Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Folkets magi och kyrkans kamp emot henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste med henne till helvetet. Men hon kan endast
säljas till lägre pris än hon inköpts. Fördenskull är den,
som med den minsta möjliga penningen inköpt henne,
ovillkorligen förlorad.
Mandragoraväsendet var, såsom man finner, ett slags
»spiritus familiaris». Dock uppträdde det äfven i annan
form. Det hände, att äfventyrare utgåfvo sig för
mandragoror och på grund af denna sin mystiska härkomst
gjorde lycka vid hofven, sedan de förut genom kristligt
dop blifvit i andlig måtto förmänskligade. Dock förlorade
de genom dopet sin undergörande förmåga, till men för
egen kassa och andras. Än flera voro i medeltiden de
äfventyrare, som påstodo sig eller ansågos vara bastarder
af djäflar och människor. Förde de i öfrigt en otadlig
vandel och ådagalade fast tro på kyrkans satser, var
faran af ett sådant stamträd icke större än äran. Sonen
af en fallen ängel behöfde icke kröka rygg för en man
af adel.
I medeltidens demoniska fauna spelar varulfven en
för stor roll för att förbigås med tystnad. Han var
landsbygdens fasa. Varulfvar äro människor, som till
en tid förvandla sig till vargar och då stryka omkring
på jagt efter barn. Tron på varulfven är urgammal;
antika författare omtala den såsom en bland skyter
samt herdar och bönder i de östra provinserna gängse
vidskepelse[1].
Då ansågs förvandlingen åstadkommas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
