5 |
Inledande blick på medeltidens världsåskådning och dennas historiska uppkomst.
Jordklotet är, enligt medeltidens åsikt, världsbyggnadens medelpunkt.
Själf stillastående omgifves jorden af tio öfver hvarandra hvälfda himlar, som alla, med undantag af den högsta, äro i kretsande rörelse.
Denna högsta och orörliga, hvilken omsluter de öfriga och utgör skapelsens gräns mot den tomma oändliga rymden, är empyréen eller eldhimmelen, af de platoniserande filosoferna äfven kallad urbildernas värld. Där, »uti ett ljus där ingen tillkomma kan», tronar i treenigt majestät Gud, och till honom uppstiger, såsom en världens lofsång till sin skapare, den harmoniska klangen af de nio lägre himlarnes gång.
Närmast under empyréen är kristallhimmelen eller det första rörligas krets (primum mobile). Under honom åter hvälfver de tyngdlösa, af det finaste världsämnet danade fixstjärnornas himmel. Om man tänker sig en
6 |
I världsbyggnaden äro fyra grundämnen: eld, luft, vatten och jord. Hvarje ting utgör en egendomlig blandning af grundämnena (elementerna) och besitter såsom sådan sina egna krafter. Men i sig själf är dock materien egenskaps- och kraftlös. All kraft är andlig och utströmmar från en andlig källa: från Gud, samt meddelas åt himlarne och åt jorden och åt alla ting, som där äro, genom okroppsliga, andliga och personliga väsen. Sådana uppfylla världsalltet. Själfva grundämnena erhålla sina krafter af dem.
Dessa väsen kallas intelligenser eller änglar. Genom dem röras primum mobile och fixstjärnhimmelen. Af änglar föras planeterna i sina banor. »Hvarje kraft i stenarne, växterna, metallerna och alla öfriga föremål härflyter från de intelligenser, som Gud insatt till ledare och väktare öfver sina verk» [1]. »Gud såsom alla krafters ända och ursprung förlänar idéernas insegel åt sina tjänsteandar, hvilka såsom trogne verkställare af den gudomliga pagebreak ref="0007"> viljan besegla med ideal kraft alla åt dem anförtrodda ting»[2].
En nödvändighet gifves icke. Allt har uppkommit och allt är
beroende af Guds godtycke. Naturlagarne äro ingenting annat än de
föreskrifter, i enlighet med hvilka änglarne sköta sitt kall. De lyda
af kärlek och fruktan; men om de af olydnad öfverträdde de gifna
föreskrifterna eller upphörde att verka, hvilket är dem möjligt,
skulle naturförloppet blifva ett annat, eller världsuret stanna,
såvida Gud icke ingrepe för att hindra det. »Stundom kringgår Gud
deras förmedlande tjänst och verkar omedelbart själf, eller gifver han
änglarne ovanliga föreskrifter, och dessa verkningar heta då i högsta
mening
Kunskapen om tingens väsen blir således i hufvudsaklig mån en kunskap om änglarne. Dessas oräkneliga härskaror bilda nio körer eller ordningar, fördelade uti tre hierarkier, som motsvara de tre världarne: urbildernas, de rörliga himlarnes och den jordiska. Serafernas, kerubernas och tronernas körer äro Gud närmast: de omgifva likt en hofstat hans härskarestol, fröjdas af hans anletes närvaro, genomströmmas af hans kärlek, vishet och kraft samt höja eviga hymner till hans lof. Tronernas ordning, den lägsta inom denna högsta empyreiska hierarki, förkunnar Guds vilja för den mellersta hierarkien, åt hvilken de rörliga himlarnes regering är anförtrodd. Väldenas kör emottager dessa befallningar; krafternas, som förer stjärnorna och planeterna i deras banor samt åstadkommer alla andra himmelska verkningar, utför dem, medan makternas aflägsnar allt, som kunde hindra
8 |
»Himmelskrafter upp och neder vandra
Och räcka gyllne ämbar åt hvarandra».
