Medeltidens magi / III. Renässanstidens magi (1902) Author: Viktor Rydberg - Tema: Middle Ages Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

III.

>Renässanstidens magi. [1]

Vi befinna oss i en labyrint af mörka, trånga, slingrande gator, här och där utmynnande till en öppen plats framför någon kyrka eller offentlig byggnad. Hvad i denna främmande stad möter våra blickar kommer oss ej att stanna och betrakta: sådana hus och sådana människor hafva vi ju sett i de många andra städer vi genomvandrat under sökandet efter de vises sten. Vi fortsätta således vår väg. Universitetsbyggnaden skall finnas i grannskapet. En svängning om gathörnet där till höger, så en annan om det där till vänster, och vi äro framme. Föreläsningstimmen är inne. Draperade i styfva mantlar, med skolastmössan på djupsinniga hufvuden, styra professorerna sin gång till vishetstemplet, vid hvars portal stå flockar af studenter. Vi känna igen de där typerna: »pennalerna» äro sig lika, ännu barnsligt rundade om kinderna, ännu ödmjuke i sitt väsen, kanske ännu fångne i den ljufva villa, att byggnaden, utanför hvilken de vänta, utgör propyleerna till himmelens och jordens hemligheter. Lika lätt igenkännliga äro de bleke pergament-ätarne, som en gång skola lysa som ljus i kyrkan och vetenskapen, antingen de nu tvinsjukt släpa på sina catenæ, sina summæ och sententiæ, eller med otvetydig själfbelåtenhet uppbära den dyrbara börda af glosor, som ställer dem så högt öfver den okunniga massan af dödlige. Kanske upptäcker du också vid närmare undersökning något själfullt anlete med inåtvänd blick, den af sanningslängtan tärde grubblarens, eller den till hvila i Herren trånande mystikerns. Men sällsporda äro de. Och i hopen af dessa ännu friska gossar, dessa redan förtorkade pedanter finna vi äfven här den tredje vidtberyktade arten af studiosi: dessa i skydd af universitetets privilegier från alla håll församlade äfventyrare, dessa herrar med af dryckjom uppsvällda, i bardalekar rispade fysionomier, med förskräckligt långa och breda svärd vid sidan, hjältarne i den aldrig slutande iliad, som lärdomens och handtverkeriernas ämnessvenner dikta hvarje kväll i grändernas mörker, men hvilka, ifall de icke sluta i galgen, eller som landsknektar på valplatsen, eller som scholares vagantes i ett landsvägsdike, kunna varda de frommaste klosterpriorer, de allvarligaste doktorer, de strängaste borgmästare i kristenheten.

Skola vi inträda och höra någon af de föreläsningar, som nu börja? Våra akademiska borgarebref öppna oss dörrarne, om vi så vilja. Till vänster i hvalfgången föreläser medicine professorn, som med förvånansvärd skarpsinnighet behandlar den redan af Petrus de Abano framställda men icke fullkomligt lösta, högeligen viktiga frågan, om hufvudet är skapadt för hjärnans skull eller för ögonens -- »an caput sit factum propter cerebrum vel culos». Till höger låter dig teologie professorn intränga i ett af kyrkans mysterier, i det han ventilerar frågan, hvad Petrus skulle gjort med brödet och vinet, om han hade utdelat nattvarden, då Kristi lekamen till hela sin verklighet hängde på korset [2]. Något längre bort förer detta samma unkna hvalf till filosofiens verkstad, där en mästare i abstraherandets konst deducerar skillnaden mellan universalia ante rem och universalia in re. Längst bort förklarar en juris-consultus ett ställe i pandekterna. Besvärar dig valet mellan dessa erbjudna njutningar? Eller vill du alldeles icke välja? Du ler vemodigt. Ack, du såsom jag har skäl att klaga med Faust:

Så har jag, ack! med glödahde flit
I grund studerat filosofi'n
Och medicinen, juristeri't
Och äfven tyvärr teologi'n,
Och står här nu nätt opp så klok
Som jag var förut, stackars tok!

och, om du tillägger, såsom han:

