- Project Runeberg -  Medeltidens magi /
II. Kyrkans magi

(1902) [MARC] Author: Viktor Rydberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
34

II.

Kyrkans magi.

Magien är vetenskapens förelöpare. I mänsklighetens utveckling föregår den dunklare förnimmelsen den klarare, fantasiens herravälde förståndets. Innan det senare kunde förelägga sig den mödosamma uppgiften att i kraft af sina egna lagar förknippa den inre och den yttre erfarenhetens fakta -- innan det gafs en filosofi och en naturforskning, var fantasien i rörelse och skapade magien.

I likhet med vetenskapen hvilar magien i sin ursprungliga gestalt på den grundsats, att allt som existerar utgör ett sammanhang. Vetenskapen efterforskar detta sammanhang på deduktionens eller indukfionens väg; magien, stödjande sig på några yttre likheter mellan tingen [1] och på en dunkel känsla af viljans och ordets kraft, konstruerar det på fri hand medelst godtyckliga associationer mellan inkongruenta föremål. Den i striden
35
för sin fysiska tillvaro inbegripna människan syftar härvid mindre åt ett teoretiskt kännande än ett praktiskt kunnande. Att blifva behaglig för sin gud, oåtkomlig för skadliga inflytelser, härskare öfver det nära och fjärran varande, till detta skall den hemliga kunskapen förläna henne medel.

De magiska bruken, hemmastadda hos alla folk, förete en nästan oöfverskådlig rikedom af former. Ytterst låta sig dessa dock återföra till en enda typ.

Den dagliga erfarenheten har lärt, att en viss kraftproportion äger rum mellan ett medel och dess verkan. Då nu den verkan, som man vill ernå, i det man anlitar magien, skall vara af utomordentlig art, måste medlet, på hvilket hon ger anvisning, innebära utomordentliga krafter, sådana som förståndet hvarken a priori eller genom induktiv undersökning kan om detsamma predicera. Vidare lärer erfarenheten, att viljan, såsom en blott hvilande önskan, hvilken ej ännu föryttrat sig i handling, icke uppnår sitt mål. I blotta viljan såsom sådan kan således den magiska kraften icke ensamt sökas, utan såsom ett nödvändigt moment tillkommer det sinnliga medlet, som viljan anlitar, handlingen, i hvilken hon uppenbarar sig, antingen nu kraften hos detta sinnliga medel, såsom den ursprungliga magien antager, beror af dess mystiska, men nödvändiga sammanhang med motsvarande ting uti en högre världssfär (t. ex. sammanhanget mellan metallerna och planeterna) eller, såsom i den kyrkliga magien, af ett Guds godtyckliga viljebeslut, som förordnat, att ett gifvet medel, på af honom föreskrifvet sätt användt, skall utöfva en viss för förståndet ofattlig verkan. I hvarje magiskt bruk ingå således: 1) den
36
subjektiva andliga faktorn: viljan (i det kyrkliga språket tron); 2) det sinnliga mediet: fetischen, amuletten, det vigda vattnet, hostian, besvärjelseformeln, ceremonien o. s. v., samt 3) den obegripliga (»öfvernaturliga») kraft, som detta medel, af viljan eller tron omfattadt, i den magiska handlingen besitter.

Magien återfinnes hos alla folk. Hos dem med en monistisk världsåskådning var hon bestämd att alltmer och mer tillbakaträngas af spekulationen och naturforskningen. Hos dem fanns ej heller mer än en magi, fastän dennas kännare ansågos kunna utöfva henne på både gagneligt och skadligt sätt. Först hos de folk, hvilkas världsåskådning är dualistisk, möter oss en tvåfaldig magi: hos perserna en hvit och en svart -- den förra såsom Ormuzds goda gåfva, den senare såsom Ahrimans onda; hos den kristna medeltiden en himmelsk magi och en diabolisk -- den förra, ett af Gud åt kyrkan förlänadt privilegium och ett vapen till Satans bekämpande; den senare, en djäfvulskonst till otrons och ondskans befrämjande. Under monistisk världsåskådning är magien endast en förberedelse till naturfilosofien och viker efterhand för denna, tills hon stannar inom de lägsta folkklasserna såsom residuet af ett öfverlefvadt utvecklingsstadium. De dualistiska religionssystemerna däremot försmälta på det innerligaste med magien, gifva henne samma allmänt och evigt gällande kraft, som de tillerkänna sig själfva, sätta henne på sin egen härskarestol i gestalten af en gudomlig och sakramenterlig hemlighet. Först då förmår det magiska åskådningssättet trycka sin prägel på hela tider och kulturperioder; först då -- efter sin splittring i en himmelsk och en diabolisk och i det kausalförhållande,
37
hvaruti hon ställts till människans timliga och eviga räddning, timliga och eviga fördärf -- blir magien allhärskarinna öfver folkens känslo- och fantasilif.

Vår öfverblick af medeltidens magi må börja med en skildring af den himmelska och privilegierade magien, det vill säga den kyrkliga, för att därefter öfvergå till den illa anskrifna lärda magien (astrologien, alkemien, besvärjningskonsten) och den förföljda folkmagien (i hvilken kyrkan såg den egentligen diaboliska) och sluta med en framställning af den förfärliga katastrof, som framkallades af kampen mellan dessa. Det är icke skildrarens skuld, om läsaren i den kyrkliga magien skall finna en karikatyr af det heliga, en karikatyr, i hvilken det komiska öfverväges af det vidriga. Ju mer objektiv framställningen vill vara, desto obehagligare blir bilden. Vi skola därför fatta oss kort.

*

Lik en omtänksam moder vårdar sig kyrkan om människan och omgifver henne från vaggan till grafven med sina magiska skyddsmedel. Kort efter barnets födelse måste prästen vara redo att begjuta det med vatten, som genom bön och besvärjelse renats från de äfven i detta element huserande demonerna, ty den späda varelsen, i synd aflad och af naturen Lucifers egendom, skulle utan dopets nådegåfva vara för evigt förlorad för himmelen, för evigt hemfallen åt helvetets kval [2]. Mer
38
än en samvetsgrann kyrkans tjänare var fördenskull betänkt på medel att bringa det räddande vattnet i beröring med fostret, innan det kommit i dagsljuset. Dock blef detta försiktighetsmått icke kyrkligt bruk. Dopvattnets kraft är större än vattnets i dammen Bethesda, som helade endast kroppsliga bräckligheter. Dopet räddar millioner själar från afgrunden. Förutseende sådant hade den af listiga anslag uppfyllde djäfvulen redan före kristendomens uppkomst beslutat neddraga och håna detta mäktiga sakrament; han gjorde, såsom Tertullianus klagar, per anticipationem en kopia af detsamma uti de af honom stiftade Mithras-mysterierna, hvilka äfven i andra stycken oblygt härma kyrkans hemligheter.

