- Project Runeberg -  Medeltidens magi /
I. Inledande blick på medeltidens världsåskådning och dennas historiska uppkomst

(1902) [MARC] Author: Viktor Rydberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
5

I.

Inledande blick på medeltidens världsåskådning och dennas historiska uppkomst.

Jordklotet är, enligt medeltidens åsikt, världsbyggnadens medelpunkt.

Själf stillastående omgifves jorden af tio öfver hvarandra hvälfda himlar, som alla, med undantag af den högsta, äro i kretsande rörelse.

Denna högsta och orörliga, hvilken omsluter de öfriga och utgör skapelsens gräns mot den tomma oändliga rymden, är empyréen eller eldhimmelen, af de platoniserande filosoferna äfven kallad urbildernas värld. Där, »uti ett ljus där ingen tillkomma kan», tronar i treenigt majestät Gud, och till honom uppstiger, såsom en världens lofsång till sin skapare, den harmoniska klangen af de nio lägre himlarnes gång.

Närmast under empyréen är kristallhimmelen eller det första rörligas krets (primum mobile). Under honom åter hvälfver de tyngdlösa, af det finaste världsämnet danade fixstjärnornas himmel. Om man tänker sig en
6
ängel nedsväfvande från denne till jorden -- medelpunkten, där skapelsens gröfsta beståndsdelar afsatt sig -- har han att sänka sig genom ytterligare sju himlar, som bilda den planetariska världen. I den första af dessa sju befinner sig Saturnus, i den andra Jupiter, i den tredje Mars; den fjärde och mellersta tillhör planeternas drottning Solen; i de tre återstående vandra Venus, Merkurius och nederst Månen, som med sin till- och aftagande skifva mäter tiden. Under henne äro jordens luftkrets och jorden själf med land och haf.

I världsbyggnaden äro fyra grundämnen: eld, luft, vatten och jord. Hvarje ting utgör en egendomlig blandning af grundämnena (elementerna) och besitter såsom sådan sina egna krafter. Men i sig själf är dock materien egenskaps- och kraftlös. All kraft är andlig och utströmmar från en andlig källa: från Gud, samt meddelas åt himlarne och åt jorden och åt alla ting, som där äro, genom okroppsliga, andliga och personliga väsen. Sådana uppfylla världsalltet. Själfva grundämnena erhålla sina krafter af dem.

Dessa väsen kallas intelligenser eller änglar. Genom dem röras primum mobile och fixstjärnhimmelen. Af änglar föras planeterna i sina banor. »Hvarje kraft i stenarne, växterna, metallerna och alla öfriga föremål härflyter från de intelligenser, som Gud insatt till ledare och väktare öfver sina verk» [1]. »Gud såsom alla krafters ända och ursprung förlänar idéernas insegel åt sina tjänsteandar, hvilka såsom trogne verkställare af den gudomliga pagebreak ref="0007"> viljan besegla med ideal kraft alla åt dem anförtrodda ting»[2].

En nödvändighet gifves icke. Allt har uppkommit och allt är beroende af Guds godtycke. Naturlagarne äro ingenting annat än de föreskrifter, i enlighet med hvilka änglarne sköta sitt kall. De lyda af kärlek och fruktan; men om de af olydnad öfverträdde de gifna föreskrifterna eller upphörde att verka, hvilket är dem möjligt, skulle naturförloppet blifva ett annat, eller världsuret stanna, såvida Gud icke ingrepe för att hindra det. »Stundom kringgår Gud deras förmedlande tjänst och verkar omedelbart själf, eller gifver han änglarne ovanliga föreskrifter, och dessa verkningar heta då i högsta mening under» [3]).

Kunskapen om tingens väsen blir således i hufvudsaklig mån en kunskap om änglarne. Dessas oräkneliga härskaror bilda nio körer eller ordningar, fördelade uti tre hierarkier, som motsvara de tre världarne: urbildernas, de rörliga himlarnes och den jordiska. Serafernas, kerubernas och tronernas körer äro Gud närmast: de omgifva likt en hofstat hans härskarestol, fröjdas af hans anletes närvaro, genomströmmas af hans kärlek, vishet och kraft samt höja eviga hymner till hans lof. Tronernas ordning, den lägsta inom denna högsta empyreiska hierarki, förkunnar Guds vilja för den mellersta hierarkien, åt hvilken de rörliga himlarnes regering är anförtrodd. Väldenas kör emottager dessa befallningar; krafternas, som förer stjärnorna och planeterna i deras banor samt åstadkommer alla andra himmelska verkningar, utför dem, medan makternas aflägsnar allt, som kunde hindra
8
deras fullgörande. Den tredje hierarkien, som omfattar furstendömenas, ärkeänglarnes och änglarnes ordningar, förvaltar de jordiska tingen: furstendömena, såsom redan namnet antyder, äro folkens och konungarikenas skyddsandar; ärkeänglarne äro religionens väktare och bära de frommes böner upp till Gud; änglarne, slutligen, vårda sig om de enskilda människorna och förläna åt djuren, örterna, metallerna och stenarne deras egenskaper. Samtliga hierarkier och körer bilda en sammanhängande kedja af i hvarandra spelande verksamheter, och världsbyggnaden liknar en Jakobsstege, på hvilken

»Himmelskrafter upp och neder vandra
Och räcka gyllne ämbar åt hvarandra».

Alla jordiska ting äro afbilder af himmelska, och alla himmelska äga sina urbilder i empyréen. De jordiska tingen formades af en gröfre materia; de himmelska af en finare, för intelligensernas inverkan tillgängligare; urbilderna äro immateriella. Fördenskull låta sig de sistnämnda utan motstånd fylla af andliga krafter och kunna af sin fullhet meddela åt de motsvarande afbilderna i stjärnornas och planeternas världar. Dessa i sin ordning nedstråla öfverflödet af kraft till de jordiska ting, i hvilka de hafva en motsvarighet. Hvarje ting på jorden står således ej blott under inflytande af sin ängel utan ock i växelverkan med planeterna, fixstjärnorna och urbilderna. Alltet är en cittra, hvars strängar, anslagna vid ena ändan, dallra utefter hela sin längd.

Det var för människan, som på Guds varde grund. ämnena framkallades ur intet, för människan, som han af grundämnena på sex dagar formade denna underbara
9
byggnad. Människan är skapelsens krona och mästerstycke, inom sitt väsens trånga gränser en fulländad sammanfattning af allt tillvarande -- en mikrokosmos -- och den högste Guds egen afbild.