Fördenskull jag slagit mig på magi'n,

så erinra vi oss målet för vår färd, målet för våra brinnande önskningar, hoppet som lifvar oss, att slöjan ändtligen skall ryckas från Isis-bilden och vi få se den outsägliga ansikte mot ansikte, skulle ock hennes åsyn förbränna oss till aska. Låt oss så fort som möjligt vända ryggen åt detta sorglustiga lärdomssäte, där gamla narrar lära unga hönssjälar att beundra lumpenheter och unga örn-själar att förtvifla om vetandet. Nej bort härifrån och rakt -- så rakt de slingrande gatorna medgifva -- till den store magus, som, enligt hvad ryktet förtalt oss, valt sin boning här i staden. Vid den mästarens fötter skola vi sätta oss. Där få vi läska den brännande tungan med åtminstone några droppar at den kunskap, som i en underjordisk åder flutit genom tiderna, men haft sin upprinnelse gemensam med paradisets floder. Och varda vi äfven där bedragne, nåväl, då må du, om dig lyster, söka döfva din sanningsträngtan i nöjenas eller äfventyrens hvirfvel; jag går i kloster, uppsöker där den trängsta cellen, vakar, beder och gisslar mig blodig, eller jag går till Indien, blir fakir, sätter mig på marken och betraktar min nästipp, betraktar den utan återvändo, år ut ock år in, tills medvetandet slocknat. Öfverenskommet, eller hur?

-- -- --

Vi kommo till det ensligaste kvarteret af staden och till den dystraste delen af detta kvarter, där gamla halfförfallna hus i en sammangyttrad massa tränga sig mot stadsmuren, såsom ville de spränga honom, och ur sina gafvelgluggar fästa glåmiga, hypokondriska blickar på den öppna landsbygden. Ett torn, som kröner fästningsmuren på denna sida, var den store vetenskapsmannen upplåtet till bostad och observatorium af stadens borgmästare och råd. Sedan han länge varit drottningens af Frankrike lifläkare, hade han från hoflifvets utmärkelser, förströelser och faror dragit sig hit för att i lugn öfverlämna sig åt sina forskningar. Här ägde han i furst-ärkebiskopen en skyddande vän, och sedan universitetets teologer på dennes uppmaning betygat hans renlärighet, hade stadens styresmän ansett sig kunna öfvertala honom att emottaga den lönande och hedrande befattningen af stads-astrolog, obekymrade om munkarnes påstående, att han vore trollkarl och hans svarte pudel djäfvulen själf.

En magus låter icke störa sig, antingen han nu är sysselsatt med begrundandet af andarnes karaktärer eller med iakttagelser på himlahvalfvet eller med framtvingandet af quinta essentia i sin degel. O, hvilka världsomfattande förhoppningar och högtidliga känslor måste icke ledsaga dessa forskningar! Guldet, som behärskar världen, faller här som en öfvermogen frukt från kunskapens träd i skötet på adepten! Och hvad är guldet med all den makt och all den njutning det förlänar mot väldet öfver himmelens och jordens och afgrundens andar, mot förmågan att med reningar, sigiller, karaktärer och besvärjningar nedkalla dessa änglar, som sväfva i de högre sfärerna, eller till lydnad tvinga dessa demoner, som uppfylla världsalltet! Och hvad är åter denna makt mot det rena himmelska vetandet i och för sig, till hvilket magien lämnar nyckeln, ett vetande, lika mycket öfverträffande änglarnes vishet, som sonens ställning i fadershuset öfverträffar tjänarens! Måhända är magiern just i detta ögonblick som allra mest fördjupad i sin verksamhet och blott en hårsmån aflägsen från uppenbarelsen af en ny bländande sanning! Må vi betänka oss, innan vi begära inträde! Må vi stanna framför denna järnbeslagna port och hämta andan!

I vetenskapsmän af det nittonde århundradet, huru olyckliga I skullen vara, om I icke en gång för alla beslutat inskränka edra förhoppningar till ett minimum! Att dö, sedan I dragit ett enda litet strå till sanningens lada, är den lott, som I underkasten er. Den bland er, som hittat en hittills okänd blomma eller snigel, anser sig icke hafva lefvat förgäfves. Att ha funnit en formel, hvarunder en grupp af företeelser kaa subsumeras, är en stor triumf. Denna försakelse, som gör enhvar, äfven den störste bland eder, endast till en liten flitig detaljarbetare på det ofantliga verk, hvars fulländning I skåden i ett oändligt fjärran och hvaraf I själfve icke ens kännen grundritningen -- denna försakelse är sublim, men smärtsam för den trängtande anden. Den enskilde afstår för sin del från hoppet om hela sanningen, och han arbetar för släktet och eftervärlden. Själfve filosofen, som har makrokosmos' tecken att konstruera, ser i sitt system icke en slutgiltig lösning af »världsförklaringens problem», utan blott en länk i den långa utvecklingskedjan; han emotser sitt systems fall, måhända nöjd, om spåren af hans irrfärder skrämma de efterkommande in på riktigare vägar. Det är släktet, icke individen, som arbetar i edert arbete; som fortsätter det, sedan I tröttnat och blifvit förgätna; det är en samfälld verksamhet såsom myrornas och binas. Men magiern han står ensam! Han emottager visserligen, äfven han, hvad de förflutna tiderna kunna honom erbjuda -- men blott för att innesluta sig med denna sin skatt och förkofra den ur sin egen andes omätliga rikedom. Han tror på denna omätlighet. Han tror, att alla släktets krafter äro inneslutna i individens bröst, och han hoppas att ensam fullgöra hvad I klenmodigt öfverlämnen åt oöfverskådliga århundradens mängd!