I döpelsen samverka med vattnet andra af prästen helgade medel: oljan, saliven (som prästen efter besvärjelsen spottar på barnet, och hvars kraft framgår af Marc. 7: 33), saltet [3], mjölken och honungen [4]. Därtill komma korstecknet och besvärjelsen, som ur barnet
39
utdrifva den lede djäfvulen [5] och skaffa rum åt den helige ande. Medelst dessa magiska ceremonier blir barnet i kyrkan upptaget och för framtiden delaktigt af det skydd hon förlänar mot det onda.

Dopvatten eller vigvatten, drucket af sjuke och svage, läker och stärker; stänkt på åkern, befordrar det hans fruktbarhet; gifvet åt husdjuren, skyddar det dem mot häxeri.

Likasom dopet är det första räddande och helgande nådemedlet, som räckes människan, så är smörjelsen med helig olja, företagen på dödssängen, det sista. En dem emellan städse flödande källa till kraft och helgelse är eucharistien, i hvilken »brödet och vinet, som ställas på altaret, efter gjord konsekration äro Guds sanna lekamen och sanna blod, hvilken lekamen på sinnligt vis (sensualiter) i sanning beröres och brytes af prästens händer och söndertuggas af de troendes tänder» [6]. När prästen uttalat det förvandlande ordet, lyfter han hostian [7], nu icke längre ett bröd, utan Kristi kött, i höjden, församlingen knäböjer, och klockornas ringning tillkännagifver för nejden, att det största af alla magiska verk är fullbragt. Ätet af de troende, ingår Kristi kött i deras eget
40
kött och blod, samt stärker underbart själ och kropp [8]. Kättarne i Arras, som trodde, att rättfärdighet vore nödvändig för saligheten och tviflade på brödförvandlingsläran, läto omvända sig, då biskop Gerhard meddelade dem, att i Gregorii den stores tid hade det konsekrerade brödet inför en tviflande kvinna antagit gestalten af Jesu blödande pekfinger. En from eremit, som börjat anfäktas af samma tvifvel, återvann sin tro, då han vid en nattvardsgång såg en ängel med knifven sönderstycka en Jesus-gosse i samma ögonblick, som prästen bröt brödet. Många äro berättelserna i krönikor och legender om judar, som i hemlighet förskaffat sig hostian och, för att hämnas på Jesus, genomstuckit henne med en knif, då blod i ymnighet utrunnit, stundom äfven en skön
41
blödande gosse plötsligt uppenbarat sig. Sådana berättelser, satta i omlopp, alstrade svåra judeförföljelser (såsom i Namur år 1320 [9].

Är eucharistien en måltid, som stärker den troendes krafter till kamp mot det onda, så är korstecknet att betrakta som hans svärd och den kyrkliga amuletten som hans harnesk. Korset är tecknet, i hvilket den kristne skall segra. (»In hoc signo vinces.») Med detta har han att börja hvarje handling; med detta tillbakaslår han djäflarnes angrepp. »Den härom vill öfvertyga sig», säger redan S:t Athanasius, »han må vid demonernas bländverk, oraklernas bedrägerier och magiernas under endast göra korstecknet, som blifvit hedningarne så löjligt, och han skall strax se djäflarne fly, oraklerna förstummas, all magi och trolldom hämmas.» De kyrkliga amuletterna äro af mångfaldigt slag: Marie-medaljer, vigda bilder och framför allt så kallade Guds-lamm [10]
42
(agnus-dei), hvilkas förfärdigande och försäljande en påflig bulla af år 1471 förbehåller åt romerska kyrkans eget öfverhufvud. Om dessa saker inbringa ofantliga penningsummor åt prästerskapet, så besitta de ock en stor kraft: de skydda mot eld- och vattenfaror, storm och hagel, sjukdom och häxeri [11]. Jämte amuletterna äro de s. k. påfliga konceptionssedlarne, som karmelitermunkar till billigt pris försälja, af mångsidig nytta. Konceptionssedeln, gjord af invigdt papper, läker, om han nedsväljes, naturliga och öfvernaturliga sjukdomar; lagd
43
i en vagga, skyddar han barnet mot häxeri; nedgräfd i hörnet af en åker, är denna betryggad mot oväder och skadedjur. Konceptionssedlar instoppades under trösklarne till manbyggnader och uthus, fästes vid smörfat och öltunnor, allt för att skydda mot trolldom. De förfärdigades af munkarne efter fastställdt formulär, hvilket såsom karakteristiskt och jämförelsevis kort förtjänar meddelas:

»Jag besvärjer dig, papper (eller pergament), du som tjänar till mänsklighetens nytta, till upptecknande af Guds storverk och heliga lagar, såsom ock enligt gudomlig förordning äktenskapskontraktet mellan Tobias och Sara på dig gjordes, i det skriften säger: de togo ett papper och upptecknade äktenskapet. Genom dig, papper, har ock förmedelst ängeln djäfvulen blif vit besegrad. Jag besvärjer dig vid Gud, världs-alltets herre, vid fadern (korstecken!), sonen (korstecken!) och den helige ande (korstecken!), som utbreder himmelen som en fäll, på hvilken han likasom med himmelska bokstäfver låter förtälja sin härlighet. Välsigna (korstecken!), o Gud, helga (korstecken!) detta papper till att förstöra djäfvulens verk!

Den, som bär på sig detta med heliga ord beskrifna papper eller fäster det vid ett hus, skall vara från Satans hemsökelser befriad genom honom, som skall komma till att döma lefvande och döda.

Låtom oss bedja:

Starke, mäktige Gud, hämndens Gud, våra fäders Gud, som genom Moses och profeterna uppenbarat det gamla förbundets skrifter såsom lika många din godhets hemligheter samt genom dina apostlar och evangelister låtit skrifva din sons testamente, välsigna (korstecken!) och helga (korstecken!) detta papper, så att din barmhärtighet må förnimmas på enhvar, som bär hos sig detta heliga ting och dessa heliga bokstäfver, samt alla djäfvulens förföljelser mot honom och alla det djäfvulska häxerlets stormar må tillintetgöras genom Kristus, vår herre. Amen.