Alla jordiska ting äro afbilder af himmelska, och alla himmelska äga sina urbilder i empyréen. De jordiska tingen formades af en gröfre materia; de himmelska af en finare, för intelligensernas inverkan tillgängligare; urbilderna äro immateriella. Fördenskull låta sig de sistnämnda utan motstånd fylla af andliga krafter och kunna af sin fullhet meddela åt de motsvarande afbilderna i stjärnornas och planeternas världar. Dessa i sin ordning nedstråla öfverflödet af kraft till de jordiska ting, i hvilka de hafva en motsvarighet. Hvarje ting på jorden står således ej blott under inflytande af sin ängel utan ock i växelverkan med planeterna, fixstjärnorna och urbilderna. Alltet är en cittra, hvars strängar, anslagna vid ena ändan, dallra utefter hela sin längd.
Det var för människan, som på Guds varde grund. ämnena framkallades ur intet, för människan, som han af grundämnena på sex dagar formade denna underbara
9 |
Men då hon såsom mikrokosmos skulle hafva delaktighet äfven af den gröfsta materien, måste hennes bostad blifva icke empyréen, utan den låga jorden. Denna smyckades dock, för att vara henne värdig, med paradisisk skönhet, och änglarne i himmelen nedskådade med tjusning på dessa berg och dalar, dessa lundar och vatten, som under dagrars och skuggors lek skimrade än af morgonens purpur, än af solens guld, än af månens silfver. Och denna boning förmår genom själfva sitt läge symboliskt uttrycka och för människans öga åskådliggöra hennes bestämmelse och plats i Guds rike: hvarhelst hon vandrar, följer zenit hennes hjässa, och de hvälfvande himlarne hafva henne till medelpunkt. Stjärnornas ringdans är en fest till hennes ära: solen och månen äro till för att lysa och glädja henne.
De första människorna lefde lycksaliga i sitt paradis. deras vilja var helig; deras förnuft i omedelbar åskådning uppfylldt af ljus. Mången gång, när solens ängel sänkte sig med sitt klot mot synranden och »dagen började svalkas», nedsteg Gud från empyréen för att lustvandra hos sina älsklingar under Edens ljufliga träd.
Världen var en obruten harmoni. Väl fanns en motsats emellan ande och materie; dock ännu ingen mellan godt och ondt. Det skulle ej länge förblifva så.
Lucifer, det är Ljusbringaren eller Morgonstjärnan, hette den förnämste af alla änglar, serafernas furste, skaparens gunstling, i renhet, makt och majestät
10 |
Den besegrade tillintetgjordes icke. Trygg i medvetandet af sin allmakt blef det Guds outgrundeliga beslut, att motståndaren, genom affallet förvandlad till ett alltigenom ondt väsen, skulle inom vissa gränser hafva frihet att verka. Denna verksamhet uppgår i ett den evigt förtappades fortsatta förtviflade krig mot Gud. Han vinner ock redan i begynnelsen en seger af omätlig betydelse. Han förför människan och bringar henne under sitt välde. Gud förbannar henne och jorden, på hvilken hon är försatt.
11 |
Världen är icke mer en obruten harmoni, en sedlig enhet. Hon är för alltid splittrad i tvenne kämpande riken: det godas och det ondas.
Guds beslut att så skulle vara och hans förutseende af följderna förkunnades genom en omgestaltning inom själfva världsbyggnaden. I den förut fridfulla jordens innandömen öppnade plötsligt ett helvete sina käftar och fylldes med en eld, som bränner allt, men förtär intet.
Stridens valplats är hela skapelsen med undantag af empyréen, i hvilken rena värld intet ondt kan intränga. Lucifer, upprätthållande sitt anspråk på dess härskarestol, har i allt sökt inrätta sig som Gud själf, härmar denne i allt. De fallne seraferna, keruberna och tronerna utgöra hans hofstat och krigsråd. Den mellersta hierarkiens förrädiska intelligenser ströfva, förvandlade till demoner, ännu gärna bland samma stjärnbilder och planeter, som fordom voro åt deras vård anförtrodda, och kämpa med de goda änglar, som nu styra himlarnes rörelse. Andra demoner sväfva genom luftkretsen, görande storm, åskväder, hagel, snö, torka och hemska järtecken (hvarför det ock heter, att djäfvulen är en furste, som makt hafver i vädret). Åter andra uppfylla jorden: dess haf, sjöar, floder och källor; dess berg, skogar, lundar och ängar. De genomtränga elementerna, de äro öfverallt.
