Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nordiska språkgrenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det första — eller de första — språken bestodo
förmodligen blott af mer eller mindre oartikulerade läten och
ljudhärmningar, saknade all formbildning och satsfogning,
utgjordes af ytterligt enkla, troligen ofta upprepade
ljudförbindelser, hvaraf vi här och där måhända återfinna några
reflexer, såsom till ex. i sådana namn som de polynesiska
Kamehameha, Honolulu, de amerikanska Mississippi, Titicaca
samt i dylika till barnspråket ursprungligen hörande ord
som pappa, mamma, dadda m. fl.
Det låge då nära till hands att antaga, att de språk,
hvilka äro enstafviga och sakna all — åtminstone i yttre
måtto synlig — flexion, skulle representera språkens äldsta,
så att säga mest outvecklade utvecklingsstadium, men enligt
nyare teorier är måhända denna uppfattning oriktig. Som
vi emellertid här ej kunna inlåta oss på denna fråga, nämna
vi blott, att vi kalla de språk, som uppvisa denna enkla
struktur för isolerande. Till dessa räkna vi de språk vi
ofvan sammanfattat under termen den östasiatiska språkstammen,
hvars förnämsta representant är kinesiskan. De isolerande
språken kunna endast höja sig till sammansättningens
stadium, såsom till ex. kinesiska Pe-king, Nan-king,
Tsung-li-ya-men o. s. v. — bildningar, som äro ungefär parallella
med sv. mån-sken, frukt-träd-gård etc. Att likväl kinesiskan
trots denna sin ofärdighet visat sig vara ett både lämpligt
och praktiskt språkrör för tanken, ådagalägger kanske bättre
än allt annat tankens makt öfver språket.
Men sammansättningar kunna, som ofvan nämnts, öfvergå
till afledningar. De språk, hvilka höjt sig till denna
ståndpunkt, kalla vi agglutinerande (’hoplimmande’). I
dessa språk äro orden på väg att hopsmälta med hvarandra,
men likasom de olika lederna i binnickemasken till ex.
lefva de ännu i viss mån sitt eget fria lif, ehuru de
visserligen ej längre kunna skiljas från hufvudordet utan att
förlora sin lifskraft, och sambandet dem emellan är så löst,
att fogarna tydligt märkas. Till de agglutinerande språken
räkna vi bland andra de ural-altaiska, och som exempel på
hvad vi mena med agglutination vilja vi då anföra följande
turkiska ord: ev (= hus), evden (= från hus), evymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