Men då hon såsom mikrokosmos skulle hafva delaktighet äfven af den gröfsta materien, måste hennes bostad blifva icke empyréen, utan den låga jorden. Denna smyckades dock, för att vara henne värdig, med paradisisk skönhet, och änglarne i himmelen nedskådade med tjusning på dessa berg och dalar, dessa lundar och vatten, som under dagrars och skuggors lek skimrade än af morgonens purpur, än af solens guld, än af månens silfver. Och denna boning förmår genom själfva sitt läge symboliskt uttrycka och för människans öga åskådliggöra hennes bestämmelse och plats i Guds rike: hvarhelst hon vandrar, följer zenit hennes hjässa, och de hvälfvande himlarne hafva henne till medelpunkt. Stjärnornas ringdans är en fest till hennes ära: solen och månen äro till för att lysa och glädja henne.

De första människorna lefde lycksaliga i sitt paradis. deras vilja var helig; deras förnuft i omedelbar åskådning uppfylldt af ljus. Mången gång, när solens ängel sänkte sig med sitt klot mot synranden och »dagen började svalkas», nedsteg Gud från empyréen för att lustvandra hos sina älsklingar under Edens ljufliga träd.

Världen var en obruten harmoni. Väl fanns en motsats emellan ande och materie; dock ännu ingen mellan godt och ondt. Det skulle ej länge förblifva så.

Lucifer, det är Ljusbringaren eller Morgonstjärnan, hette den förnämste af alla änglar, serafernas furste, skaparens gunstling, i renhet, makt och majestät
10
underlägsen endast den heliga treenigheten själf. Högmod och afund bemäktigade sig, man vet ej huru, denne höge ande. Han ville störta Gud och sätta sig själf på allmaktens stol. Änglar af alla ordningar läto vinna sig för hans plan. På en vink af den öfverdådige stormade oräkneliga intelligenser från de lägre himlarne och jorden upp mot empyréen att förena sig med de affällige serafer, keruber och troner, som ställt sig under upprorets fana. I himmelen vardt en stor strid. Öfver dess skiften hvilar en slöja. Den helige Johannes i sin uppenbarelses bok lyfter dock en flik och låter oss se Mikael i spetsen för Guds legioner kämpande med Lucifer. Utgången blef dennes och hans anhangs nederlag. Den sköna Morgonstjärnan föll från himmelen [4]. Kristus såg den forne serafen lik en blixt nedstörta därifrån [5].

Den besegrade tillintetgjordes icke. Trygg i medvetandet af sin allmakt blef det Guds outgrundeliga beslut, att motståndaren, genom affallet förvandlad till ett alltigenom ondt väsen, skulle inom vissa gränser hafva frihet att verka. Denna verksamhet uppgår i ett den evigt förtappades fortsatta förtviflade krig mot Gud. Han vinner ock redan i begynnelsen en seger af omätlig betydelse. Han förför människan och bringar henne under sitt välde. Gud förbannar henne och jorden, på hvilken hon är försatt.
11

Världen är icke mer en obruten harmoni, en sedlig enhet. Hon är för alltid splittrad i tvenne kämpande riken: det godas och det ondas.

Guds beslut att så skulle vara och hans förutseende af följderna förkunnades genom en omgestaltning inom själfva världsbyggnaden. I den förut fridfulla jordens innandömen öppnade plötsligt ett helvete sina käftar och fylldes med en eld, som bränner allt, men förtär intet.

Stridens valplats är hela skapelsen med undantag af empyréen, i hvilken rena värld intet ondt kan intränga. Lucifer, upprätthållande sitt anspråk på dess härskarestol, har i allt sökt inrätta sig som Gud själf, härmar denne i allt. De fallne seraferna, keruberna och tronerna utgöra hans hofstat och krigsråd. Den mellersta hierarkiens förrädiska intelligenser ströfva, förvandlade till demoner, ännu gärna bland samma stjärnbilder och planeter, som fordom voro åt deras vård anförtrodda, och kämpa med de goda änglar, som nu styra himlarnes rörelse. Andra demoner sväfva genom luftkretsen, görande storm, åskväder, hagel, snö, torka och hemska järtecken (hvarför det ock heter, att djäfvulen är en furste, som makt hafver i vädret). Åter andra uppfylla jorden: dess haf, sjöar, floder och källor; dess berg, skogar, lundar och ängar. De genomtränga elementerna, de äro öfverallt.

Människan, hufvudföremålet för striden, är i en sorglig belägenhet. De lekamliga mödor och lidanden, hvilka jorden, sedan hon blef förbannad, hopar på den väg, som släktena, alla i Adam syndbefläckade, hafva att vandra, äro intet mot de faror, som på alla sidor omgifva och hota deras själar. Och huru afvända dessa faror? Väl äger enhvar från födelsens stund en skyddsängel, men
12
huru skilja hans ingifvelser från dem, som komma ur de ondas tusen osynliga källor? Lucifer kan omskapa sig till en ljusets ängel, hans demoner kunna locka med en röst, som härmar Guds och samvetets. Viljan har ingen motståndskraft mot dessa lockelser; hon är genom fallet fördärfvad. Förnuftet gifver ingen vägledning; genom fallet förmörkadt har det, sig själf lämnadt, urartat till ett sataniskt verktyg för irrläror och villfarelser. Känslan behärskas af materien, och denna, redan ursprungligen företeende en motsats till anden, är delaktig i förbannelsen. Hvad under då, att människans bana, hvars början är aflelsen i ett syndigt sköte, har bakom dödens port till slutpunkt helvetets eviga kval? Alla dessa myriader själar, som Gud skapar och ikläder stoftets skrud -- alla dessa mikrokosmer, af hvilka en hvar är ett mästerverk, en skapelsens prydnad, ett väsen af oändligt värde, bilda, led efter led, ett långt tåg från det intet, ur hvilket Gud framkallar dem, till den afgrund, där de efter en kort jordelefnad skola i tider utan ända förtäras och förtvifla och förbanna sin skapare.

Lucifer triumferar. Hans rike förökas. Och den arma människan har icke rätt att beklaga sig. Kärlet må icke klandra sin verkmästare. När hon skådar in i sin själ, upptäcker hon ett syndadjup, ett fördärf lika gränslöst som hennes straff. Världsordningen, hur hård hon är, bär dock den gudomliga rättvisans stämpel.