Människan, hufvudföremålet för striden, är i en sorglig belägenhet. De lekamliga mödor och lidanden, hvilka jorden, sedan hon blef förbannad, hopar på den väg, som släktena, alla i Adam syndbefläckade, hafva att vandra, äro intet mot de faror, som på alla sidor omgifva och hota deras själar. Och huru afvända dessa faror? Väl äger enhvar från födelsens stund en skyddsängel, men
12 |
Lucifer triumferar. Hans rike förökas. Och den arma människan har icke rätt att beklaga sig. Kärlet må icke klandra sin verkmästare. När hon skådar in i sin själ, upptäcker hon ett syndadjup, ett fördärf lika gränslöst som hennes straff. Världsordningen, hur hård hon är, bär dock den gudomliga rättvisans stämpel.
Det är fördenskull en handling af ren nåd, att Gud beslutat en anstalt till släktets räddning. Förberedd genom judafolkets utväljande, grundlagd genom Kristus, Guds son, i det han frivilligt lät sig korsfästa för mänsklighetens synder, har kyrkan uppspirat och utbredt sig
13 |
14 |
Medelst kyrkan har sålunda en vall uppkastats mot det ondas öfvermakt. Den kristne har något skäl att ropa: »du helvete, hvar är din seger?» ty fastän afgrundens skaror alltjämt förökas med förtappade själar, svinga sig dock numera tusen sinom tusen frälsta till empyréen, vare sig omedelbart eller på en omväg genom skärselden. Främst bland dessa saliga, som, blandade med änglarne, omgifva Guds tron, stå helgonen. Deras förböner gälla förmer än serafernas; deras kraft i striden mot demonerna öfverträffar kerubernas. Fördenskull hafva rikena, kommunerna, stånden, ordnarne, gillena, ja äfven de vanryktade eller olagliga näringarne (hvilka mer än andra
15 |
Kyrkan är Guds rike på jorden, dess prästerliga hierarki en afbild af den himmelska, dess högste styresman påfven, Guds ståthållare. Kyrkans bestämmelse att utbredas öfver hela jorden, så att alla länder och alla folk falla inom hennes magiska krets, skulle icke kunna uppnås, om hon ej ägde att befalla öfver kristenhetens konungar och deras härar. Det är för öfrigt klart, att den andliga makten är förmer än den världsliga: den förra skyddar själen, den senare endast kroppen. De förhålla sig till hvarandra såsom anden och materien. Också är det påfven, som förlänar den högsta världsliga värdigheten: de romerska cesarernas. Han är kejsarens länsherre, likasom kejsaren är eller borde vara konungarnes, furstarnes och de fria städernas. Vore det icke så -- vore de store och små herrarne oberoende af religionens väktare -- ve då den stora massan af undersåtar! Väl äro de försatta här på jorden för att öfvas i lydnad och ödmjukhet; väl hafva de inga rättigheter att pocka på, ty de äro af naturen rättslösa, men förtrycket skulle blifva gränslöst, om icke kyrkan, som är allas goda moder, påminde makthafvarne om deras kär leksplikt emot de ringa; ja samhällsordningen skulle söndersmulas till stoft, om ej en makt, högre än den på svärdet grundade, tvunge den starkare att hålla de förpliktelser, som han med den heliga treenigheten till vittne åtagit sig mot den svagare. Ty den rätt, som finnes, är förläningarnes och privilegiernas, hvilken uteslutande hvilar på beseglade förbindelser.