(Papperet bestänkes med vigvatten).»

44

Till amuletterna och konceptionssedlarne sälla sig i kyrkans rustkammare de undergörande relikerna och helgonbilderna. Gud i sin nåd har fogat, att kyrkan ej af brist på vapen skall uppgifva kampen mot det ondas rike. Hennes skydds- och anfallsmedel äro af mångfaldigaste slag. Hennes stridsmän, prästerna, likna riddare, bepansrade från topp till tå, beväpnade med lans, svärd, dolk och morgonstjärna. Nästan hvarje ort äger en skatt af reliker, som, förvarad i dess tempel och vid högtidliga tillfällen visad för det andäktiga folket, utgör dess palladium, försvårar, om icke hindrar, fientliga krigsskarors anfall, mildrar, om icke förekommer, farsoters härjningar. Ej allenast de kroppsliga lämningarne af martyrer och helgon, utan hvarje sak, som de i lifstiden berört, ja daggdropparne på deras grafvar äro för djäflarne en fasa, för de troende medel till andlig och kroppslig upprättelse. Helgonbildernas undergörande egenskaper förtäljas af hundra legender. På Guds föranstaltande består emellan dem och personerna, som de föreställa, ett mystiskt, aldrig afbrutet samband, på hvilket S:t Hieronymus kastar en viss belysning, då han mot Vigilantius, som i sin blindhet motsatte sig helgonens dyrkan, utbrister: »Du vågar föreskrifva Gud lagar! Du dristar pålägga apostlarne bojor, så att de ända till domens dag förvaras i sitt fängsel och ej få vara med Herren, då det likväl om dem är skrifvet, att de skola vara med Herren hvart de gå! Om lammet är allestädes, måste man fördenskull tro, att de, som äro med lammet, också äro allestädes. Om djäfvulen och demonerna ströfva kring världen och genom sin allt för stora snabbhet äro närvarande öfverallt, skulle då martyrerna,
45
efter utgjutande af sitt blod, förblifva inneslutna i sina kistor och ej förmå gå därur!»

Likasom ålderdomen och döden äro följder af syndafallet, så äro de flesta sjukdomar verkningar af den makt, som Guds ötver det kroppsliga uttalade förbannelse förlänat djäfvulen, men äfven de öfriga, som man med rätt eller orätt benämner naturliga, botas vissast genom åkallande af Guds hjälp. Fördenskull är medlarinnan mellan Gud och människor, kyrkan, genom sina tjänare den enda säkra och enda egentligen berättigade läkarinnan. (»Operatio sanandi est in ecclesia per verba, ritus, exorcismos, aquam, salem, herbas, idque nedum contra diabolos et effectus magicos, sed et morbos omnes».) Prästen botar å kyrkans vägnar och i Guds namn medelst bön, handpåläggning, besvärjelse, reliker och invigda naturliga medel, särdeles vatten, salt och olja. Härunder handlar prästen såsom det synliga ombudet för en osynlig högre läkare, nämligen det helgon, som af Gud förordnats att vara sjukdomens »nödhjälpare». Hvarje plåga har nämligen sin nödhjälpare i helgonens leder: S:t Valentin botar fallandesot, S:t Gervasius reumatiska lidanden i arm och ben, S:t Michael de Sanatis kräfta och bölder, S:t Judas hosta, S:t Ovidius döfhet, S:t Sebastian smittsam feber och giftiga bett, S:ta Apollonia tandvärk, S:ta Clara och S:ta Lucia rinnande ögon o. s. v. Legenderna förtälja förvånande ting om S:t Damianus, S:t Patricius, S:t Hubertus såsom läkare. Den förfärliga vattuskräcken har i den sistnämnde funnit sin besegrare. Uti det efter honom benämnda klostret i Luxembourg botades under många århundraden efter hans död vattuskräcken på det sätt, att den bitne, medan
46
gudstjänsten förrättades, infördes i kyrkan och knäböjande fick ett hår af hans mantel intryckt uti en för detta ändamål gjord rispa i pannhuden. Till deras bästa, som bodde fjärran från klostret, invigdes och såldes »Hubertus-remmar» och »Hubertus-nycklar», som glödgade lades på såret [12]. Liknande läkesätt kunna anföras i hundratal.

Bland alla sjukdomar äger »besattheten» den märkvärdigaste platsen i kyrkans häfder och kräfver såsom läkemedel de allra mäktigaste besvärjelser. Den kyrkliga patologien förklarar, att i denna sjukdom är djäfvulen uppenbar, medan han i de andra är dold. Besvärjaren, som skall utdrifva honom, infinner sig i full prästerlig ornat; rökverk och helgade vaxljus tändas; alla föremål i den besattes grannskap bestänkas med vigvatten; luften omkring honom renas medelst uttalandet af vissa formler; därefter följa ifriga böner och slutligen den förbittrade, märg och ben isande kampen mellan demonen, som krampaktigt förvrider sitt offers lemmar och genom dess mun utstöter gräsliga hädelser, samt prästen, som använder allt kraftigare besvärjelseformler, allt förfärligare förbannelser, tills segern slutligen blir hans.

Den världsliga läkekonsten -- det vill säga den, som förtror sig till s. k. naturliga medel -- måste, såsom tämligen obehöflig, ja strängt taget behäftad med kätteri, också vara föraktad. Att skära i döda kroppar för att rannsaka den mänskliga organismens sammansättning är förvetenhet; ja man kan med skäl fråga, om det icke
47
innebär ett förakt för läran om den kroppsliga uppståndelsen på yttersta dagen. Länge var ock den världsliga läkekonsten öfverlämnad åt de otrogne judarne. Men sedan furstar och rike män, klentroget fruktande ordets, relikernas och de vigda medlens otillräcklighet, börjat hålla litmedici, har denna läkekonst blifvit ett indräktigt näringsfång och högskolor under konungsligt beskydd inrättats till hennes förkofran. Så den i Salerno, på hvilken Zions väktare ej utan misstankar blicka. Det är en skola, som uppställer småförnuftiga dietetiska regler, lika. som om dieten skulle skydda mot djäfvulens anfäktelser! Den grekiske hedningen Hippokrates, som länge kringvandrade med judar och araber, har inom hennes murar ändtligen funnit en fast bostad -- Hippokrates, som om själfva besattheten. (morbus sacer) vågat påstå, att hon »ingalunda är gudomligare, ingalunda mer demonisk än andra sjukdomar!» Då läraren är sådan, huru skola då lärjungarne arta sig! Kyrkan vill väl icke förbjuda den världsliga läkekonsten, eftersom denna dock möjligen gör någon nytta vid yttre åkommor och i pesttider; men håller sträng uppsikt öfver hennes idkares renlärighet och har på åtskilliga koncilier (det i Rheims 1131, det andra lateranska 1139 och det i Tours 1163) granneliga förbjudit sina egna tjänare att med denna misstänkta konst sig befatta. Erfarenheten har emellertid lärt att icke öfverdrifva de faror, som hon medför. De världslige läkarne måste nämligen alltsom oftast medgifva, att den eller den sjukdomen härleder sig från häxeri, således från en öfvernaturlig orsak. Belackare torde vilja säga, att en slik förklaring är dem bekvämare än att på naturlig väg efterforska sjukdomens orsaker och mindre påkostande
48
än att erkänna sin okunnighet, men vare härmed huru som helst: medgifvandet innebär ett erkännande af kyrkans öfvernaturliga åskådningssätt och må därför snarare anbefallas än bespottas.