Det är fördenskull en handling af ren nåd, att Gud beslutat en anstalt till släktets räddning. Förberedd genom judafolkets utväljande, grundlagd genom Kristus, Guds son, i det han frivilligt lät sig korsfästa för mänsklighetens synder, har kyrkan uppspirat och utbredt sig
13
öfver länder, där förut demoner, hedendomens gudar, ägt tempel, stoder och altaren. Kyrkan är den trollkrets, inom hvilken frälsningen är möjlig, medan den utanför är omöjlig (Extra ecclesiam nulla salus). Inom henne offrar sig Gud-Sonen dagligen för mänsklighetens synder, i det att nattvards-vinet genom en helig handling förvandlas till hans blod och brödet till hans kött, som, ätet af kyrkans medlemmar, befrämjar deras tillväxt i helgelse och sålunda deras motståndskraft mot djäfvulen. Kyrkan är en lekamen, som genomströmmas af Guds helige ande. I en sådan gemenskap ersätter den ena lemmen hvad som brister hos den andra. Helige män, som, afsägande sig sinnlighetens alla fröjder, ägna sitt lif åt späkning af det kroppsliga, betraktelse af det andliga och verksamhet i det goda, samla därmed en rikedom af öfverflödsgärningar, som, förvarad i kyrkans skatt kammare, sätter henne i stånd att betala för de öfriga medlemmarnes synder. Hon utdelar med frikostig hand syndaförlåtelse ej blott åt lefvande, utan ock åt döde. Mänskligheten kan fördenskull åter andas friare, den stora massan åter hängifva sig åt hvad jordelifvet, eländigt i sig själft, erbjuder af en öfvergående lust och fröjd, och när hon på sin väg plockar de glädjens blomster, som växa i jämmerdalen, behöfver hon mindre frukta deras giftiga doft, ty botemedlet ligger nära. Riddaren i sin borg däruppe på bergets topp, borgaren i den trånga staden därnere i dalen må utan bäfvan taga sig hustru och uppfostra barn och lefva i ärbar munterhet efter sina tillgångar; den glade studenten må sjunga och tillämpa sitt »Gaudeamus igitur»; den oförvägne landsknekten i ett lustigt lif på värdshus och i jungfruburar skaffa sig
14
ersättning för fälttågets mödor; ja Maria Magdalenas efterföljerskor, syndande på nåden, förbida samma förlåtelse vid kyrkans fötter, hvarmed hon, deras förebild, hugnades vid Jesu, allt under förutsättning att de, tacksamma för Kristi barmhärtighet, som gjort dem till lemmar i kyrkan, vörda henne såsom sin moder, göra sig delaktiga af hennes nådemedel och söka hennes hjälp. En borgen för outtömligheten af hennes tillgång på öfverflödsgärningar ligger redan i denna sig städse förökande mängd af kloster, den stränga försakelsens, den oaflåtliga botgöringens, den mystiska gudsbetraktelsens bostäder. Där trängta brudar, vigda åt Kristus, efter den andliga omfamning, för hvars vinnande de undertryckt naturens häftigaste drifter; där bedja och arbeta natt och dag fromma enslingar. Från klostren utgå dessa män, som barfota, höljda i grofva mantlar och med rep om lifvet, ägna sig, likt apostlarne, åt fattigdomen och evangeliets förkunnande -- som emottaga allmosan vid lekmannens dörr för att i utbyte gifva ordets himmelska spis.

Medelst kyrkan har sålunda en vall uppkastats mot det ondas öfvermakt. Den kristne har något skäl att ropa: »du helvete, hvar är din seger?» ty fastän afgrundens skaror alltjämt förökas med förtappade själar, svinga sig dock numera tusen sinom tusen frälsta till empyréen, vare sig omedelbart eller på en omväg genom skärselden. Främst bland dessa saliga, som, blandade med änglarne, omgifva Guds tron, stå helgonen. Deras förböner gälla förmer än serafernas; deras kraft i striden mot demonerna öfverträffar kerubernas. Fördenskull hafva rikena, kommunerna, stånden, ordnarne, gillena, ja äfven de vanryktade eller olagliga näringarne (hvilka mer än andra
15
behöfva nåd och förböner) sina skyddspatroner i helgonens leder. Den enskilde skyddas af det helgon, till hvars namn han blifvit döpt.

Kyrkan är Guds rike på jorden, dess prästerliga hierarki en afbild af den himmelska, dess högste styresman påfven, Guds ståthållare. Kyrkans bestämmelse att utbredas öfver hela jorden, så att alla länder och alla folk falla inom hennes magiska krets, skulle icke kunna uppnås, om hon ej ägde att befalla öfver kristenhetens konungar och deras härar. Det är för öfrigt klart, att den andliga makten är förmer än den världsliga: den förra skyddar själen, den senare endast kroppen. De förhålla sig till hvarandra såsom anden och materien. Också är det påfven, som förlänar den högsta världsliga värdigheten: de romerska cesarernas. Han är kejsarens länsherre, likasom kejsaren är eller borde vara konungarnes, furstarnes och de fria städernas. Vore det icke så -- vore de store och små herrarne oberoende af religionens väktare -- ve då den stora massan af undersåtar! Väl äro de försatta här på jorden för att öfvas i lydnad och ödmjukhet; väl hafva de inga rättigheter att pocka på, ty de äro af naturen rättslösa, men förtrycket skulle blifva gränslöst, om icke kyrkan, som är allas goda moder, påminde makthafvarne om deras kär leksplikt emot de ringa; ja samhällsordningen skulle söndersmulas till stoft, om ej en makt, högre än den på svärdet grundade, tvunge den starkare att hålla de förpliktelser, som han med den heliga treenigheten till vittne åtagit sig mot den svagare. Ty den rätt, som finnes, är förläningarnes och privilegiernas, hvilken uteslutande hvilar på beseglade förbindelser.
16