-- -- --

Vi slogo ett slag på den spikbeklädda porten. Den öppnades likasom af en osynlig hand. Ingen famulus ställde sig i vår väg, när vi stego upp för de mörka vindeltrapporna. Obehindradt inträngde vi i den store magierns boning. Genom de hvälfda gemaken, hvilkas gröna, blyinfattade fönsterrutor tilläto blott en sparsam dager att gjuta sig öfver föremålen, sväfvade en välluktande sky från en cell i bakgrunden, där vi sågo magiern själf, iklädd en hvit fotsid mantel, stå i högtidlig bjudande ställning vid sidan af ett rökelsealtar. Han bar på sitt hufvud ett diadem, inristadt med det outsägliga namnet Tetragrammaton, och i handen en metallplåt, hvilken, såsom vi snart erforo, bestod af elektron och var tecknad med vardande århundradens signaturer.

Vi stannade och ville framstamma en ursäkt för att hafva stört honom. Men öfver hans ansikte spreds ett sken af tillfredsställelse, sedan han betraktat oss med en hastig, forskande blick, och han hälsade oss välkomna.

»I ären desamme, som jag väntat, och som det kostat mig stor möda att hitkalla», yttrade han; »I ären andar af det nittonde århundradet, frambesvurne att visa eder för en man af det femtonde. I ären hitkallade från väntsalen, där de ofödda själarne bida sitt inträde i det jordiska. Men bilderna af det århundrade, hvilket I en gång skolen tillhöra, dväljas i djupet af edert medvetande. I skolen visa mig dessa bilder. Det är fördenskull jag hitkallat eder, ty jag vill kasta en blick in i framtiden.»

Jag fattades af en besynnerlig, nästan hemsk känsla. Jag erinrade mig nu, att jag och min ledsagare med tillhjälp af ett medel, som sätter inbillningskraftens hela reproduktionsförmåga i rörelse, hade försatt oss ur det innevarande nittonde århundradet tillbaka i det försvunna femtonde för att se det lefva för våra blickar, ej i spridda drag, såsom annars en förfluten tid lefver i böckerna, utan i fullheten af sin egen gestaltrikedom. Hvem hade nu rätt, magiern eller jag? Hvem var den endast skenbart lefvande, jag eller han? På hvilken siffra pekade i själfva verket seklernas ur i detta ögonblick? Hvem var besvärjaren och hvem den frambesvurne? Var han den suggererande eller vi? Och finns en suggestionskraft, som öfvervinner tidens afstånd så väl som rummets, en psykisk genom århundraden trängande actio in distans? Låt vara, att tiden i och för sig endast är en åskådningsform utan själfständig verklighet; så länge jag lefver i tiden, håller jag dock på ett ordnadt förlopp af den och vill icke, att dess tråd hopsnos i en förvirrad knut. Jag vill icke, att anden, som jag frammanat, skulle varda min behärskare och nedsätta mig till en sin egen fantasibild. Jag bemannade mig och uthrast:

»Vi hafva genomvandrat många städer för att finna dig, store magus. Vi stå nu ändtligen i ditt eget sanktuarium. Vi se dessa dystra hvalf öfver våra hufvuden; vi se din egen vördnadsvärda gestalt; vi se de folianter och besynnerliga instrumenter, som omgifva dig; vi blicka ut genom dessa fönster och skåda å ena sidan torn och takåsar, å andra åkrar och ängar och lifegnes hyddor och längst bort en adlig borg, hvars ägare är misstänkt för nattliga angrepp på stadens handelsforor. Allt detta står lifslefvande för våra ögon, men icke dess mindre, vördnadsvärde magus, är allt detta, du själf inberäknad, ett verk af vår magi, af vår egen fantasis kraft, men ej af din magi. Det är för att lära känna denna något närmare som vi hit anländt. Icke vi skola svara på dina frågor, utan du på våra.»