Det är, säger Thomas af Aquino, en trosartikel, att djäflarne kunna åstadkomma vind, storm och eldregn från himmelen. Luftkretsen utgör en tummelplats för kampen mellan änglarne och demonerna; de senare verka outtröttligt till människans skada, likasom de förre till hennes gagn, och följden är denna ostadighet i väderleken, som städse hotar tillintetgöra landtmannens hopp. Och då Lucifer kan öfverdraga äfven på människor -- på trollkarlar och häxor -- förmågan att med regn, hagel och ljungeld fördärfva fälten, vinbergen och människornas boningar, hvad under då, att kyrkan, hon som är mänsklighetens skyddsanstalt mot djäfvulen och fått till uppgift att bekämpa honom, måste äfven i detta hänseende vara honom en motvikt och ur sina gudomliga krafters skattkammare uppsöka och använda medel, lämpliga att omintetgöra hans atmosfäriska illbragder? Till dessa medel höra kyrkklockorna, förutsatt att de undfått ordentlig invigning och dop. De mot höjden uppstigande tempeltornen, kring hvilka människornas låga bostäder samla sig, äro, då deras klockor ljuda, att likna vid hönan, som öfver sina kycklingar utbreder skyddande vingar, ty den vigda malmens toner bortjaga demonerna, samt afvända åska och storm (»Vivos voco, mortuos plango, sulphura frango», en vanlig inskrift på kyrkklockor). Landtmän, som önska särskildt skydd af kyrkan för sin gröda, betala till henne välsignelsekornet. Under svår torka hålla prästerna förböner och anställa
49
regnprocessioner, vid hvilka bilder af jungfru Maria och helgon kringbäras, fälten besprängas med vigvatten och väderleksbönen sjunges [13]. Hemsökas åkrarne af skadedjur, vet kyrkan medel äfven mot dem. Hon befaller dem i Guds namn draga sina färde, och lyda de icke, anställes en ordentlig rättegång, som slutar med deras exemplariska bestraffning, ity att kyrkan bannlyser dem. Sådana rättegångar äro under medeltiden ganska vanliga. Ett par exempel på dem må anföras.

År 1479 anställde ollonborrarne förhärjningar i nejden af Bern. Sedan stadens myndigheter mot denna landsplåga begärt hjälp af biskopen i Lausanne, herr Benoit de Montferrand, beslöt sig denne för att till ollonborrarne utfärda ett förvisningsbref, som högtidligen i folkets närvaro upplästes af en präst å kyrkogården i Bern. »Du oförnuftiga, ofullkomliga kreatur, du ollonborre», så började brefvet, »du, hvars släkt aldrig varit i Noaks ark! I namn af min nådige herre och biskop i Lausanne, i kraft af den högtlofvade treenigheten, genom frälsaren Jesu Kristi förtjänst och på grund af den lydnad I ären den heliga kyrkan skyldige bjuder jag eder, ollonborrar, alla i allmänhet och hvar och en i synnerhet, att vika från alla orter, på hvilka växer och uppspirar näring för människor och boskap. »Brefvet
50
slutar med en kallelse till skadedjuren att, såvida de ej dessförinnan försvunnit, på sjätte dagen kl. 1 e. m. inställa sig och stånda till ansvar å Wivelsburg inför den nådige herrens af Lausanne domstol. Det upplästes likaledes från predikstolen, medan församlingen knäböjde, »bedjande trenne pater noster och trenne ave Maria». Anstalter träffades på förhand för en rättegång med iakttagande af alla laga former. Dit hörde naturligtvis, att de anklagade skulle hafva en sakförare. Men då ingen af advokaterna i Bern ville åtaga sig ollonborrarnes kinkiga sak, fann biskopen på det rådet, att ur helvetet uppbesvärja skuggan af en några år förut afliden illa känd sakförare vid namn Perrodet och ålägga denne att föra skadedjurens talan med samma flit, som Perrodet i lifstiden ådagalagt uti så mången rättegång till det dåligas försvar. Oaktadt förnyade kallelser behagade dock Perrodet lika litet som hans klienter inställa sig. Efter utlupen fatalietid och undanrödjande af åtskilliga tvifvel beträffande formen afkunnade biskopliga domstolen ändtligen sitt utslag, som lydde på bannlysning i den heliga treenighetens namn »öfver eder, förbannade ohyra, som kallas ollonborrar och ej ens kunna räknas till djuren». Regeringen befallde underlydande myndigheter att noga inberätta om den goda verkan, som af bannlysningsdomen förspörjas måste; »men», klagar en krönika från den tiden, »någon verkan förspordes icke, och detta för våra synders skull».

