kärleksfulle vårdare beröfvade det hvarje möjlighet till utveckling
och gåfvo därför i fåvitsko — som den tyske språkforskaren
Paul uttrycker sig — härigenom detsamma dödshugget. Ty
nu, när den Nya Tiden dagats öfver Europa, blefvo vyerna
än mera vidgade, ropet efter nya ord än mera högljudt och
detta behof kunde latinet nu mindre än någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
