Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förbigående de många namn litteraturhistorien har att
uppräkna under senare hälften af 1500-talet, vända vi oss
till den mångsidige och mångpröfvande politiske ränksmidaren
Johannes Messenius (1579—1636). Utan vidare
samvetsskrupler utgifver han sig för lutheran, ehuru han i hela
sitt lif var i grund och botten tillgifven katolicismen, och
ehuru likaså i hjärtat tillgifven Sigismunds parti, tvekar han
ej att låta bruka sig som Karl IX:es politiske handtlangare,
men detta dubbelspel hamnar sig och under 20 långa år
får han som fånge på Kajaneborgs fästning i norra Finland
lida för sina synder att ha velat tjäna tvänne herrar. Det
är under denna sin fängelsetid, som han författar vår första
stora rikshistoria, Scondia illustrata. Som denna emellertid
är skrifven på latin, är densamma för vårt språk utan
betydelse, ehuru den som historisk urkund är af ganska stor
vikt. Däremot äro hans på svenska skrifna dramatiska
arbeten från språklig synpunkt af stort intresse, ehuru de
visserligen i estetiskt hänseende äro af föga värde.
När Messenius kort före sin död frigafs ur sitt fängelse,
inspärrades på samma fästning vår andra store författare
under denna tid, vår förste verklige skald, den föga
samvetsgranne vagabonden Lars Wivallius (1605—1669), ett
fullödigt barn af den så i moraliskt som patriotiskt
afseende indifferenta Renässansen. Hans äfventyrliga,
kringvandrande lif är som en röfvareroman. Till följd af sina
upprepade bedrägerier och snedsprång, är han i den tidens
fängelsehålor en ofta sedd gäst, medan han under sina
fritider uppträder som en grand seigneur och förtrollar genom
sin egendomliga tjusningsförmåga både fångknektar och
adelsjungfrur. Hans brokiga lefnadssaga är därföre ingalunda
fläckfri, men hans dikter, ehuru i formen ofta något knaggliga,
bära dock alltid prägeln af det verkliga poetiska snillet.
Som skaldenatur var också Wivallius tvifvelsutan
öfverlägsen ’den svenska skaldekonstens fader’, Georg
Stiernhielm (1598—1672). Man har nämligen så med rätta kallat
denne, ty det är han, som är skaparen af vårt modärna
metriska språk. Näst Olavus Petri torde därför ej heller
någon af detta tidehvarfs författare från språklig synpunkt vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