16 |
Genom kyrkans lära, den allena saliggörande, har människan till skänks erhållit hvad hon genom forskning aldrig skulle blifvit i stånd att förvärfva: kunskapen om de högsta sanningarne. I besittning af dem bör hon icke mer låta sig af djäfvulen fresta att på egen hand, med det förmörkade förnuftet såsom verktyg, söka intränga i tingens hemligheter -- försök, som ofta sluta med villfarelse och affall. Frestelsen härtill ligger dock nära, ty de höga sanningarne, då de iklädas de mänskliga begreppens dräkt, framträda stundom såsom en förening af hvarandra skenbart motsägande bestämningar. De fordra fördenskull förnuftets underkastelse under trons lydnad. Endast tron förmår rätt genomtränga och tillägna sig dem. Men dessa samma bestämningar, som kyrkan med den helige andes bistånd funnit, äro likväl de enda riktiga och erbjuda den troende forskaren en grufva med oändliga rikedomar. En filosofi är således möjlig inom kyrkan, när tänkandet, med dogmens gudomlighet till förutsättning, inskränker sig till ett vördnadsfullt sönderläggande och ödmjukt betraktande af trossatsernas innehåll. För detta ändamål må skolasten gärna arbeta med den aristoteliska dialektiken och sätta syllogismens häfstång i rörelse. På rättrogenhetens område kan månget om och men, månget för och mot anföras. Skolasten har att uppvisa det sannolikaste; påfven, den ofelbare, och hans kyrkomöten godkänna det riktigt träffade och afvisa misstagen, som förlåtas, när de afbedjas. Bäst är att forskaren tager äldre kyrkolärares satser till utgångspunkt. Då bygger det efterföljande släktet på den grundval, som det föregående har lagt, och när de alla följa samma dialektiskt skiljande och återförenande metod, så
17 |
Tiderna blifva allt sämre. Kyrkan kan förlåta synderna, men ej hindra deras tillväxt. Hvarje släkte emottager af det föregående en börda onda anlag, vanor och föredömen, hvilken förstorad lägges på det efterkommandes skuldror. Hvarje son har större skäl än sin fader att sucka: »Lyckliga de som dogo, innan de skådat dagsljuset; som smakade döden, innan de förnummit lifvet!» [6]Det ondas makter storma på alla håll mot kyrkans fäste. Från sitt vårdtorn blickar Zions väktare ut öfver världen och ser historiens böljor, piskade af demonerna, häfva sig mot det hälleberg, på hvilket Kristus byggt sin församling. Med möda tillbakaslå Europas korsprydda krigarskaror saracenernas af järtecken och farsoter bebådade anlopp. Kyrkans sinnebild var arken, drifvande på ett vredgadt haf under slagregn och blixtar. Häfden är en andlig comedia, spelande på en bana, hvars breda förgrund, likasom i mystärerna, utgör ett theatrum diabolorum, medan i den knappa bakgrunden Guds församling, en belägrad borg, tecknar öfver vimlet sina tinnar mot den ännu molndigra himmel, från hvilken dess försvarare bida sin undsättning: Jesus och hans änglar.
Men förrän denna undsättning anländer, skall det onda hafva nått sin höjd. Det härjar redan inom kyrkans helgade krets. Med större möda bekämpar Guds
18 |
19 |
I dennas lågor skola de rörliga himlarne och jorden förstöras. Rörelsen, verksamheten, striden, historien äro då slutade. Af den gamla världsbyggnaden återstå likväl de bägge motsatserna: empyréen och helvetet. Världsbranden är ej en allmän skärseld, som tillintetgör det, som ej bar väsende i sig själft [8]. Han endast skiljer för alltid guldet
20 |
Detta är i sina grunddrag medeltidens världsåskådning, fattad ej i abstraktioner, utan sådan som hon under många århundraden lefde inom de kristna folken, behärskande deras tankar, inbillning och känslor,
21 |
En mängd af de besynnerliga företeelser, som göra medeltiden så olik den föregående helleniska bildningen och den efterföljande nyeuropeiska, äger i hans världsåskådning sina rötter Det är ej en tillfällighet, att vi å ena sidan uti Greklands historia möta så många harmoniska gestalter med lugn lefnadsglädje i sina anletsdrag, samt å andra uti medeltidens så många dystra eller öfverretade väsen, drypande af blod ur själfslagna sår, feberglödande af mystiska känslorus -- ej en tillfällighet, att den ena åldern älskar de förre och förevigar dem i sina hjältegallerier, medan den andra beundrar de senare och i sina legender framställer dem såsom heliga förebilder. En slump är det ej, att Hellas’ konst speglar en skön mänsklighet, under det medeltidens helst dväljes i det vidunderliga och kastar sig mellan ytterligheterna af hemskt allvar och vild komik; ej en slump att grekens vetenskap är rationell -- att han i logiken uppdagar kategorierna och i sin geometri uppför den mest fulländade byggnad af sträng bevisning, då däremot medeltidens vetenskap är magisk -- är korrespondenslära, astrologi, alkemi och besvärjningskonst.