Emedan uraktlåtenheten af laga former beröfvar en dom dess magiska såväl som dess rättsliga kraft, iakttog man vid de ofta förekommande rättegångarne mot ollonborrar, gräshoppor, kålmaskar, åkerråttor och andra
51
skadedjur den ängsligaste noggrannhet i detta hänseende. Af öfverpresidenten uti parlamentet i Provence, den lärde Bartholomeus Chassanæus (född 1480), besitter man ännu ett vidlyftigt och klyftigt betänkande, i hvilket pröfvas, om och huruledes dylika djur skola kallas inför rätta; om de böra inställa sig själfva eller genom ombud; om de lyda under andligt eller världsligt forum samt om bannlysningsstraffet kan på dem tillämpas. Med många skäl styrker han, att de egentligen höra under andlig domstol och kunna underkastas bannlysning. Dock förblef frågan om forum öppen, och en rättegång mot åkerråttorna, hvilken fördes åren 1519-1520 i Tyrolen, visar bland andra, att världslig domstol stundom ansåg sig befogad att afgöra sådana mål. Inför hr Wilhelm af Hasslingen, domare i Glurns och Mals (Ober-Inn-dalen), anmälde sig å socknen Stilfs vägnar landtmannen Simon Fliss såsom kärande mot de åkerråttor, som i nämnda socken anställde svår skada å fälten. På denna anmälan insatte domstolen Hans Grinebner, borgare i Glurns, till sakförare åt de anklagade och försåg honom i vittnens närvaro med det för delta kall erforderliga inseglet. Därefter valde käranden för socknens räkning en sakförare i Schwarz Minigs person samt begärde och erhöll domstolens insegel åt honom i denna egenskap. På rättegångsdagen, som var utsatt till onsdagen efter S:t Philippi och S:t Jacobi apostelns dag, förhördes många vittnen, som bekräftade, att åkerråttorna svår förödelse förorsakat, och Schwarz Minig inlämnade sitt slutpåstående, som yrkade, att skadedjuren utan dröjsmål och omständigheter måtte åläggas aflägsna sig, emedan innevånarne i Stilfs annars icke skulle förmå betala årsräntan
52
till sitt höga herrskap. Grinebner, råttornas försvarare, ville och kunde icke jäfva vittnesmålen, men lade domstolen likväl på hjärtat, att hans klienter »sutte i en viss häfd och nyttjanderätt, hvilken svårligen kunde dem frånkännas»; vore domstolen härutinnan af annan mening och ansåge tillständigt att vräka dem, hoppades han, Grinebner, dock, att »man måtte bevilja dem annan ort att därpå lifnära sig; dessutom bör vid deras aftåg beviljas dem fritt, säkert skyddsfölje mot deras fiender, vare sig hund, katt eller andra deras fiender; också hoppades han, att om några af råttorna vore hafvande, tid måtte beviljas dem att föda och därefter med sin lifsfrukt i trygghet aftåga». Utslaget fick följande lydelse: »På klagan och svar, på tal och gensägelse och på inhämtad kunskap och allt hvad till rätt hörer är med dom och rätt beslutadt, att de skadliga djur, som kallas åkerråttor, skola inom 14 dagar efter detta utslags afkunnande utrymma, bortdraga och för eviga tider förblifva fjärran från Stilfs-bornas åkrar och ängar; men om ett eller flera af djuren äro hafvande eller för ungdoms skull ej kunna följa med, desamma skola under ytterligare 14 dagar åtnjuta skydd och säkerhet af hvar och en, samt efter dessa 14 dagar aftåga».

Om besvärjelsens, likasom bönens, omätliga kraft kan man få en aning, då man betänker, att i dem samverkar den i ordet uttryckta viljans och begreppets inflytelse med själfva ordets kraft såsom ren form. Ty det materiella ordet, det med örat uppfångade ljudet, formuläret såsom sådant, utöf var en magisk verkan, utan att man behöfver känna dess betydelse. Massan af folket med dess okunnighet i kyrkans och lärdomens
53
officiella språk skulle vara illa lottad, om de »pater noster», de »ave Maria», som hon med minnet inhämtat, fast ej med tanken fattat, fördenskull vore utan andligt värde -- om den latinska mässa, hvars ljud församlingen med andakt uppfångar, saknade en uppbyggande och helgande förmåga, därför att hon icke begripes. Kyrkans vid olika tillfällen och för olika ändamål uppställda formulärer äro af detta skäl högligen viktiga och att noggrant iakttaga [14]. Ett enda bevis på deras outransakliga kraft må här anföras. År 1532 framförde djäfvulen på
54
himlahvalfvet en stor komet, som hotade jorden med torka och pest; men påfven bannlyste högtidligt det hemska järtecknet -- och se! efter någon tids förlopp var det försvunnet, sedan det dygn efter dygn sammankrumpit och minskats på grund af förbannelsens kraft. Hvad ett heligt ord, blott i sin egenskap af ljud (flatus vocis) förmår, antyder legenden om den tame staren, som ur hökens klor räddades, när dödsångsten afpressade honom ett inlärdt »ave Maria».

På ordets kraft hvilar kyrkans bruk att inviga bröd, vin, olja, salt, vaxljus, vatten, klockor, ängar, åkrar, byggnader, fanor och vapen. »Af sådant missbruk, sådan vidskepelse och djäfvulskonst har prästväldet i påfvedömet varit uppfylldt» -- så klagar en gammal protestantisk teolog, som hade öga för det plus af magi, hvilket katolska kyrkan äger framför den lutherska, men var blind för den gemensamma rikedomen -- »och fördenskull har slikt äfven bland gemene man kommit i svang. Hvad var i mässan det förnämsta, om icke den trolska välsignelsen, då prästen uttalade de fyra orden eller sex stafvelserna »Hoc est corpus meum» (»detta är min lekamen») öfver brödet, andades på det, gjorde tre korstecken öfver det och menade, att därmed blefve brödet till Kristi lekamen. På samma sätt förvandlade han vinet i kalken till Kristi blod, fastän åt ord och stafvelser sådan makt ej är gifven. Han band den helige ande i vigvattnet, i saltet, oljan, vaxet, örterna, i sten,
55
trä och jord, då han invigde kyrkor, altaren, kyrkogårdar, välsignade kött, ägg o. s. v., om påskafton vigde elden, att han ej skulle göra någon skada (ehuru jag, Gud hjälpe mig, fått erfara, att vår by brann upp rubb och stubb fem dagar efter en dylik vigning), döpte och helgade klockor, att deras klang skulle fördrifva onda andar, stilla oväder» o. s. v.

Klosterväsendet är att betrakta såsom kyrkans befästningssystem till skydd för det af henne från djäfvulen eröfrade området. Likasom mongolerna, när de inbröto i Europa, funno oräkneliga bergtoppar krönta af fasta riddarborgar, hvilkas själfva mängd afskräckte från belägringsförsök, så finner djäfvulen med hans härskaror den kristna världen likasom öfversållad af andliga fästen, som hvart och ett innesluter en arsenal med väldiga försvars- och anfallsmedel. Hvarje kloster har sin häxpater, som försäljer agnus-dei, konceptionssedlar, häxrökelse, salt och vaxljus, som invigts på Marie reningsdag, palmer, som helgats på palmsöndagen, blommor, som på Marie himmelsfärdsdag bestänkts med vigvatten, och mångfaldiga andra medel, hörande till kyrkans stora magiska apparat.

