Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt ha bortfallit. I våra under följande tidsskede
nedskrifna landskapslagar kunna vi stundom på grund af
allitterationen liksom läsa bakom raderna ett och annat
försvunnet h. Så till ex. när det i äldre Västgötalagen står:
løpær maþær a hærskip, kunna vi — då fsv. löpa är =
isl. hlaupa — restituera denna text eller rättare värs till
hløpær maþær a hærskip — ett bevis bland många på att
våra landskapslagar delvis åtminstone härstamma från heden
tid. Dessa förbindelser — hl, hn, hr — ha äfven i alla
öfriga nord. språk utom isländskan reducerats till l, n och
r. Så till ex. motsvaras fsv. luter (= lott) af isl. hlutr, fsv.
nakki (= nacke) af isl. hnakke, fsv. ringer (= ring) af isl.
hringr o. s. v. Rörande bortfallet af h före j och w skola
vi framdeles orda.
En i och för sig ganska obetydlig ljudförändring, men
som för bedömandet af våra runinskrifters approximativa
ålder är af stor vikt, är öfvergången af förbindelsen sþ till
st, hvilken torde inträffat i medlet på 1000-talet. Få ord
uppträda nämligen så ofta på våra runstenar som pret. ind.
ræisþi (ræisþu) > ræisti (ræistu) (= ’reste’) och man kan
på grund af blott detta ord indela runurkunderna i tvänne
grupper, den äldre sþ-gruppen och den yngre st-gruppen.
I betonad ställning öfvergår förbindelsen ia till iæ på
1100- och 1200-talet, men kvarstår i obetonad. Till följd
häraf ombildas hiarta till hiærta, hialpa till hiælpa, iamn
till iæmn etc., hvaremot pron. iak (= jag), såsom oftast
obetonadt i satsen vanligen kvarstår oförändradt, ehuru den
nu utdöda betonade formen iæk äfven finnes i fornspråket.
Det är häraf en själffallen slutsats, att om förbindelsen ja
finnes i nysvenskan i betonad ställning, måste detta bero på,
att ifrågavarande ord är lånadt från något främmande språk,
sedan denna ljudlag först genomförts och blifvit liksom
utlefvad. Så ha vi till ex. att förklara de tyska lånorden jaga
och jakt, de isländska lånorden jarl (i vår medeltidslitteratur
heter den store Folkungajarlen Birghir iærl) och
mansnamnet Hjalmar m. fl.
En långt mera genomgripande förändring undergår språket
genom kontraktionerna af diftongerna æi > e, au > ø
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
