Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nordiska språkgrenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfarande sitt norska modersmål, och det är ur de modärna
norska folkmålen, som den s. k. norsk-norskan eller
»landsmålet» i vårt sekel bildats eller rättare gjorts, ty detta språk
talas ingenstädes, utan är så att säga ett artificiellt extrakt
af de nynorska dialekterna med folkmålet i Søndmøre som
utgångspunkt. Skaparen af detta språk är språkforskaren
I. Aasen, och det har sedan användts af de framstående
författarna O. Vinje, A. Garborg m. fl. Dess litteratur är
visserligen ej vidare omfångsrik, men från estetisk synpunkt
af stort värde.
De fornnorska dialekter, som uppstodo i Skottland och
Irland samt på Man och Hebriderna, utdogo under
Medeltiden och vi ha endast få och obetydliga rester af desamma.
På Orkenöarna och Shetlandsöarna kvarlefde däremot norskt
språk ända till början af vårt århundrade, och på Färöarna
kvarlefver det än i dag.
Det är helt naturligt, att det färöiska språket ej har
någon nämnvärd litteratur. Den utgöres hufvudsakligen af
i vårt århundrade upptecknade folkvisor. Det färöiska
språket torde nu talas af omkr. 13,000 personer.
En ojämförligt större betydelse har det isländska
språket och vi måste dröja något vid denna underliga ö och
detta underliga folk.
Island — som endast vid kusterna och i ådalarna är
beboeligt, emedan hela det inre upptages af vidsträckta
kärrmarker, väldiga glacierer och ofruktbara lavafält —
upptäcktes redan i början af 800-talet e. Kr. af irländska
munkar, men detta föranledde ej någon varaktig kolonisation,
och det var först mer än ett hälft sekel senare, som Island
ånyo upptäcktes (874 e. Kr.) af nordiska vikingar. Harald
Hårfager hade då nyss upphäft sig till ensam härskare i
Norge, och Västlandets mäktige storbönder ville hellre
fortfarande lefva sitt forna fria lif i ett annat land än varda
den nye på visst sätt allrådande konungens underdånige
hirdmän. Under den s. k. landnámstiden[1] (omkr. 874 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