Just emedan denna är så rikhaltig, borde man vänta, att folket skulle finna sig med densamma tillfredsställdt och icke söka andra räddningsmedel än dem, som här städse äro till hands. Men tyvärr frodas jämte kyrkans heliga magi en diabolisk folkmagi, med hvilken Satan drager de oförsiktige, förvetne och klentrogne till sig. Äfven många präster besmitta sig med den senare, och högljudt klagar den helige Bonifacius, likasom efter honom många påfvar och kyrkliga skriftställare, att det
56
lägre kleresiet kokar kärleksdrycker och idkar spådomskonst, därunder brukande kyrkans heliga saker, såsom t. ex. hostian, till att förstärka kraften hos de diaboliska trollmedlen.

Då kyrkan sträfvar att bringa alla lifvets förhållanden i harmoni med sitt åskådningssätt, följer af sig själft, att hon trycker sin prägel äfven på rättsväsendet. Guds-domarne (ordalierna), som hon förefunnit hos ett och annat af de omvända folken, passa fullkomligt in i hennes system; hon upptager dem fördenskull såsom hvilande på en riktig tanke [15], gör dem, hvad de förut icke voro, till allmänt bruk, samt lämnar noggranna föreskrifter om de böner, sånger, besvärjelser och mässor, hvarmed de böra beledsagas. När en misstänkt person skall underkastas t. ex. vattenprofvet, förer prästen honom till kyrkan och låter honom knäböjande uttala trenne formler, i hvilka Gud anropas om beskydd. Därefter följa mässa och nattvard; när den anklagade emottager det heliga brödet, säger prästen: »denna vår Herres lekamen vare dig i dag till prof». Man begifver sig nu i högtidlig procession med kors och evangelium till stället, där profvet skall anställas. Prästen besvärjer vattnet, utdrifver de onda demonerna ur detta element och befaller det att visa sig som ett lydigt Guds kreatur till oskuldens eller brottslighetens uppdagande. Den anklagade iföres rena kläder, kysser korset och evangeliet, beder Fader vår och signar sig med korstecknet. Därefter hålles hans hand i sjudande vatten (vid det heta vattenprofvet), eller kastas han med bakbundna händer
57
och ett rep om lifvet i en ström. Om han då icke sjunker, är hans brottslighet bevisad. Eldprofvet består uti att gå öfver glödande kol eller bära glödande järn eller att, iklädd en med vax genomdränkt skjorta, dragas genom lågor. Medelst eldprof vet undersökes stundom äfven relikernas äkthet. När år 1010 några från Jerusalem återkomna munkar uppvisade den handduk, hvarmed Jesus torkat lärjungarnes fötter, yppades åtskilliga tvifvel om relikens äkthet, men denna blef genom ifrågavarande prof bevisad. -- Till de oftast förekommande ordalierna hör tvekampen.

Åkallad af kyrkans tjänare håller Gud sin skyddande hand öfver oskulden. Hvarje tvifvel härom är en till ateism gränsande klenmodighet. Denna tanke ligger till grund ej blott för de särskilda slagen af ordalier, utan ock för den under kyrkans auspicier sig alltmer utbredande och förskärpande tortyren, som besparar rannsakningsdomaren mycket besvär och förer till målet säkrare än den mödosamma och ändock nästan aldrig full visshet förlänande sammanställningen af indicier. Sadrach, Mesach och Abednego förnummo i den brinnande ugnen ingen smärta. Gud gifver den på tortyrbänken lagda oskulden, om icke känslolöshet mot plågorna, så dock förmåga att uthärda dem. Men djäfvulen kan äfven i viss mån skydda de sina. I fråga om kättare och häxor är det fördenskull nödvändigt att tillgripa de kraftigaste pinomedel: att, om man så får säga, till sista droppen uttömma den kvalens källa, som människans nervsystem under konsterfarna bödlars händer erbjuder. Äro då pinoredskapen på förhand af prästen besvurna och helgade, och står han vid den anklagades sida för att med
58
frågor städse afbryta de smärtstillande diaboliska formler, som denne utan tvifvel mumlar inom sig, så har man allt skäl att vänta en uppriktig och tillförlitlig bekännelse, huru än djäfvulen spjärnar däremot. I »Häxhammaren» (Malleus malificarum) firar den kyrkliga och magiska åsikten på juridikens område sin triumf. Detta med påflig sanktion försedda verk innehåller utförliga föreskrifter för rannsakningsdomare i häxeriprocesserna. Det är i själfva verket en hammare, som krossar hvarhelst han slår ner. Den domare, som noggrant följer dessa föreskrifter, kan vara trygg för att själfva djäfvulen ej år i stånd att rädda en anklagad; endast Gud och hans heliga änglar kunna genom ett omedelbart underverk befria en sådan från döden i lågorna [16].

Den som finner en rättsordning betänklig, hvilken städse vädjar till Guds ingripande, han må besinna, att kyrkans historia, dess helgons och tjänares lefnadsöden utgöra en kedja af himmelska underverk. Gud sparar ej på undren, när de erfordras, och kyrkans tjänare innehafva apostlarnes mandat och kraft till att fullgöra sådana.

En annan fråga är, huru man skall skilja de himmelska underverken från de diaboliska. De skarpsinnigaste skolasters försök att uppställa en regel mot förblandningen af de bägge slagen hafva misslyckats. De förete sig under enahanda former, och äfven deras moraliska halt lämnar betraktaren i ovisshet, enär djäfvulen
59
kan omskapa sig till och handla såsom en ljusets ängel. Förnuftet måste erkänna sin oförmåga äfven i detta spörsmål och förtro sig åt den i kyrkan, särdeles i hennes öfverhufvud, verksamme helige ande. Den gudomliga ingifvelsens och sanningens kraft, som på pingstdagen göt sig ned öfver apostlarnes hufvuden, har från Petrus, Roms förste biskop, medelst handpåläggningen, lik en magnetisk ström, fortplantats på hans efterträdare och meddelar sig i viss mån medelst prästordinationens sakrament åt hvarje lem i kyrkans hierarki.

