Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Jehovahtjänsten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot förföljelsen fanns intet skydd hos massan af folket,
än mindre hos konungarne, allra minst hos prästerna
och leviterna. Hvar se sig om efter en stödjepunkt?
Kanske hos de med centraltemplet kämpande »höjdernas»
anhängare? Med dem hade reformatorerna ett
gemensamt, men också blott ett: prästadömets tillgänglighet för alla
[1]. I allt annat gapade en afgrund mellan den renade
religionens förkunnare och blotarne å »höjderna», som
utgjorde just det konservativa elementet inom
gammal-jehovismen såväl i förhållande till reformatorerna som till
centraltemplet. Det är sannolikt, att människooffren, som
ej voro främmande för den gamla Jehovah-tjänsten
[2] –
[1] Jes. 61: 6.
[2] Man erfar af de i tiden för exilen lefvande
profeterna, att människooffren då ännu voro i bruk. »I sanning»,
yttrar Jeremia (4: 23, 24), »det är tomt bedrägeri med festjublandet
från kullarne, bergen. Och nedrigheten har förtärt våra fäders
förvärf alltifrån vår ungdom: deras får och deras oxar, deras söner
och deras döttrar.» »Se», utropar han i Jehovahs namn, »jag
bringar en olycka öfver denna ort, emedan de fyllde den med
oskyldiges blod och byggde Baalshöjderna till att förbränna sina
barn med eld såsom brandoffer åt Baal, hvilket jag hvarken
bjudit eller talat om och hvad som aldrig kommit mig
i sinnet» (19: 4, 5). Sistnämnda ord, flerestädes upprepade, äro
synbarligen riktade mot en rådande mening, att Jehovah anbefallt
dessa offer, ehuru de då hemburos Baal. Denna mening delades
af profeten Ezechiel så till vida, som han ansåg människooffren
pålagda israeliterna af Jehovah såsom straff för deras olydnad. Han
later (20: 25) Jehovah säga om israeliterna i öknen: »jag gaf dem
satser, som icke voro goda, och stadgar, genom hvilka de icke
lefde, orenade dem genom deras offergåfvor, i det de läto allt,
som bryter lifmodern (allt förstfödt) gå genom eld, på det
att jag skulle förstöra dem och de erfara, att jag är Jehovah».
Dessa »satser, som icke voro goda», finnas intagna i de af
reformatorerna sammanbragta lagarne, nämligen i Exod. 13: 2, där det
heter: »allt hvad som bryter lifmodern bland Israels söner hos
människor och boskap, mitt skall det vara», samt i Exod. 22: 29:
»Det förstfödda af dina söner skall du gifva mig. Alltså skall du
göra med din oxe och ditt får: sju dagar skola de vara hos
modern, på den åttonde skall du gifva mig dem»; -- men dessa
gamla påbud, i hvilka det mänskliga förstfödda och det djuriska
ställas vid sidan af hvarandra, beröfvas sin udd dels genom en ny
motivering af deras uppkomst, dels genom föreskriften, att
människans (och åsnans) förstfödde skola lösas med penningar (Exod. 13:
12 ff.), dels slutligen genom den förklaring, att »Jehovah tagit
leviterna till sin egendom i stället för det förstfödda af Israels barn»,
Num. 8: 13 ff. Man har af denna förklaring velat sluta, att enär
ju leviterna icke offrades, så hade ej heller offrats det förstfödda,
i hvars ställe leviterna blifvit Jehovahs egendom. Men när det
gällde att afskaffa ett afskyvärdt religionsbruk, var man väl ej så
noga om logisk konsekvens i motivet för dess upphäfvande. Den
som uppmärksamt genomläser berättelsen om Isaaks offring, skall
kunna förstå följande ord hos en äldre profet, Micha, i hvilka han
på rörande sätt skildrar tviflen och den slutligen segerrika
själskampen hos en from Jehovah-tjänare under inflytelsen af detta
offerbruk: »Hvarmed skall jag träda inför Jehovah, böja mig för
höjdens Gud? Skall jag framträda för honom med brandoffer,
med årgamla kalfvar? Har väl Jehovah behag i mång tusen
vädurar, i tiotusenden af strömmar olja? Skall jag gifva honom
min förstfödde för min öfverträdelse, min lifsfrukt för
min själs synder? Man har förkunnat dig, människa, livad
godt är och hvad Jehovah af dig fordrar: ingenting annat än göra
rätt och öfva kärlek och vandra ödmjukt med din Gud», Micha 6:
6 ff. -- Efter en seger öfver ammoniterna offrade Jephta, på
grund af ett Jehovah gifvet löfte, sin dotter; det skedde ej i
öfverilning, ty hon erhöll två månaders tid till att förbereda sig på
offerdöden, och man förnimmer ej, att en röst härunder höjde sig
för hennes frälsning. -- Det åtskilliga gånger i urkunderna
återkommande uttrycket, att personer upphängdes eller styckades »inför
Jehovah i Gilgal», »Jehovah i Gibea» o. s. v., låter ej utan tvång
förklara sig annorledes än ur seden att ofira honom människor på
höjderna. -- Enligt Exod. 29: 37 skulle hvarje icke-präst, som
vidrörde brandofferaltaret, vara »helig» eller »vigd. (sacer, qadasch),
d. v. s. vigd till döden; jämför Exod. 30: 29; Lev. 6: 20; Num. 17:
2, 13. -- Hvilken kraft man tillskref människooffren framgår af
2 Kon. 3: 27. En förenad här af israeliter, judar och edomiter
hade omringat moabitiska fästningen Kir-Hasereth. Besättningen,
som led af vattenbrist, gjorde ett utfall för att slå sig igenom
belägringshären, men tillbakakastades. I sin yttersta nöd tog Moabs
konung »sin förstfödde son, som skulle blifvit konung i hans ställe,
och offrade honom såsom brandoffer på muren». »Då», tillägges
det, »kom grym vrede öfver Israel, så att de tågade ifrån
honom och återvände till sitt land». Detta återtåg med
outrättadt ärende från en fästning, som var nära att falla i dess
våld, kan blott förklaras af härens öfvertygelse, att alla
ansträngningar mot densamma nu vore fruktlösa. Den vrede, som kom
öfver Israel, är att tolka såsom den af offret bevekte moabitiske
nationalgudens vrede mot hans folks fiender, men ej såsom vrede
hos israeliterna öfver det skedda offret. En sådan känsla skulle
väl snarare drifvit de belägrande till en stormning än förmått
dem att öfvergifva en redan nästan fulländad seger. -- Den efter
lyckliga belägringar och strider öfliga »tillspillogifningen» af de
fångne fienderna och deras tillhörigheter bär hela karaktären af
människooffer åt Jehovah. Israeliterna lofvade Jehovah före
belägringen att tillspillogifva den fientliga staden, om han gåfve
den i deras hand. Det var således tjänst för tjänst. Stundom
slaktades åt Jehovah vid sådana tillfällen allt som hade ande och
lif: män, kvinnor, barn och boskap. En lag, son återfinnes Lev.
27: 28 ff., stadgade om dylika offer: »allt tillspillogifvet, hvad
någon helgar åt Jehovah af allt som är hans, af människor och
boskap och af hans egendoms mark, får icke säljas och icke lösas;
allt tillspillogifvet är högheligt för Jehovah. Ingen
tillspillogifven människa får lösas; hon skall döden dö.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:20:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/magi/0188.html