Magiern smålog. Han vidblef sin åsikt; jag min. Tvistefrågan lät sig icke afgöra, och vi sköto henne åsido. Men tillika med mitt medvetande att tillhöra en kritisk tid hade ock mina tvifvel vaknat.

Jag såg mig omkring i hans bostad. På skrifbordet låg ett pergament, å hvilket han börjat teckna det nästföljande årets horoskop. Bredvid stod en himmelsglob med brokigt målade bilder. I ett fönster med utsikt åt söder hängde astrolabiet, vid hvars alhidad var fästadt ett långt synrör. Bokhyllan tyngdes af ett icke oansenligt antal folianter: Versio vulgata, några kyrkofäder, Virgilius, Dionysius Areopagita, Ptolemæus, Orpheus' hymner, Hermes Trismegistus, Jamblichus, Plinius' naturalhistoria, en mängd till en del arabiska verk i astrologi och alkemi, äfvenså ett par hebreiska handskrifter o.s.v. Nästintill observatoriet låg det alkemistiska laboratoriet med en besynnerligt inrättad ugn och instrumenter, som återigen påminde mig om Fausts klagan:

Du gamla redskap, ack jag hånas ju
Af dina valsar, byglar, rör och deglar;
Jag stod vid porten, nyckelen var du,
Ditt ax är krusigt nog, men lyfter inga reglar.

(Medan vi befunno oss därinne, upplyste mig min värd, att han tillsvidare upphört med sina alkemistiska experimenter. Han hoppades på kortare väg finna quinta essentia än på den af ämnesföreningar och distillationer, hvilken redan uttröttat så många forskare och fört så få till målet. Själf medgaf han sig icke hafva hunnit längre i adepternas konst, än att han ur den »filosofiska jorden», blandad med »det filosofiska vattnet», förmådde utdraga nätt och jämnt lika mycket guld, som han från början hade för experimentet användt. [3] Detta oaktadt arbetade han likväl dagligen framför sin ugn med renande och smältande af sådana metaller, som han behöfde för sina planetmedaljonger, amuletter och magiska ringar, framför allt med tillverkande af den verksamma metallblandning, som kallas elektron.)

Från laboratoriet förde oss vår värd in i andra hvalf, ett slags museum af det mest besynnerliga slag, uppfylldt af skeletter och torkade lemmar af olika djur: fiskar, fåglar, ödlor, grodor, ormar o.s.v.; af växter och olika färgade stenar; af hela och sönderbrutna svärd; af spikar, som dragits ur likkistor och galgar; af flaskor, innehållande jag vet icke hvad -- allt sammanställdt i afdelningar, försedda med de olika planeternas tecken. Vi sågo den praktiska magiens rikhaltiga apparat, ordnad efter regler, som voro oss fullkomligt obekanta, regler dem vi förgäfves efterforskat i alla den nyare tidens etyder öfver medeltidens hemliga vetenskaper och som möjligen kunde innehålla de enkla grundtankarne i det brokiga virrvarr de förete.

Aftonen var inne. Solen sjönk ned bakom kullarne i väster. Det började skymna i de hvalf, där den store magiern innestängt sig bland förtorkade ting, spillror brutna ur den stora lefvande världen därute. Vi återvände till hans observatorium. Han öppnade ett fönster och betraktade stjärnorna, som tände sig på himmelen. Skymningen är en gynnsam tid för samtal af den art, på hvilka vi nu förberedde oss. Vi sutto snart förtöjda i väldiga länstolar, fördjupade i samspråk med hvarandra -- mannen af det femtonde århundradet och de ännu ofödda själar af det nittonde, som han frambesvurit för att skåda in i framtiden, och som nu begagnade sig af honom för att skåda in i det förflutna. Han talade om sin vetenskap.