*

Den öfverblick, som ofvan lämnats af kyrkans magi, torde behöfva fullständiggöras, men icke på den långa väg, som skulle ligga oss öppen uti en fortsatt skildring af kyrkliga åsikter och bruk, utan genom framhållandet af en kort kärnsats: hvarje symbol, hvarje yttre handling och tecken, hvilken man tillägger en själfständig kraft till helgelse och en omedelbar moralisk inverkan, är magi. Må den protestantiske läsare, för hvilken vi här skrifva, med denna sats pröfva, i hvilken mån reformationen, som vill återgif va den inre myndigheten -- den enskildes förnuft och samvete -- dess rätt, ännu har lyckats i sin uppgift. Luther och Calvin angrepo många magiska bruk, de klippte många grenar af dualismens träd men läto den ännu lefnadsfriska stammen stå. Men ett dualistiskt religionssystem måste på grund af sin egen oförnuftiga världsåskådning förr eller senare ånyo antasta den inre myndigheten och göra sig själft till en allenagällande yttre; det måste ovillkorligen urarta
60
till en statuarisk fetischtjänst eller falla för en fullständigt monistisk reformation. Vår tid är en brytningstid mellan dessa krafter. Å ena sidan sväfvar djäfvulstron, predikad från tusen talarestolar för den stora massan, som ett Damoklessvärd öfver civilisationens hufvud; å den andra utbreda filosofien och naturvetenskapen en rationell och monistisk världsåskådning till en allt större krets. För den, som vill intaga sin plats i denna högviktiga kamp, må vi till slut upprepa dessa ord af den ädla Bunsen [17]: »Hvarhelst i religion eller stat eller civilisation, i konst eller vetenskap, det inre utbildar sig kraftigare, det andliga eftersträfvas, vare sig med större eller mindre ombildning af det bestående, där måste vara framsteg, ty ur det inre kommer lifvet till det yttre, ur medelpunkten till omkretsen. Där är alltså vägen, som går till lifvet. Där öppna sig nya andens vägar, och genien lyfter sina vingar med gudomlig säkerhet. Om detta är sant, måste det motsatta inträda öfverallt, där det yttre blifvit mer och mer framhållet, där tecknet alltmer satts i stället för väsendet, symbolen och det yttre verket för den inre handlingen och samvetet, där den glatta formen tagits för innehållet, den yttre enformigheten för lefnadsenheten, skenet för sanningen. Där måste alltså förbereda sig en olycksdiger framtid, huru än det närvarande ser ut.»


[1] Så t. ex. antydde kopparens röda sken, att han stode i magisk förbindelse med den rödaktigt lysande planeten Mars.

[2] »Non baptisatis parvulis nemo promittat inter damnationem regnumque coelorum quietis vel felicitatis cujuslibet atque ubilibet quasi medium locum; hoc enim eis etiam hæresis Pelagiana promisit». (Augustinus: »De anima & ejus origine», l. I, c. 9).I ett af sina bref förklarar Augustinus, att om föräldrarne skyndsamt ila till prästen, och denne lika skyndsamt går att döpa barnet, men detta likväl före sakramentets undfående dör, är det dömdt att i evighet plågas bland de fördömde och häda Gud. Lika sträng är »vår rena evangeliska lära», som fördömer »anabaptisterna», emedan de hålla före, att »pueros sine baptismo salvos fieri». Våra zeloter vilja fördenskull utstryka Lindblomska katekesens kätterska nej på frågan: »Blifva de barn osaliga, som utan döpelse dö?» ett nej, som förestafvats af ett »rationalistiskt» eller rationellt gudsbegrepp, måhända ock af en »klemig» fruktan för de fall af vansinne, som den äkta Lutherska trossatsen förorsakat hos mången olycklig moder.

[3] I svenska handboken af 1529 bibehöllos ännu oljan och saltet vid döpelsen, dock med det förbehåll, att saltet ej skulle besvärjas, »emedan det af sin skapelse var Guds rena kreatur».

[4] Samtliga dessa ämnen förekommo ock, förenade med dopet, i hedniska mysterier.

[5] Våra nylutheraner beklaga -- från sin ståndpunkt med fullt skäl -- att svenska kyrkan, som dock erkänner djäfvulens välde öfver de odöpta, likasom äfven ordets makt, dock i en rationalistisk tid låtit sig förleda att afskaffa besvärjelsen, hvars formulär (»jag besvärjer dig, orene ande» ... » så fly nu bort, du fule djäfvul» etc.) är så kraftigt och desslikes så uppbyggligt.

[6] Vi hafva här gjort ett utdrag af den formel, som på konciliet i Rom 1059 förelades, vid hotelse med döden, Berengar af Tours att besvärja.

[7] Den i 12:te århundradet vid nattvarden i stället för brödet införda oblaten erhöll namnet hostia.

[8] Danske teologen Martensens i våra dagar gjorda upptäckt, att den i nattvarden erhållna spisen ej endast är för själen, utan ock för det kroppsliga, för närandet af vår uppståndelses-lekamen, är egentligen icke ny; den i Mithrasmysterierna invigde hedningen undervisades, att det helgade brödet och det helgade vinet, assimilerande sig med hans kött och blod, skänkte odödlighet åt hans kroppsliga varelse. Likartade förutsättningar föda i skilda tider likartade tankar.

En för medeltidens teologer viktig fråga, som alltifrån Petrus Lombardus’ tid ända inemot 17:de århundradet med stor häftighet afhandlades, framställdes i följande form: Har en råtta, som ätit en hostia, därmed blifvit delaktig af Kristi lekamen? I sammanhang härmed frågades: huru är en rätta, som ätit Kristi lekamen, att behandla -- bör hon äras eller dödas? Bör sakramentet äfven i råttans mage tillbedjas? Om man i en råttas mage finner något af det vigda brödet, är man skyldig att själf förtära det? Hvad har man att göra, om man omedelbart efter sakramentets undfående angripes af kräkning? Då en råtta kan äta hostian, månne icke äfven djäfvulen förmår det? -- Ett bland de senaste alstren af undersökningarne i dessa principfrågor är en år 1593 i Tübingen utkommen bok med titeln: »Mus exenteratus, h. e. tractatus valde magistralis super quæstione quadam theologica spinosa et multum subtili» &c.

[9] Under den politiska reaktionsperioden efter år 1815, då Schlegel och de Maistre prisade medeltiden såsom mänsklighetens lycksalighetsperiod och Görres sökte åt tron återgifva alla under »upplysningens fadda tidehvarf» förgätna spök- och vampyrhistorier, firade prästerskapet i Bruxelles med processioner och andra kyrkliga högtidligheter årsdagen af den ofvannämnda judeförföljelsen i Namur.