För greken var världen en harmonisk enhet. Öfver själfva gudarne härskade förnuftsnödvändigheten, höljd i ödets slöja. Mytens brokiga tilldragelser lågo i ett
22 |
23 |
Är däremot den högsta bestämmande makten i universum ett oberäkneligt gudomligt godtycke; är den värld, som ligger människan öppen, regerad från en annan enligt rent tillfälliga föreskrifter, som i själfva sin tillfällighet städse korsas af fientliga inflytelser från ett demoniskt rike; rasar ändtligen denna kamp ej blott i den yttre naturen, utan ock i det allra innersta af den mänskliga personligheten samt bemäktigar sig utifrån hennes vilja, förstånd och känslor för att utan hennes åtgörande begagna dem som verktyg till hennes förtappelse eller upprättelse -- då finnes i själfva verket intet kausalförhållande att efterforska, således intet ämne för vetenskaplig undersökning, och funnes dock ett sådant, förblefve det oss otillgängligt, då förnuftet, en lekboll för demoniska makter, icke är att förtro sig till. Ej heller har personligheten längre tyngdpunkten inom sig själf. Människan är då i högsta behof af en sådan räddningsanstalt som kyrkan, hvilken lärer henne hvad det gudomliga godtycket bestämt såsom godt och hvad såsom ondt; medelst sakramenternas öfvernaturliga nådemedel förlänar henne motståndskraft emot det onda och förlåter hvad hon, det
24 |
Medeltidens dualism härstammar från Persien. Det är Zoroasterlärans idé, som efter lång kamp med den grekiska enhets-åskådningen slutligen intränger i västerlandet och fullständigt besegrar det. Denna österlandets segerrika strid med Europa är summan af historien mellan Cyrus och Konstantin. De yttre händelser, som uppfylla de nämnda århundradena, vinna sin rätta betydelse, när man uti och bakom dem skönjer de begge idékretsarnes brottning. Osynliga schackspelare, framskjuta de mot hvarandra sina omedvetna pjeser på historiens bräde.
Då Cyrus hemsänder de israelitiska fångarne från Babylons älfvar till Morijah berg, förvärfvar han åt dualismen den vigtiga flankställning vid Medelhafvet, hvilken många århundraden därefter visar sin betydelse för stridens utgång. »Vedersakaren» (Satan), som uppdyker någon gång i gamla testamentets yngsta, under persiska inflytandet författade skrifter, för att i den rabbinska litteraturen spela en allt mer omfattande roll, är den judaiserade Ahriman; de besatte, som vid Jesu tid vimla i Palestina, bevittna, att den persiska dualismens demontro genomträngt och burit sin naturliga frukt i judarnes
25 |
Stärkt af segern går Europa att uppsöka fienden i dess eget land. Alexander kufvar Asien. Men den nye Akilles fängslas i sin egen slafvinnas bojor.