-- -- --

Mitt vetande är icke af mig själf. Långt bakom dessa kullar, långt bakom Alpernas snötoppar, bakom »de ytterst boende garamanternas» fjäll, på höjder utan namn, som förlora sig i molnen, stod fordom sanningens tempel byggdt öfver den källa, där tiden upprinner. Att detta tempel sammanstörtat, det veta vi; endast det första paret har genomvandrat dess heliga salar. Men den som vill, den som trängtar och har tålamod, kan sätta sig ned vid stranden af tidens ström och uppfånga en eller annan af templets cederbjälkar, som drifva på dess böljor, och han kan af spillrornas form sluta till det helas plan. All visdom härstammar från fordom, och ju längre vi intränga i det förflutna, dess rikare återstoder finna vi af en högsta mänsklig kunskap. Hvad är Albertus Magnus med sina djupa insikter mot Dionysius Areopagitens änglavishet, och hvad är denna mot profeternas, som talade ve öfver Ninive och Babylon? Och desse gudsmän skulle dock med glädje gått i skola hos de sjuttio äldste, som med Moses fingo nalkas Guds uppenbarelse på Sinai och då erhöllo kabbalans mystiska kunskap. På Sinai var likväl Guds hemlighet klädd i skyar, blixtar och fasa; själfve Moses fick endast skåda honom »på ryggen», fick ej en morgonkunskap (en apriorisk skulle en Schellings analogi- sökande lärjunge sagt), utan en aftonkunskap (en aposteriorisk skulle han upplysningsvis tillfogat). Morgonkunskapen var förbehållen mannen af tidens morgon, mänsklighetens stamfader, och släcktes i den första synden. Sedan dess är hvarje släkte vordet värre än dess föregångare:

Ȯtas parentum, pejor avis, tulit
Nos nequiores, mox daturos
Progeniem vitiosiorem»,

och med syndens mörker varder ock förståndets djupare. Den enskilde sanningssökaren kan vinna upplysning, men blott för sig, ej för släktet. Fördenskull innestänger en magus sitt undfångna vetande i sin egen barm eller meddelar det till en enstaka lärjunge eller begrafver det under dunkla uttryckssätt, som han fäster på pergamentet, men han hvarken kan eller vill meddela det till mänskligheten i gemen, hvars väg synes bära nedför i en allt svartare natt.

Om denna urtidens visdom tala äfven teologerna, med hvilka vi, den hemliga vetenskapens idkare, öfverensstämma vida bättre, än de enfaldige och misstänksamme ibland dem förmoda. Hvad som i Noas dagar fanns kvar af urtidens visdom räddade sig med honom i arken. Hans förstfödde fick den skönaste visdom i förläning. Profetian, evangelium och kabbalan äro af Sems söner, judarne. Men Ham och Jafet blefvo ej heller lottlöse. Det var Hams söners präster, som vaktade Isis' hemligheter, hemligheter för hvilka äfven vi kristne hafva att buga oss i stoftet, då Gamla Testamentet icke tvekar att framhålla egyptiernas visdom och erkänna Moses för en lärjunge ur deras skola. En egyptisk man var Hermes Trismegistus, och vi magier, som veta, att denne förvandlade hvad han behagade till guld och ädelstenar, vi förvåna oss ej, då aposteln Paulus talar om Egyptens skatter, eller då resande förtälja om dess pyramider och andra storverk, eller då Plinius beräknar dess städer till ett antal af tjugutusen, eller då Marcellinus häpnar för de ofantliga rikedomsr, som Kambyses därifrån bortförde, ty allt detta var en skapelse af Hermes Trismegistus' konst. [4] Jafets barns arfvedel af kunskaper var ej heller ringa. Den fördelades mellan Zoroasters skattkammare och de eleusinska mysteriernas. Några mynt af denna skatt föllo i Platos och Aristoteles' händer och ha ur deras genomvandrat Porfyrius', Jamblichus' samt de kristne teosofernas och skolasternas. Det är alla dessa kunskaper -- Bibelns (nämligen dess innersta hemlighetsfulla mening), kabbalans, och spillror af den egyptiska, persiska och grekiska visdomens, hvilka samlas och förenas i den lärda magien. En man af ert eget århundrade, Berthillot, har ju i grekiska manuskripter och i papyrer, upptagna ur faraontidens grafvar, återfunnit mina egna alkemistiska skrifters recepter och besvärjelser. Sådana äro min vetenskaps anor. Äger den icke ett ursprung ädlare än någon konungaätts?