Genom kyrkans lära, den allena saliggörande, har människan till skänks erhållit hvad hon genom forskning aldrig skulle blifvit i stånd att förvärfva: kunskapen om de högsta sanningarne. I besittning af dem bör hon icke mer låta sig af djäfvulen fresta att på egen hand, med det förmörkade förnuftet såsom verktyg, söka intränga i tingens hemligheter -- försök, som ofta sluta med villfarelse och affall. Frestelsen härtill ligger dock nära, ty de höga sanningarne, då de iklädas de mänskliga begreppens dräkt, framträda stundom såsom en förening af hvarandra skenbart motsägande bestämningar. De fordra fördenskull förnuftets underkastelse under trons lydnad. Endast tron förmår rätt genomtränga och tillägna sig dem. Men dessa samma bestämningar, som kyrkan med den helige andes bistånd funnit, äro likväl de enda riktiga och erbjuda den troende forskaren en grufva med oändliga rikedomar. En filosofi är således möjlig inom kyrkan, när tänkandet, med dogmens gudomlighet till förutsättning, inskränker sig till ett vördnadsfullt sönderläggande och ödmjukt betraktande af trossatsernas innehåll. För detta ändamål må skolasten gärna arbeta med den aristoteliska dialektiken och sätta syllogismens häfstång i rörelse. På rättrogenhetens område kan månget om och men, månget för och mot anföras. Skolasten har att uppvisa det sannolikaste; påfven, den ofelbare, och hans kyrkomöten godkänna det riktigt träffade och afvisa misstagen, som förlåtas, när de afbedjas. Bäst är att forskaren tager äldre kyrkolärares satser till utgångspunkt. Då bygger det efterföljande släktet på den grundval, som det föregående har lagt, och när de alla följa samma dialektiskt skiljande och återförenande metod, så
17
att denna genomgår det hela och arkitektoniskt ordnar ämnets massor, då uppstår på dogmens grundplan en filosofisk byggnad, liknande dessa domer, med hvilka muraregillets konsterfarne mästare förvåna ögat.

Tiderna blifva allt sämre. Kyrkan kan förlåta synderna, men ej hindra deras tillväxt. Hvarje släkte emottager af det föregående en börda onda anlag, vanor och föredömen, hvilken förstorad lägges på det efterkommandes skuldror. Hvarje son har större skäl än sin fader att sucka: »Lyckliga de som dogo, innan de skådat dagsljuset; som smakade döden, innan de förnummit lifvet!» [6]Det ondas makter storma på alla håll mot kyrkans fäste. Från sitt vårdtorn blickar Zions väktare ut öfver världen och ser historiens böljor, piskade af demonerna, häfva sig mot det hälleberg, på hvilket Kristus byggt sin församling. Med möda tillbakaslå Europas korsprydda krigarskaror saracenernas af järtecken och farsoter bebådade anlopp. Kyrkans sinnebild var arken, drifvande på ett vredgadt haf under slagregn och blixtar. Häfden är en andlig comedia, spelande på en bana, hvars breda förgrund, likasom i mystärerna, utgör ett theatrum diabolorum, medan i den knappa bakgrunden Guds församling, en belägrad borg, tecknar öfver vimlet sina tinnar mot den ännu molndigra himmel, från hvilken dess försvarare bida sin undsättning: Jesus och hans änglar.

Men förrän denna undsättning anländer, skall det onda hafva nått sin höjd. Det härjar redan inom kyrkans helgade krets. Med större möda bekämpar Guds
18
ståthållare de inre fienderna än de yttre. Här reser sig den enskilde upp emot det allmänna, sedan han i sitt eget förnuft, sitt eget samvete trott sig finna ledande sanningar, dem han, utan annan myndighet än sin egen, ställer öfver och emot de stadgar, hvilka, ofvanfrån gifna, blif vit i sitt gudomliga ursprung bekräftade af hundra släktens fromma tro. Så uppstå kätterierna, dessa kräftsår på församlingens kropp, hvilka järnet måste bota, när icke salfvor hjälpa, och elden, när icke järnet. Där bemäktiga sig lidelserna människan så hel och hållen, att hon afsäger sig den gud, som fördömer dem och gör sig lifegen under den gud, som befrämjar dem. Stoltheten, fängslad i den låga bördens, njutningslystnaden i knapphetens eller eländets boja, skakar denna med förtviflan och ropar slutligen den forna Morgonstjärnan till sitt bistånd. Demonen lofvar fröjd utan mått och makt utan gräns. Fördärfligt verkar ock den fruktan, som människan hyser för kroppsliga lidanden. Hennes lekamen, byggd af den förbannade jordens stoft och ständigt närande sinnliga lustar, är af Gud prisgifven åt djäfvulens hemsökelser. »Där förlorar någon ett öga, där någon en hand; en faller i elden och bränner sig till döds; en i vattnet och drunknar; en annan klifver upp för stegen och bryter sin hals; åter en annan faller på jämna marken och bryter ett ben. Alla dessa och dylika oförutsedda händelser, som dagligen inträffa, äro idel djäfvulsskott och slag, som Satan af skadeglädje tillfogar oss» [7]. Än mer: den onde kan så bemäktiga sig en människas kropp, att han
19
blifver liksom dess andra själ, rörer dess lemmar och talar med dess tunga hädelser, för hvilka den besatte fasar. Men ehuru den fromme, likasom gudsmannen Hiob, endast gagnas af sådana anfäktelser, och bönen erbjuder emot dem ett kraftigt skydd, blifva likväl de allt flera, som af feg ängslan öfver denna djäfvulens makt söka trygghet i ett förbund med honom, helst han tillika gifver dem något välde öfver elementerna samt därigenom utväg till njutning och förmåga att skada andra. Så griper häxeriets gräsliga farsot omkring sig, och i nattliga stunder på berg och i ödemarker fira hundratusentals namnkristne hemliga fester till Satans förhärligande. Tiden mognar för Antikrists ankomst, yttersta domen och världsbranden.

I dennas lågor skola de rörliga himlarne och jorden förstöras. Rörelsen, verksamheten, striden, historien äro då slutade. Af den gamla världsbyggnaden återstå likväl de bägge motsatserna: empyréen och helvetet. Världsbranden är ej en allmän skärseld, som tillintetgör det, som ej bar väsende i sig själft [8]. Han endast skiljer för alltid guldet
20
från slaggen. Djäfvulens rike fortbestår, och bytet som det gjort är dess för evigt. Men det fortbestår endast, emedan en evig tillvaro är ett evigt straff för dess behärskare likasom för dess undersåtar. Från de nya himlar och den nya jord, som Guds varde framkallar till bostäder åt de frälsta människoandarne, förnimma dessa sina osaliga bröders tandagnisslan och verop, skåda de ned på deras jämmer och kval, men ej med medlidande utan med glädje, emedan de däruti igenkänna den gudomliga rättvisans ordning; ej med smärta utan med njutning, emedan anblicken af andras olycksalighet fördubblar deras egen lycksalighet. Utan ända uppstiga ur afgrundens djup mot empyréen förtviflans skri, trotsets smädelser, raseriets förbannelser, men de nedstämma icke utan förhöja klangen af de hymner, som helgonen och änglarne sjunga kring Guds och lammets stol [9].