Medan nämligen den helleniska bildningen utbreder sig på ytan af de eröfrade länderna, tränger den österländska anden på djupet framåt i motsatt riktning. De
26 |
Under tiden har Rom utbredt och befästat sitt världsvälde. Nationaliteterna hafva blandats med hvarandra; deras gudar inflyttats i samma Pantheon; deras idéer korsats. Världsväldet har, för att hålla sig uppe, måst centralisera sig i despotism af österländsk art, de fria statsformerna hafva fallit, filosofisk skepticism och eudemonism inom de bildade klasserna upphäft de ärfda religiösa föreställningarne. Allt detta, jämte dess bihang af sedefördärf och materiel nöd, har bearbetat västerlandets jord för emottagande af den nya religionens utsäde. Tomheten och eländet låta motsatsen mellan ideal och verklighet, mellan godt och ondt tydligare framstå äfven för de monistiska folken. Dualismen, sålunda förberedd i tänkesättet och känslan, utbreder sig i kristlig form med oemotståndhig styrka öfver de romerska provinserna. De fattiges och förtrycktes oräkneliga massor hängifva sig åt »barbarernas och österns filosofi» (såsom en grekisk tänkare kallade kristendomen), emedan
27 |
Den hellenisk-romerska hedendomen gör fruktlösa motståndsförsök. Förföljelserna från statens sida endast påskynda kristendomens utbredande. Hvad staten ej kan uträtta, skola kanske själfva den hedniska kulten och den helleniska filosofien förmå. Dessa, förut hvarandras motståndare, försonas inför den gemensamma faran. Antikens slocknande lampa flämtar upp i en klar låga, då djupa och rena andar, hvilka annars föraktat myterna som en skadlig vidskepelse, nu omfatta dem såsom symboler af höga sanningar. Filosofien går såsom nyplatonism till strids mot kristendomen.
Men nyplatonismen själf har blifvit ett affall från det monistiska och rationella. Plotinus och Ammonius Saccas försöka men förmå ej återupprätta honom. Han arbetar själf sin motståndare i händerna, framför allt när han, för massornas vinnande, nedlåter sig till att täfla med denne i underverk. Jamblichus och andra idka hemliga konster för att slå de kristna magerna ur brädet samt förhärliga Pythagoras och Apollonius af Tyana såsom undergörare, täflande med Jesus af Nazareth. Härigenom bidraga de till att utbreda det magiska och dualistiska föreställningssättet. Idéströmmen från österlandet gör ett desto hastigare triumflopp.
Den kristna dualismen känner sig redan stark nog att bekriga ej blott sina förklarade fiender utan ock de västerländska bildningselementer, som han i början upptagit i sitt sköte och som förskaffat honom insteg hos de upplystare klasserna. Instinktivt förnimmer han, att äfven den tänkareskola, som bildat sig inom själfva kyrkan, är
28 |
29 |
30 |
När det svaga försöket till vetenskaplig verksamhet åter kunde äga rum, var skolasten lycklig nog att i sin ägo hafva några på en omväg från araberna erhållna makulerade blad af Aristoteles. I dessa blad utläste han med häpnad och beundran metoden för en logisk undersökning. För öfrigt var det Hermes Trismegistus, Dionysius Areopagita (öfversatt af Scotus Erigena) och dylika mystiska verk ur obekant källa och med nyplatonsk anstrykning, hvilka stodo grubblaren till buds, då han utifrån behöfde hämta något material till ifyllande af den kosmologi, hvars grunddrag voro honom gifna i kyrkans dogmer.
Det följer af sig själft, att medeltiden icke kunde inse, än mindre erkänna det innerliga sammanhanget mellan sin världsuppfattning och den zoroastriska. Men en dunkel aning därom spåras dock. Medeltidens lärde tillskrefvo Zoroaster grundläggningen af de magiska vetenskaperna. Sprenger (författare till Malleus malificarum, om hvilket olycksdigra arbete längre fram), Remigius, Jean Bodin, Delrio m. fl. jurister och teologer, hvilka såsom domare i häxeriprocesserna förvärfvat sorglig ryktbarhet, kalla i sina skrifter Zoroaster trolldomens upphof.