På synoden år 1099 utfärdades en kungörelse, som förbjöd präster att träda i något slags tjänstförhållande till lekmän, emedan det vore skändligt, om högheliga prästahänder, som tillverka den allsmäktige Guds kött och blod, skulle tjäna orena lekmannahänder. -- Den bekante vältalaren Bourdaloue fordrade större ärebetygelser för prästen än för jungfru Maria, ty i hennes sköte har Gud blott en gång blifvit kött; i prästens händer blir han det där- emot dagligen, så ofta som mässan läses.

[10] Den äldsta kristna konsten, i hvilken antikens döende ande ännu förspörjes, framställde Jesus såsom en herdeyngling med ett lamm i sin famn. Blott med vemod kunde mången vända sig bort från Olympens strålande värld till det nya kristna idealet, och då så måste ske, ville man gärna på den nye »puer redemptor» öfverflytta den förre ynglingen-försonarens, Dionysos Zagreus’, milda skönhet. I de hymner man ännu äger af Synesins, som i en person förenade biskopen samt den skönhets- och vishetsträngtande bellenen (för en del af våra läsare säkerligen bekant genom Kingsleys roman Hypatia), bildar detta vemod en märkvärdig samklang med den kristna andakten. Med den antika världens undergång upphörde en sådan längtan tillika med förmågan att tillfredsställa henne. Djursymbolen erhöll därefter en mer framstående plats. Försinnligade fenicier och kananeer sin gud såsom den kraftige tjuren, framställde de kristne sin i gestalten af det tåliga lammet. Konciliet i Konstantinopel år 692 stadfäste lammsymbolen. Såsom Aron en gyllene kalf, lät påfven Sergius III förfärdiga ett lamm af guld och elfenben. Puritaner, som uppreste sig däremot, behandlades som oroliga hufvuden och kättare. På Karl den stores tid klagade en af dem, biskop Claudius af Tunn, från hvilken valdenserna leda sina anor: »Isti perversorum dogmatum auctores agnos vivos volunt vorare et in pariete pictos adorare».

[11] Påfven Urban Vitus förärade byzantinske kejsaren ett Guds-lamm. En bifogad skrifvelse skildrade dess underbara kraft följande munklatinska hexametrar:

Balsamus et munda cera cum chrismatis unda
Conficiunt agnum, quod munus do tibi magnum
Fonte velut natum per mystica sanctificatum.
Fulgura desursum depellit, et omne malignum
Peccatum frangit, ut Christi sanguis, et angit.
Prægnans servatur, simul et partus liberatur.
Dona refert dignis, virtutem destruit ignis.
Portatus munde de fluctibus eripit undæ.

[12] Ännu år 1784 utkom en förordning af kurfursten Karl Theodor af Pfalz, som, hänvisande till S:t Huberti underkraft, förbjöd användandet af »världsliga» läkemedel mot bett af galna hundar.

[13] År 1240 hölls i Lüttich en stor regnprocession. Tre gånger upprepad, förblef den utan verkan, »emedan man vid anropandet af alla helgon hade förgätit Guds moder». I ny procession sjöngs nu »salve regina», och »regnet nedstörtade med sådan häftighet, att tåget måste skingra sig».

Ett sätt, som prästerskapet någon gång begagnade för att göra oväder, var att föra en åsna framför kyrkdörren, hänga litanian om hennes hals och stoppa en hostia i hennes mun, samt därefter begrafva djuret lefvande.

[14] Särdeles rik var medeltidskyrkan på förbannelseformulärer af rysligt slag, vittnande om en oerhörd förvildning i känslor och tänkesätt. Ett enda prof på dessa formulärer är mer än tillräckligt; det bifogas här:

»Genom Guds, den allsmäktige faderns och sonens och den helige andes makt, kraft och välde och i den heliga jungfruns, vår herre Jesu Kristi moders namn, i kraft af de heliga änglarne, ärkeänglarne, S:t Michael och S:t Johannes döparen, i namn af den helige aposteln Petrus och alla apostlar, i namn af den helige Stefan och alla de heliga martyrer, och S:t Adelgunda och alla heliga jungfrur, äfvensom alla helgon i himmelen och på jorden, hvilka kraft är gifven att binda och lösa -- fördöma, förbanna och från moderkyrkan utesluta vi genom förbannelsens bann N. N. o. s. v. Deras barn måtte blifva fader- och moderlösa; förbannade vare de på fältet, förbannade på åkern, i staden, i sina hus och lador, i bädden, i kammaren, på rådhuset, i byn, till lands och vatten, förbannade vare de i kyrkan, på kyrkogården, i tingshuset, på torget och i kriget; de må tala, sofva, vaka, äta eller dricka, de må gå eller stå eller göra hvad de vilja, förbannade vare de till kropp och själ, till förnuft och alla sinnen, förbannad vare deras lifsfrukt, förbannad frukten af deras jord, förbannade vare alla deras lemmar, hufvudet, näsan, munnen, tänderna, strupen, ögonen och ögonbrynen, hjärnan, svalget, tungan, bröstet, hjärtat, lungan, lefvern, ben och armar, hud och hår; allt hvad hos dem är lefvande och rörligt från hufvudet till fotabjället måtte vara förbannadt o. s. v. Dig Lucifer och hela ditt anhang besvärjer jag vid fadern, sonen och den helige ande, vid Kristi människoblifning och börd, jag besvärjer dig med alla helgons kraft och dygd, att du aldrig må lämna dem i ro, hvarken natt eller dag, tills du bragt dem i fördärf, fördärfvat dem i vatten eller fört dem till galgen eller låtit vilda djur sönderrifva dem eller fiender skära strupen af dem eller fördärfvat dem i eld» o. s. v.

[15] Man fann i Num. 5: 12 fl. äfven en biblisk grund för ordalierna.

[16] I fjärde kapitlet, som behandlar folkmagien och häxeriprocesserna, skall närmare redogöras för »Häxliammarens» innehåll.

Kulturhistorien borde ej förgäta deuna bok, som är den kyrkliga dualismens mognaste frukt och klart ådagalägger de slutsatser, till hvilka han måste komma.

[17] »Gott in der Geschichte», III.


The above contents can be inspected in scanned images: 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Project Runeberg, Mon Dec 17 21:30:51 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/magi/2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free