Jag hörde er nämna ett ord om förutsättningslös pröfning af emottagna satser såsom ett villkor för vetenskapen. Vågen I då verkligen förhäfva er till domare öfver allt hvad de bortgångna släktena trott och tänkt och lämnat i heligt arf? Bäfven I ej tillbaka för blotta tanken, att mänsklighetens sanningshunger skulle från Adam intill våra dagar stillats med idel villfarelser; att I ären barn, barnbarn och barnbarns-barn af idel dårar, som bundit sin tro, sitt hopp, sin öfvertygelse vid idel lögner? Försöken en sådan gudlös pröfning! Gören det öppet, och teologerna skola bränna eder! Gören det i hemlighet, och I skolen slutligen önska er bålet som en befriare från den hemska tomhet en dylik pröfning måste kvarlämna i eder själ! Nej, magiern tror, lika väl som teologen. Endast i trons milda halfdunkel kan han företaga de operationer, hvilkas utgång bekräftar sanningen af hans tro. Eller fordren I en starkare bekräftelse på satsers riktighet, än den jag äger, då jag i dessa stjärnor, som skrida förbi mitt fönster, utläser människors öden och ser dessa öden fullbordas -- då jag med kraften af mina magiska medel kallar änglar och demoner och de aflidnes och de oföddes själar att uppenbara sig för mina ögon, och de komma?

Betraktar man vår vetenskap på ytan, så liknar den, det medgifver jag, en brokig tapet, hvari trådarne äro konstigt sammanslingrade; men likasom det erfordras blott ett inskränkt antal handgrepp för att åstadkomma den märkvärdigaste väfnad, är det endast några enkla tankar, som ligga till grund för magiens alla läror och verk.

Att universum är en treklang, likasom Gud en treenighet, det veten I. Vi lefva själfva i den elementariska världen; öfver våra hufvuden hvälfver den himmelska med sina olika sfärer; öfver dessa åter tronar Gud i idéernas rent andliga värld. Edert århundrades olycklige vetenskapsmän hafva skråmässigt fördelat dessa världar sins emellan (dock så att de sammanslagit den himmelska och elementariska till en); edra så kallade naturforskare studera nämligen blott det elementariska, och edra s.k. filosofer blott det ideella, men de förra komma med sitt bökande i materien och dess former aldrig till anden, och de sednare åter kunna ur begreppens skuggvärld aldrig frambesvärja naturens konkreta rikedom. Förgäfves inbilla sig edra naturforskare, att de i fysiologien, eller edra filosofer, att de i psykologien skola finna öfvergången ur den ena världen i den andra. Vi magier däremot studera dessa världar som en enhet. Vi finna dem förenade genom tvenne väldiga band: motsvarighetens (korrespondensens) och orsaksförhållandets. Alla ting i den jordiska, den elementariska världen hafva sin motsvarighet i och äro bilder af tingen i den himmelska, och alla himmelska ting ha sina motsvarande idéer. Uppifrån och ned äro dessa motsvarigheter spända såsom strängar på universums cittra, och på strängarne röra sig orsaksförhållandena upp och ned som cittraspelarens fingrar. Medan I, det nittonde århundradets naturforskare, söken orsakskedjorna blott i ett plan, det vågräta, det som drager sig genom ting, som stå på samma nivå, som förenar tingen i en och samma elementariska värld; efterforska vi, magiens idkare, med än större flit orsakskedjorna, som gå i lodrät riktning, den som drager sig genom de hvarandra motsvarande tingen i de tre olika världarne. Vårt sätt att efterforska dessa lodräta serier liknar föga eller intet edert sätt att utleta de vågräta. Hvilket bråk I gören eder med eder induktion! I hafven en kraftyttring att undersöka: I sönderläggen henne med mycken möda i olika faktorer, I sträfven att isolera hvar och en af dessa faktorer och låta dem spela hvar för sig för att se, hvilken hvars och ens anpart varit i den gemensamma kraftyttringen. Intet af allt detta bråk besvärar oss. En helig tradition har skänkt oss våra lodräta orsakskedjor i tämligen fullständigt skick, och luckorna i traditionen äro vi i stånd att fylla genom en forskning, som ej är förenad med stora svårigheter. Denna forskning håller sig till likheten mellan tingen, ty likheten härleder sig af motsvarigheten, och med motsvarigheten är orsaksförhållandet sammanflätadt. Så t.ex. döma vi af likheten mellan guldets sken och solens, att guldet har sin himmelska motsvarighet i och står i kausalitetsförhållande till solen. Ett annat exempel: den tvåhornade skalbaggen står i kausalitetsförhållande till månen, som i ny och nedan visar sig tvåhornad, och återstode något tvifvel om detta innerliga förhållande dem emellan, måste det försvinna, när man erfar, att den nämnde skalbaggen gömmer sina ägg i jorden under 28 dygn, eller så lång tid månen behöfver för att genomlöpa djurkretsen, men uppgräfver ägget på den tjugunionde, då månen står i konjunktion med solen. [5] Skratten ej åt detta sätt att forska! Akten er att upprepa det fel, som »sens commun» så gärna begår, att se absurditeter i sanningar, som ligga bakom dess synkrets! Vårt förfaringssätt grundar sig på den tanke, att intet tillfälligt gifves i naturen; vi antaga visserligen ett gudomligt godtycke, men ej en naturlig slump. Icke ens den ringaste likhet mellan tingen är en betydelselös tillfällighet! Ej ens det minsta streck i de figurer, med hvilka vi i skrift fixera våra ord och tankar, är utan djup betydelse. Allt i naturens verk och i människans har sin orsak och sin verkan. Vi kunna icke göra en åtbörd, icke säga ett ord utan att sätta hela universum uppåt och nedåt i dallringar, starka eller svaga, märkbara eller omärkliga. Denna tanke genomgår hela vårt åskådningssätt. Och denna tanke måste vara sann äfven för er, determinister!