*

Detta är i sina grunddrag medeltidens världsåskådning, fattad ej i abstraktioner, utan sådan som hon under många århundraden lefde inom de kristna folken, behärskande deras tankar, inbillning och känslor,
21
bestämmande deras görande och låtande. Lämningar af henne återfinnas i de ännu bestående kyrkornas systemer; men oförenliga med den nya världsåskådning, på hvilken männikoanden arbetar, alltsedan han i sextonde århundradet började befria sig från myndighetstron, utöfva de en alltmer aftagande inflytelse på formerna, i hvilka lifvet kläder sig.

En mängd af de besynnerliga företeelser, som göra medeltiden så olik den föregående helleniska bildningen och den efterföljande nyeuropeiska, äger i hans världsåskådning sina rötter Det är ej en tillfällighet, att vi å ena sidan uti Greklands historia möta så många harmoniska gestalter med lugn lefnadsglädje i sina anletsdrag, samt å andra uti medeltidens så många dystra eller öfverretade väsen, drypande af blod ur själfslagna sår, feberglödande af mystiska känslorus -- ej en tillfällighet, att den ena åldern älskar de förre och förevigar dem i sina hjältegallerier, medan den andra beundrar de senare och i sina legender framställer dem såsom heliga förebilder. En slump är det ej, att Hellas’ konst speglar en skön mänsklighet, under det medeltidens helst dväljes i det vidunderliga och kastar sig mellan ytterligheterna af hemskt allvar och vild komik; ej en slump att grekens vetenskap är rationell -- att han i logiken uppdagar kategorierna och i sin geometri uppför den mest fulländade byggnad af sträng bevisning, då däremot medeltidens vetenskap är magisk -- är korrespondenslära, astrologi, alkemi och besvärjningskonst.

För greken var världen en harmonisk enhet. Öfver själfva gudarne härskade förnuftsnödvändigheten, höljd i ödets slöja. Mytens brokiga tilldragelser lågo i ett
22
aflägset fjärran; de bundo icke ens skaldens fantasi, då han med dem sysselsatte sig, än mindre mängdens tro, allraminst tänkarens forskning. Företeelserna, framställande ett ostördt sammanhang, inbjödo till betraktelser åt hvilka man kunde ägna sig desto ifrigare, som ingen förmenade sig hafva till skänks erhållit ett redan fullfärdigt system af uppenbarad sanning, och desto friare, som ingen myndighet nödgade den enskilde välja mellan ett dylikt system och helvetet. På förståndets förmåga att intränga i tingens väsende tviflade man i allmänhet icke, emedan ett syndafall, som skulle upphäft denna förmåga, ej kommit till grekens kunskap. Hvad vetandet beträffar, stod man således på den inre myndighetens ståndpunkt. Så ock i afseende på sedligheten. Man var öfvertygad, att de drifter, som befrämja samlefnadens lycka, vore goda; att de, som icke motverkade henne, vore åtminstone berättigade, och man njöt med måtta naturens håfvor utan aning att gifvarinnan vore förbannad. Det ideal af vis, som man för sig uppställde, var fotadt på egen inre erfarenhet, antingen det nu bar Epikuri glada eller Zenos stränga eller Epikteti försakande och milda drag, och då man bemödade sig att i lefnaden förverkliga det, utgick man alltid från förutsättningen, att detta vore möjligt genom att med daglig öfning stärka viljan. Grekens sträfvande till dygd och renhet bar prägeln af ett gymniskt spel till de andliga musklernas stärkande. Det låg samma kraft och själfförtroende i dessa öfningar som i palestrans. Suckan och ångest voro för denna art af bättringsarbete främmande. Alldeles fruktlöst var det fördenskull icke. Den gamla satsen, att Gud hjälper den, som vill hjälpa sig själf, synes kunna tillämpas på
23
detsamma. Ty att det utvecklade stora, starka och ädla andar, var så onekligt, att äfven en kristlig kyrkofader vid deras betraktande började betvifla, att hans väg till fullkomligheten vore den enda, intills han lyckades öfvertala sig, att »hedningarnes dygder vore glänsande laster». Grekens harmoniska personlighet och den grekiska vetenskapens rationalitet berodde på en monistisk världsåskådning -- en som fattar det hela såsom en enhet i mångfald, ej som en oförsonlig splittring mellan tvänne absolut skilda principer.

Är däremot den högsta bestämmande makten i universum ett oberäkneligt gudomligt godtycke; är den värld, som ligger människan öppen, regerad från en annan enligt rent tillfälliga föreskrifter, som i själfva sin tillfällighet städse korsas af fientliga inflytelser från ett demoniskt rike; rasar ändtligen denna kamp ej blott i den yttre naturen, utan ock i det allra innersta af den mänskliga personligheten samt bemäktigar sig utifrån hennes vilja, förstånd och känslor för att utan hennes åtgörande begagna dem som verktyg till hennes förtappelse eller upprättelse -- då finnes i själfva verket intet kausalförhållande att efterforska, således intet ämne för vetenskaplig undersökning, och funnes dock ett sådant, förblefve det oss otillgängligt, då förnuftet, en lekboll för demoniska makter, icke är att förtro sig till. Ej heller har personligheten längre tyngdpunkten inom sig själf. Människan är då i högsta behof af en sådan räddningsanstalt som kyrkan, hvilken lärer henne hvad det gudomliga godtycket bestämt såsom godt och hvad såsom ondt; medelst sakramenternas öfvernaturliga nådemedel förlänar henne motståndskraft emot det onda och förlåter hvad hon, det
24
oaktadt, felar. Härmed är den yttre myndigheten satt i den med sina rötter uppryckta inres ställe. Det slags ideal af mänsklig fullkomlighet, hvilket under sådana förhållanden blir möjligt och verkligen uppkommer, emedan förståndsverksamheten städse söker binda de emottagna föreställningarne i ett sammanhang, ställer sig på myndighetslärans grund och antager hennes öfvernaturliga karaktär. Att medeltidens ideal är asketen och hans vetenskap magien, beror på hans dualistiska världsåskådning och dennas egendomliga beskaffenhet.

Medeltidens dualism härstammar från Persien. Det är Zoroasterlärans idé, som efter lång kamp med den grekiska enhets-åskådningen slutligen intränger i västerlandet och fullständigt besegrar det. Denna österlandets segerrika strid med Europa är summan af historien mellan Cyrus och Konstantin. De yttre händelser, som uppfylla de nämnda århundradena, vinna sin rätta betydelse, när man uti och bakom dem skönjer de begge idékretsarnes brottning. Osynliga schackspelare, framskjuta de mot hvarandra sina omedvetna pjeser på historiens bräde.