Den dualistiska idéen blef, sedan hon ingått i kristendomen, icke mildrad utan skärpt. Zoroasters religion, som antager ett godt urväsen [11], låter det onda, i tiden
31 |
32 |
33 |
Dessa ord, skrifna af en fantasisjuk dualist i våra dagar, återgifva, såsom nämndt, förträffligt medeltidens allmänna åsikt, och man undre då icke, att dess släkten, uppgifvande personligheten, kastade sig handlöst, för att räddas, i den magiska frälsningsanstaltens och dess tjänares armar. De företeelser, som i det följande komma att skildras, skola efter denna blick på medeltidens världsåskådning icke förefalla så godtyckliga och besynnerliga, som de vid första påseendet synas vara. De äro, äfven de, alster af en inre nödvändighet. Vore det möjligt -- och beklagansvärda försök i den riktningen saknas icke -- att göra medeltidens trossatser åter lefvande i mänsklighetens tankar, känslor och fantasi, skulle vi bevittna dessa till en del förskräckliga företeelsers återkomst. Att skildra dem har ett rent historiskt intresse, men ock ett praktiskt varnande.
[1] Henricus Cornelius Agrippa ab Nettesheim: »De occulta
philosophia», I. I, c. 13.
[2] Ibidiem.
[3] Ibidiem
[4] Jes. 14: 12. Detta ställe, som är riktadt mot Assyriens
behärskare, tolkades redan af de äldre kyrkofäderna såsom afseende
djäfvulen. Lucifer, den latinska öfversättningens ord för
»morgonstjärnan», blef härigenom en benämning på mörkrets furste.
[5] Luk. 10.
[6] »De contemtu mundi sive de miseria humanæ conditionis», en
liten skrift, författad omkring år 1200 af sedermera påfven
Innocentius III.
[7] Ord af Luther, som till sin dualistiska åskådning var en äkta
son af denna samma medeltid, hvars myndighetstro han bröt.
[8] Såsom sådant -- såsom det förgängliga, oväsentliga -- uppfattas
det onda af en till namnet okänd skriftställare från medeltiden,
författaren till det härliga lilla verket: »Deutsche Theologie». Han
yttrar bland annat: »Nu torde någon säga: Emedan man skall älska
allting, skall man då äfven älska synden? Svaras: Nej, ty när man
säger: allt, så menar man allenast det, som är godt. Allt hvad som är,
är godt däruti att det är. Djäfvulen är god däruti, eller så vida som
han är. I denna mening är ingenting ondt. Men synd är att vilja, önska
eller älska annat än Gud ... Kortligen, ingenting är godt, utan såvida
det är i Gud och med Gud. Nu äro alla ting väsentligen i Gud och vida
väsentligare i Gud än i sig själfva; därföre äro de alla goda till
sitt väsen.» -- Denna här citerade skrift är uppenbarelsen af en djup
och from andes bemödande att öfvervinna den dualism, som behärskade
hans samtid. Det är märkvärdigt, att Luther icke insupit mer af denna
skrifts anda, ehuru han erkänner, att »näst bibeln och den
h. Augustinus ingen bok mig förekommit, hvaraf jag mera lärt».
[9] Se medeltidens förnämste och inflytelserikaste kyrkolärares,
Thomas’ af Aquino, arbete: »Summa theologica», supplementum ad tertiam
partem, quæst. 94. Det heter där: »Ut beatitudo sanctorum eis magis
complaceat et de ea uberiores gratias Deo agant, datur eis ut poenam
impiorum perfecte videant... Beati, qui erunt in gloria, nullam
compassionem ad damnatos hahebunt... Sancti de poenis impiorum
gaudebunt, considerando in eis divinæ justitiæ ordinem et suam
liberationem, de qua gaudebunt.» -- Härmed må jemföras följande
ohyggliga utgjutelse af en annan teolog: »Beati coelites non tantum
non cognatorum, sed nec parentum sempiternis suppliciis ad ullam
miserationem flectentur. Imo vero lætabuntur justi, cum viderint
vindictam; manus lavabunt in sanguine peccatorum.»
[10] Tertullianus.
[11] Detta har, hvad den ursprungliga Zoroasterläran angår, blifvit
bestridt, men bestyrkes af ett ställe hos
Aristoteles. (Metaphys. 1. XIV, c. 4).
[12] A. F. Ch. Vilmar: »Theologie der Thatsachen wider die
Theologie der Rhetorik» (Marburg 1857).
The above contents can be inspected in scanned images:
5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33
Project Runeberg, Mon Dec 17 21:30:51 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/magi/1.html