Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den yngre runraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’ting’, þænk ’tänk’; ᛚᛅᛏᛅ både som lata ’låta’, adj. plur. ’lata’
och landa = gen. plur. af land, lænda ’lända’ o s. v.
Redan blott på grund häraf kunna således våra runinskrifter
erbjuda rätt många svårigheter för uttolkaren.
Men härtill komma äfven andra omständigheter.
För att spara utrymmet händer det ibland, att någon
ordskillnad ej finnes, utan att alla orden ristats i en
sammanhängande följd. Och för att ytterligare spara utrymmet
händer det också någon gång, att, om det föregående ordet
slutar på samma språkljud, hvarmed det följande börjar, den
detta språkljud betecknande runan blott är ristad en gång
och är således att uppdela i två runor. Det ligger i öppen
dag, i huru hög grad ett dylikt skrifsätt måste göra
tolkningen än svårare.
Att vara runristare var i forntiden ej blott ett särskildt
yrke, utan ock ett mycket ansedt sådant. Vi känna äfven
namnen på flera fornsvenska runristare ex professo. Att
kunna rista runor var en idrott, som ej en hvar hade lärt
sig, och de ’runkunnige’ sökte därför äfven öfverträffa
hvarandra i denna konst. De forna nordborna voro mycket
hugade för att pröfva sitt skarpsinne i lösningen af de
dunklaste gåtor, ville liksom täfla med hvarandra ej blott i
mannamod utan ock i mannavett, hvadan de isl. skaldevisornas
ofta svårtydda omskrifningar nog stundom voro rent afsiktliga.
Med den af de bänkade kämparna, som först lyckades
tyda dem, drack man en bragebägare i botten. Likaså
ansågs det som en vacker idrott att kunna lösa de dunklaste
runor, hvadan också väl dessa runristare stundom ville täfla
med hvarandra i konsten att göra sina ristningar så
svårtydda som möjligt. Så torde man kanske få förklara
tillkomsten af de s. k. lönrunorna — ett slags fornnordisk
chifferskrift, af hvilken åtskilliga olika slag ha bevarats.
Och dessa lönrunor ha måhända ej tillkommit af blott en
dylik mera ytlig fåfänga. Runstenarna voro i fullaste måtto
offentliga och det kan då ock tänkas, att man ibland ville
på dessa minnesvårdar ha ett och annat inristadt, hvilket
ej precis hvem som hälst kunde tyda, likasom vi nu till
ex. för mera privata, förtroliga meddelanden hellre använda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