Då Cyrus hemsänder de israelitiska fångarne från Babylons älfvar till Morijah berg, förvärfvar han åt dualismen den vigtiga flankställning vid Medelhafvet, hvilken många århundraden därefter visar sin betydelse för stridens utgång. »Vedersakaren» (Satan), som uppdyker någon gång i gamla testamentets yngsta, under persiska inflytandet författade skrifter, för att i den rabbinska litteraturen spela en allt mer omfattande roll, är den judaiserade Ahriman; de besatte, som vid Jesu tid vimla i Palestina, bevittna, att den persiska dualismens demontro genomträngt och burit sin naturliga frukt i judarnes
25
fantasi- och känslolif. Vid sidan af denna fredliga eröfring öppnar sig det stora krigsdramat mellan Persien och Grekland. Ehuru detta ej framträder som ett medvetet religionskrig, är det dock Ormuzd och Abriman, som tillbakadrif vas vid Marathon, Salamis och Platææ; den grekiska monismen, som i dessa slaktningar räddas för att under någon tid ostördt få utveckla sig i en skön och glänsande kultur. Såsom ofvan antydts, äro magi och myndighetstro nödvändiga följder af en dualistisk religion; den fria personlighetens inskränkning eller upphäfvande en lika nödvändig följd af myndighetstron. Och hvem, som betraktar stridsvimlet på Marathons fält, kan undgå att igenkänna tvänne andliga motsatsers, tvänne skilda idékretsars sammandrabbning, då han å ena sidan skådar de från sina agorai (politiska öfverläggningsplatser) och gymnastiksalar utdragna hellenernas skaror, som, glada och bekransade, men utan att underskatta faran, möta österlandets otaliga, af sina ledares gissel framdrifna massor? Å ena sidan den utbildade fria personligheten, som har sin rot i den harmoniska världsuppfattningen; å andra den blinda undergifvenheten under yttre makter. Å ena sidan frihet, å andra despotism. Man kan med stöd af en logisk slutsats tillägga, ehuru detta synes mer aflägset: å ena sidan rationalitet, å andra magi.

Stärkt af segern går Europa att uppsöka fienden i dess eget land. Alexander kufvar Asien. Men den nye Akilles fängslas i sin egen slafvinnas bojor.

Medan nämligen den helleniska bildningen utbreder sig på ytan af de eröfrade länderna, tränger den österländska anden på djupet framåt i motsatt riktning. De
26
bägge idéströmmarnes böljor blandas delvis med hvarandra. I Alexandrias såsom i Pergamus’ bibliotek sammanflöda österns och västerns litteraturer; i dess studiesalar mötas österns och västerns vise; i dess lärosystemer sammansmälta Zoroaster och Plato, fantasi och spekulation, magi och rationalism på underbaraste sätt. Alexanders seger var krigarens, ej lärjungens af den nyktre Aristoteles. Den judisk-alexandrinska filosofien blomstrar upp, och gnosticismen, denne vidunderlige bastard af specifikt skilda världsåskådningar, är redan aflad, då i Palestina kristendomen uppstår, med sig införlifvar judendomens ur Zoroaster-läran flutna dualism och går ut att med trons vapen öfvervinna världen.

Under tiden har Rom utbredt och befästat sitt världsvälde. Nationaliteterna hafva blandats med hvarandra; deras gudar inflyttats i samma Pantheon; deras idéer korsats. Världsväldet har, för att hålla sig uppe, måst centralisera sig i despotism af österländsk art, de fria statsformerna hafva fallit, filosofisk skepticism och eudemonism inom de bildade klasserna upphäft de ärfda religiösa föreställningarne. Allt detta, jämte dess bihang af sedefördärf och materiel nöd, har bearbetat västerlandets jord för emottagande af den nya religionens utsäde. Tomheten och eländet låta motsatsen mellan ideal och verklighet, mellan godt och ondt tydligare framstå äfven för de monistiska folken. Dualismen, sålunda förberedd i tänkesättet och känslan, utbreder sig i kristlig form med oemotståndhig styrka öfver de romerska provinserna. De fattiges och förtrycktes oräkneliga massor hängifva sig åt »barbarernas och österns filosofi» (såsom en grekisk tänkare kallade kristendomen), emedan
27
de där återfinna sin erfarenhet af lifvet och bekräftas i sitt hopp om förlossning.

Den hellenisk-romerska hedendomen gör fruktlösa motståndsförsök. Förföljelserna från statens sida endast påskynda kristendomens utbredande. Hvad staten ej kan uträtta, skola kanske själfva den hedniska kulten och den helleniska filosofien förmå. Dessa, förut hvarandras motståndare, försonas inför den gemensamma faran. Antikens slocknande lampa flämtar upp i en klar låga, då djupa och rena andar, hvilka annars föraktat myterna som en skadlig vidskepelse, nu omfatta dem såsom symboler af höga sanningar. Filosofien går såsom nyplatonism till strids mot kristendomen.

Men nyplatonismen själf har blifvit ett affall från det monistiska och rationella. Plotinus och Ammonius Saccas försöka men förmå ej återupprätta honom. Han arbetar själf sin motståndare i händerna, framför allt när han, för massornas vinnande, nedlåter sig till att täfla med denne i underverk. Jamblichus och andra idka hemliga konster för att slå de kristna magerna ur brädet samt förhärliga Pythagoras och Apollonius af Tyana såsom undergörare, täflande med Jesus af Nazareth. Härigenom bidraga de till att utbreda det magiska och dualistiska föreställningssättet. Idéströmmen från österlandet gör ett desto hastigare triumflopp.

