Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den yngre runraden - Runinskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det nu anförda torde tillräckligt visa, med huru stora
svårigheter runforskarna än i dag ha kämpa vid tolkningen
af våra runinskrifter. Och således kan denna vår förnämsta
och nästan enda källa för vår kännedom om runsvenskan
med allt skäl sägas vara ganska grumlig.
I samband med det nu sagda vilja vi tillägga, att det
är ej nog med, att de enskilda runorna ofta uppvisa en
mängd olika variantformer, utan vi ha äfven flera från
hvarandra mer eller mindre afvikande runalfabet.
Så till ex. det s. k. Rökstensalfabetet på flera af våra
allra äldsta runstenar, bland andra på vår allra viktigaste
och märkligaste, nämligen Rökstenen, efter hvilken det
uppkallats.
Vidare nämna vi de s. k. Hälsingerunorna på några
runstenar i Hälsingland, särskildt utmärkta därigenom, att
den s. k. hufvudstafven (det lodräta strecket) i regeln
saknas och endast bistafvarna (sidostrecken) mer eller mindre
transformerade och reducerade kvarstå.
Som runornas antal i förhållande till språkljudens var
så ringa, sökte man småningom afhjälpa denna brist dels
genom s. k. stungna (prickade) runor, dels genom
ombildningar af de gamla o. s. v. Härigenom fingo vi till sist lika
många runor som det fanns bokstäfver i det med kristendomen
efter hand införda latinska alfabetet — hvilket, om
Wimmers ofvan anförda teori är riktig, vi således nu
lånade för andra gången. Men när ändtligen runraden på
dessa sätt blifvit någorlunda fulltalig, var också den
egentliga runtiden redan förliden, ity att det latinska alfabetet
nu allt mer började uttränga runorna. Striden mellan detta
allt mer segrande latinska alfabet och den allt mer vikande
runraden kan i allmänhet sägas vara afslutad på 1200-talet,
ehuru vi visserligen äfven från den följande tiden ha
åtskilliga runurkunder, ja ega till och med ojäfaktiga bevis på
att runor ibland anvandts ända in i nyare tider.
Af våra talrika runinskrifter förskrifver sig ungefär
hälften från Uppland, en 300 från Södermanland, en 200
från Östergötland och ungefär lika många från Gotland. I
ringare antal ha vi runinskrifter från alla gamla svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
