Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna tids litteratur blir man nära nog förvånad öfver den
massa onödigt långods, som möter ögat. Speciellt i
offentliga handlingar, bref och andra aktstycken är det nästan som
en myrstack af lånord, ja ej ens under Unionstiden, då vårt
språk höll på att samtidigt både förtyskas och fördanskas,
var det så späckadt med främmande uttryck som under vår
stormaktstid. En reaktion mot detta ideliga, lättsinniga
lånande börjar visserligen ock visa sig, men denna är
egentligen blott riktad mot det romanska — särskildt franska —
inflytandet, under det att man i allmänhet intet har att
invända mot det tyska. Att vårt modersmål under detta
tidehvarf var utsatt för en så stark inverkan af främmande språk
berodde äfven till en viss grad på den verkligt stora och
omfattande spåkkunskap den bildade ’öfverklassen’ särskildt
under 1600-talet var i besittning af. Det var ej nog med,
att det humanistiska latinet var en oumbärlig förutsättning
för all bildning och att kunskap i grekiska från och med
Reformationen och Renässansen var en obligatorisk
fordran — äfven de modärna språken studerades med ifver.
Af politiska skäl var polskan ett ingalunda obekant språk
och Johan III till ex. talade detsamma flytande. Den
skönhetsälskande, lifsglada Renässansens egentliga hemland var
Italien, och där stodo såväl de sköna konsterna som den
sköna litteraturen i sin vackraste blomning, under det att
Spanien, det dåtida Europas främsta stormakt, sökte i
konstens och diktningens värld om möjligt täfla med detta sitt
systerland. Till följd häraf var italienska och till en viss
grad äfven spanska ej heller några obekanta språk i vårt
land. En af det Karolinska tidehvarfvets senare skalder —
Gunno Dahlstierna († 1709) — visar sig till ex. vara i hög
grad påverkad af den italienske skalden Marinis tillkrystade
stil, och redan den mångkunnige Erik Sparre var förtrogen
med det italienska språket. Däremot var under 1500-talet
franskan ännu så föga känd, att år 1560 en skriftställare
anser sig behöfva öfversätta ett franskt arbete till latin för att
göra det bekant för den svenska publiken. Under 30-åriga
kriget och än mera under Ludvig XIV:es tid varder
emellertid förhållandet ett helt annat, och det är under senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