Den kristna dualismen känner sig redan stark nog att bekriga ej blott sina förklarade fiender utan ock de västerländska bildningselementer, som han i början upptagit i sitt sköte och som förskaffat honom insteg hos de upplystare klasserna. Instinktivt förnimmer han, att äfven den tänkareskola, som bildat sig inom själfva kyrkan, är
28
alltför monistisk och rationell för att kunna i längden fördragas. Män sådana som Clemens af Alexandria och Origenes, hvilka fattats af det eviga och oförgängliga i kristendomen samt veta skilja detta från dess dualistiska form, kämpa en tragisk strid för trons förenlighet med tänkandet. Medgifvande, att Kristus är allt, är Guds egen kraft och visdom, vilja de dock rädda den helleniska filosofien undan förstörelsen, som en i uppenbarelsens visshet och själftillräcklighet frossande fanatism riktar mot alla yttringar af västerns kultur: mot statslif och konst såväl som mot vetenskap. De påpeka, att filosofien kan, om ej annat, gifva goda förnuftsvapen mot trons angripare, att hon kan och bör vara »vinbergets egentliga mur och omgränsning». Deras försvar är fruktlöst. Filosofien är af djäfvulen; ja allt hvad hedningarne besuttit sant och godt i lefnad och lära förklaras af en kyrkofader [10] för härmande djäfvulsknep -- »ingenia diaboli quædam de divinis affectantis» -- och tron är så långt ifrån att behöfva tänkandet, att man snarare bör säga: »jag tror, därför att det är otroligt, befängdt, omöjligt» (yttrande af samme kyrkofader). Förgäfves utbrister den döende Clemens: »Äfven om filosofien vore af djäfvulen, kunde Satan bedraga människorna blott i dräkten af en ljusets ängel; han måste genom skenet af sanning, genom blandningen af sant och falskt locka människorna; man bör därför uppsöka och erkänna det sanna, från hvem det än må härröra... Och äfven detta meddelande till hedningarne kan blott hafva skett efter Guds vilja, måste alltså vara inbegripet i Guds uppfostringsplan med mänskligheten... Om man tillskrefve Satan
29
oordningen och synden, huru oerhördt att då göra honom till förlänare af en god sak, filosofien!... Gud gaf judarne lagen, hellenerna filosofien såsom förberedelse till Kristi ankomst.» I sådana ord klingar från Clemens’ läppar det sista bortdöende ekot af hellenisk humanitet och bildning! Det är ej en tillfällighet, att Clemens och Origenes tillika med filosofien söka rädda monismen, såtillvida som de förkasta helvetesstraffens evighet samt antaga, att djäfvulen slutligen skall blifva god och Gud blifva allt i allom. Men en sådan åsikt kunde ej vinna gehör i en tid, då kristendomen, blott därför att han själf ännu icke var nog skarpt och följdriktigt dualistisk, kände sig sväfva i fara för den fullt konsekventa och genomförda dualism, som, bärande Manis namn, än en gång från persiska gränsen frambröt mot Europa. Manikeismen blef väl till skenet öfvervunnen, men en af dess förre anhängare, Augustinus, ingöt i kyrkan dess ande. Under det århundrade, som följde på honom, förstörde den germaniska folkvandringen med de sista skolorna de sista spåren af grekisk-romersk bildning. Barbarerna kristnades, oftast medelst ståt och bedrägerier; deras naturgudomligheter nedsattes, likasom förut Olympens invånare, till onda demoner. Hvad som var före kyrkan och utanför kyrkan: de omvända nationernas fäder och minnen -- allt detta vardt fördömdt och hänfördt till den onda principens värld. Den österländska dualismens herravälde Europa blef fullständigt. Och så inbröt medeltidens långa natt. Sex århundraden skilja Proklus, den siste betydande nyplatonikern, och Augustinus, den siste filosofiskt bildade kyrkofadern, från Anselm, skolastikens grundläggare! Mellan dem ett svalg, i hvilket Gregorius den store
30
och Scotus Erigena äro nära nog de enda stjärnorna, och dessa ingalunda af första ordningen. »Det gifves ödemarker i tiden, likasom i rummet», säger Bacon.

När det svaga försöket till vetenskaplig verksamhet åter kunde äga rum, var skolasten lycklig nog att i sin ägo hafva några på en omväg från araberna erhållna makulerade blad af Aristoteles. I dessa blad utläste han med häpnad och beundran metoden för en logisk undersökning. För öfrigt var det Hermes Trismegistus, Dionysius Areopagita (öfversatt af Scotus Erigena) och dylika mystiska verk ur obekant källa och med nyplatonsk anstrykning, hvilka stodo grubblaren till buds, då han utifrån behöfde hämta något material till ifyllande af den kosmologi, hvars grunddrag voro honom gifna i kyrkans dogmer.

Det följer af sig själft, att medeltiden icke kunde inse, än mindre erkänna det innerliga sammanhanget mellan sin världsuppfattning och den zoroastriska. Men en dunkel aning därom spåras dock. Medeltidens lärde tillskrefvo Zoroaster grundläggningen af de magiska vetenskaperna. Sprenger (författare till Malleus malificarum, om hvilket olycksdigra arbete längre fram), Remigius, Jean Bodin, Delrio m. fl. jurister och teologer, hvilka såsom domare i häxeriprocesserna förvärfvat sorglig ryktbarhet, kalla i sina skrifter Zoroaster trolldomens upphof.

