Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matsedel från Gustaf II Adolfs tid har den synnerligen
instruktiva ’pigstafningen’ jortstek och hjärpe, hvilken är en
dubbel bock, ity att fornspråkets namn på dessa djur voro
hiorter och iærpi, så kan man ej gärna betvifla, att nu
åtminstone hj och j i uttalet sammanfallit.
I samband härmed nämna vi, att förbindelsen dj (vare
sig gammal eller uppkommen af g före palatala vokaler och
gi, se ofvan!) nu öfvergår till j. Vi hafva till ex. sådana
skrifningar som diufwer (= jufver), giättar (= jättar), envogé
(= envoyé).
Likaså öfvergår förbindelsen li till j, hvilket framgår af
t. ex. skrifningen juster (= ljuster).
J-ljudets teckning är likaledes ett exempel på, huru
historiskt riktig vår nuvarande rättstafning är. Allt efter dess
olika ursprung skrifva vi det nämligen än i dag olika, till ex.
jämn, gifva, gjuta, djur, hjärta, ljung o. s. v. Det finnes måhända,
när allt kommer omkring, ingenting, ej ens i den s. k.
ortografien, som så ofta från en djupare och fördomsfriare
synpunkt gestaltar sig som en fullfjädrad kakografi, hvilket ej
har någon rim och reson, nämligen i den meningen, att
det kan förklaras, men, som vi nyss sade, en helt annan
sak är, huruvida det är så pass mycket rim och reson i
detsamma, att det också kan försvaras.
Den djupare orsaken till dessa ljudförändringar sti ( =
sti + sk före palatala vokaler och ski) och si till sch-ljud
samt di (= di + g före palatala vokaler och gi) och hi
samt li till j-ljud, torde vara att söka i öfvergången af det
forna halfvokaliska i (d. v. s. ett i, som så att säga
uttalats utan klang och utan tid) till vårt nuvarande spirantiska
j-ljud.
I förbindelsen hv blir ock nu h allt mer allmänt
förstummadt, så att till ex. hvad och vad, hviska och viska etc.
uttalas lika. Detta har visserligen, åtminstone dialektiskt,
inträffat redan under Medeltiden, men på grund af åtskilliga
yttranden af grammatiska författare i slutet af 1600-talet
och förra hälften af 1700-talet, tyckes det å andra sidan,
som om denna ljudförändring först i slutet af detta och i
början af nästa tidehvarf blifvit fullständigt genomförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