Innan jag nu närmare redogör för det magiska bruket af våra lodräta motsvarighets- och orsaksserier, vill jag framlägga ett par af dem för edra ögon. Jag skall välja de enklaste och tillika viktigaste. Jag börjar med

                Det heliga fyrtalets skala,                  (Tab. I.)
af hvilken man finner motsvarigheterna till de fyra elementerna.

-----------------------------------------------+----------------------
                   H  V  H  J                  | Guds namn (Jehovah)
                                               | i fyra bokstäver
===========+===========+===========+===========+======================
Urbildernas och salighetens värld:
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Serafim.  | Välden.   | Furstendö-| Oskyldige.| Den himmelska hi-
 Kerubim.  | Krafter.  | met. Ärke-| Martyrer. | erarkiens fyra tri-
 Troner.   | Makter.   | änglar.   | Bekännare.| pliciteter.
           |           | Änglar.   |           |
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | Fyra änglar, före-
 Mikael.   | Rafael.   | Gabriel   | Uriel.    | ståndare för de fyra
           |           |           |           | väderstrecken.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | Änglar, som förestå
 Seraf.    | Kerub.    | Tharsis.  | Ariel.    | elementerna.
===========+===========+===========+===========+======================
Den himmelska världen:
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Väduren.  |Tvillingar-| Kräftan.  | Oxen.     | Djurkretsens fyra
 Lejonet.  | ne. Vågen.|Skorpionen.| Jungfrun. | tripliciteter.
 Skytten.  | Vattu-    | Fiskarne. |Stenbocken.|
           | mannen    |           |           |
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Mars.     | Jupiter.  | Saturnus. | Fixstjär- | Stjärnorna och pla-
 Solen.    | Venus.    | Merkurius.| norna.    | neterna med hänseen-
           |           |           | Månen.    | de till elementerna.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | Fyra egenskaper hos
 Ljus.     | Genomskin-| Rörlighet.| Fasthet.  | de himmelska ele-
           | lighet.   |           |           | menterna.
===========+===========+===========+===========+======================
Elementarvärlden:
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Eld.      | Luft.     | Vatten.   | Jord.     | De fyra elementerna.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Värme.    | Fuktighet.| Köld.     | Torrhet.  | Elementernas fyra
           |           |           |           | egenskaper.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Sommar.   | Vår.      | Vinter.   | Höst.     | Fyra årstider.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Öster.    | Väster.   | Norr.     | Söder.    | Fyra väderstreck.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Djur.     | Plantor.  | Metaller. | Stenar.   | Fyra slag af blan-
           |           |           |           | dade kroppar.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Gående.   | Flygande. | Simmande. | Krälande. | Fyra djurslag.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | Plantans bestånds-
 Frö.      | Blomma.   | Blad.     | Rot.      | delar i förhållande
           |           |           |           | till elementerna.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Guld.     | Koppar.   | Kvick-    | Bly.      | Metaller, som mot-
 Järn.     | Tenn.     | silver    | Silver.   | svara elementerna.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
Lysande och| Lätta och | Klara och | Tunga och | Stenar, som motsvara
 Brännande.| Genom-    | Hårda.    | Ogenom-   | elementerna.
           | skinliga. |           | skinliga. |
===========+===========+===========+===========+======================
Mikrokosmos:
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Tro.      | Vetenskap.| Mening.   |Erfarenhet.| Fyra grundvalar för
           |           |           |           | omdömet.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
 Koleriskt.|Sanguinskt.| Flegma-   | Melanko-  | Temperamenterna.
           |           | tiskt.    | liskt.    |
===========+===========+===========+===========+======================
Helvetet:
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | Furstar för de onda
 Samael.   | Azazel.   | Azael.    | Mehazael. | andar, som husera i
           |           |           |           | elementerna.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------
           |           |           |           | De fyra väderstrec-
 Oriens.   | Paymon.   | Egyn.     | Amaimon.  | kens demoniska före-
           |           |           |           | trädare.
-----------+-----------+-----------+-----------+----------------------