Den dualistiska idéen blef, sedan hon ingått i kristendomen, icke mildrad utan skärpt. Zoroasters religion, som antager ett godt urväsen [11], låter det onda, i tiden
31
uppkommet, äfven i tiden förgå; hon slutar med den äfven i nya testamentets skrifter framskimrande läran om »all tings återställelse» [GREKISK SKRIFT] och nedsätter således det onda till något blott fenomenellt. I den kristna kyrkoläran däremot, sådan hon genom den manikeiske Augustinus’ inflytande rotfästes, blir det onda, ehuru i tiden uppkommet, förevigadt. Denna skiljaktighet är af stor praktisk betydelse och förklarar, att dualismen ej bar samma förskräckliga frukter i sitt österländska hemland som i västerlandet. Den skärande kontrast, hvarmed medeltidens divina commedia slutar -- de ur helvetet uppstigande eviga veropen och förbannelserna, som skola förhöja de frälstes lycksalighet -- är så upprörande, att den ej kunde med tänkesätt och känslor införlifvas utan att förvilda dem. Medlidandet, välviljan, kärleken, dessa krafter, i hvilka människan annars förnimmer ett samband med det gudomliga, förlora denna sin betydelse, beröfvas det evigas insegel, när de icke återfinnas hos hennes gud annorledes än inskränkta eller rättare upphäfda genom en egenskap, som den fromme vill tvinga sig benämna rättvisa, men som en obetvinglig röst ur det innersta af hans själ kallar grymhet. Därtill kommer en annan viktig omständighet. Ormuzd-tjänaren är lika litet som den jord han trampar djäfvulens rättmätiga egendom; han omgifves visserligen på alla sidor af Ahrimans och demonernas försåt, men detta emedan han redan här nere är kallad och med kraft utrustad till att vara det godas stridsman. Det är såsom sådan han är ställd uti stridens vimmel. Kraften till det goda, en gång honom gifven och genom bönen städse förnyad, är därmed tillika hans egen: han brukar henne utan att
32
förlora sig i den förvirrande frågan, hvar friheten upphör och nåden vidtager. Enhvar, som hyllar ljusets lära, står i striden på egna fötter. Detta gäller om hvarje Ormuzd-tjänare: Zoroaster har i detta hänseende ingen skillnad gjort mellan präst och icke-präst. Själfva myndighetstron, hvilken såsom sådan är ett intrång på den fria personligheten, bevarar dock i denna form ett visst område oförkränkt åt densamma. Inom medeltidskyrkan är förhållandet ett annat, och det kan icke målas bättre än med följande ord, som i våra dagar brukas af »nylutheranen» Vilmar, då han vill uteslutande åt prästerskapet häfda »kraften att med ord, sakrament och nyckelembete sammanhålla församlingen; kraften att med ett enda ord klyfva hufvudet på synden; kraften att nedstiga i en själ, uti hvilken den onde fienden sänkt vansinnets natt, och tvinga den rasandes trotsiga knän att böja sig och de vilda näfvarne att sammanknäppa sig till bön; ja kraften (här kommer klimax, men något matt efter den förra utgjutelsen) att nedstiga i en själ, i hvilken den gamle fienden har uppslagit sin boning, och där kämpa med den hånande jätten från afgrunden panna mot panna, öga mot öga. Detta allt» -- fortfar Vilmar, själf icke olik en rasande besvärjare, som vill mana medeltidens spöke ur sin graf -- »detta allt kan församlingen icke, ej ens de heliges samfund, som ej heller därtill förlänats makt, uppdrag, mandat och kraft. Församlingen (det är lekmännen) förmår icke skåda in i djäfvulens vreda ögon, ty hvad som är profeteradt om de sista tiderna, att, om möjligt, de utvalde skulle förföras, det gäller med vida skarpare eftertryck om djäfvulens enskilda uppträdande i vår värld: inför detta skingrar sig
33
församlingen såsom snöflockar, ej förförd, men förskräckt intill döden. Blott vi (präster) förskräckas icke och frukta icke, ty han, som utstött denna världens furste, har ställt oss framför djäfvulens dystra ormöga, framför hans lastande och hånskrattande mun, framför hans i helvetesilska förvridna ansikte» [12].

Dessa ord, skrifna af en fantasisjuk dualist i våra dagar, återgifva, såsom nämndt, förträffligt medeltidens allmänna åsikt, och man undre då icke, att dess släkten, uppgifvande personligheten, kastade sig handlöst, för att räddas, i den magiska frälsningsanstaltens och dess tjänares armar. De företeelser, som i det följande komma att skildras, skola efter denna blick på medeltidens världsåskådning icke förefalla så godtyckliga och besynnerliga, som de vid första påseendet synas vara. De äro, äfven de, alster af en inre nödvändighet. Vore det möjligt -- och beklagansvärda försök i den riktningen saknas icke -- att göra medeltidens trossatser åter lefvande i mänsklighetens tankar, känslor och fantasi, skulle vi bevittna dessa till en del förskräckliga företeelsers återkomst. Att skildra dem har ett rent historiskt intresse, men ock ett praktiskt varnande.


[1] Henricus Cornelius Agrippa ab Nettesheim: »De occulta philosophia», I. I, c. 13.

[2] Ibidiem.

[3] Ibidiem

[4] Jes. 14: 12. Detta ställe, som är riktadt mot Assyriens behärskare, tolkades redan af de äldre kyrkofäderna såsom afseende djäfvulen. Lucifer, den latinska öfversättningens ord för »morgonstjärnan», blef härigenom en benämning på mörkrets furste.

[5] Luk. 10.

[6] »De contemtu mundi sive de miseria humanæ conditionis», en liten skrift, författad omkring år 1200 af sedermera påfven Innocentius III.

[7] Ord af Luther, som till sin dualistiska åskådning var en äkta son af denna samma medeltid, hvars myndighetstro han bröt.

[8] Såsom sådant -- såsom det förgängliga, oväsentliga -- uppfattas det onda af en till namnet okänd skriftställare från medeltiden, författaren till det härliga lilla verket: »Deutsche Theologie». Han yttrar bland annat: »Nu torde någon säga: Emedan man skall älska allting, skall man då äfven älska synden? Svaras: Nej, ty när man säger: allt, så menar man allenast det, som är godt. Allt hvad som är, är godt däruti att det är. Djäfvulen är god däruti, eller så vida som han är. I denna mening är ingenting ondt. Men synd är att vilja, önska eller älska annat än Gud ... Kortligen, ingenting är godt, utan såvida det är i Gud och med Gud. Nu äro alla ting väsentligen i Gud och vida väsentligare i Gud än i sig själfva; därföre äro de alla goda till sitt väsen.» -- Denna här citerade skrift är uppenbarelsen af en djup och from andes bemödande att öfvervinna den dualism, som behärskade hans samtid. Det är märkvärdigt, att Luther icke insupit mer af denna skrifts anda, ehuru han erkänner, att »näst bibeln och den h. Augustinus ingen bok mig förekommit, hvaraf jag mera lärt».

[9] Se medeltidens förnämste och inflytelserikaste kyrkolärares, Thomas’ af Aquino, arbete: »Summa theologica», supplementum ad tertiam partem, quæst. 94. Det heter där: »Ut beatitudo sanctorum eis magis complaceat et de ea uberiores gratias Deo agant, datur eis ut poenam impiorum perfecte videant... Beati, qui erunt in gloria, nullam compassionem ad damnatos hahebunt... Sancti de poenis impiorum gaudebunt, considerando in eis divinæ justitiæ ordinem et suam liberationem, de qua gaudebunt.» -- Härmed må jemföras följande ohyggliga utgjutelse af en annan teolog: »Beati coelites non tantum non cognatorum, sed nec parentum sempiternis suppliciis ad ullam miserationem flectentur. Imo vero lætabuntur justi, cum viderint vindictam; manus lavabunt in sanguine peccatorum.»

[10] Tertullianus.

[11] Detta har, hvad den ursprungliga Zoroasterläran angår, blifvit bestridt, men bestyrkes af ett ställe hos Aristoteles. (Metaphys. 1. XIV, c. 4).

[12] A. F. Ch. Vilmar: »Theologie der Thatsachen wider die Theologie der Rhetorik» (Marburg 1857).


The above contents can be inspected in scanned images: 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33

Project Runeberg, Mon Dec 17 21:30:51 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/magi/1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free