Här sen I ett af de nät, som magien spänt från empyréen ned i afgrunden. För hvart och ett af de heliga talen gifves en särskild sådan skala: universum, säger Pythagoras, är grundadt på talen. Och Boethius yttrar: »Allt, som skapades i tidernas begynnelse, formades efter talförhållandena, hvilka lågo såsom förebilder i skaparens ande». Också är det för oss en afgjord sak, att talen innehålla större och verksammare krafter än de kroppsliga tingen, ty de förra utgöra ej en blandning af substanser, utan kunna, såsom rent formella ting, stå i närmaste beröring med det gudomliga förnuftets idéer. Detta erkännes ock af kyrkans fäder: af Hieronymus, Augustinus, Ambrosius, Athanasius, Beda och andra, samt ligger till grund för Uppenbarelsebokens ord: »Den som har förstånd, han utforske vilddjurets tal!»

De mångfalder och relativa motsatser, hvilka inom samma värld bilda ett helt, äro i denna skala hvarandra sidoordnade, hvaremot de momenter, som i olika grupper eller olika världar motsvara hvarandra, bilda de upp- och nedstigande serierna.

Förgäten ej, att motsvarigheten innebär äfven en växelverkan dem emellan! Så betecknar t.ex. bokstafven H i Guds heliga namnchiffer en kraft, som inströmmar i serafernas, kerubernas och tronernas körer och genom dem meddelar sig åt vädurens, lejonets och skyttens stjärnbilder samt åt de vandrande stjärnorna Mars och Solen. Samtliga dessa änglar och stjärnor nedgjuta i den elementariska världen öfverflödet af sin undfångna kraft, som där alstrar elden och värmen och djurorganismernas lifsfrön, samt tänder i människan förnuftet och tron, för att slutligen i den nedersta regionen möta sin motsats : kölden, förstörelsen, oförnuftet, otron, representerade af fallna änglafurstars namn.

Jag vill nu meddela er en annan tabell, som utgör en inledning till astrologiens studium och närmare behandlar vissa delar af den ofvanstående, i det han visar, huru tingen i den elementariska världen och i mikrokosmos äro planeterna underdåniga. Jag meddelar honom, i det jag påminner om versen

    Astra regunt hominem; sed regit astra Deus.
    (Människan af stjärnorna styrs; stjärnorna styras af Gud.)

                                                            (Tab. II.)
          Månen.         Merkurius.     Venus.          Solen.
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
Elemen-| Jorden,       | Vattnet.     | Luften,       | Elden.
terna: | Vattnet.      |              | Vattnet.      | 
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
Mikro- | De hvita      | De blandade  | De slemmiga   | Blodet och
kosmos:| safterna.     | safterna.    | safterna.     | lifskraften.
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
       | De umgängsam- | De sluga och |De sköna, med  |De behjärtade
Djuren:| ma och de för-| snabba.      |stark parnings-|och tappra.
       | änderliga.    |              |drift begåfvade|
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
       |               |De med små    |               |Barrträden, la-
Plan-  | Selenotropen, |korta blad och|De kryddartade |gern,vinstocken
torna: | palmen, isop, |mångfärgade   |och fruktträden|rankan, helio-
       | rosmarin,m.fl.|blommor.      |               |tropen, lotus,
       |               |              |               | m.fl.
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
Metal- | Silfver.      | Kvicksilfver,| Silfver.      | Guld.
lerna: |               | tenn, vismut.|               |
-------+---------------+--------------+---------------+---------------
Ste-   |Alla hvita ste-| De mång-     |Karneol, lazur,|Topasen, rubi-
narne: |nar och pärlor.| färgade.     | m.fl.         |nen, karbunkeln
       |               |              |               | m.fl.
-------+---------------+--------------+---------------+---------------

               Mars.            Jupiter.         Saturnus.
      -------+----------------+----------------+----------------
      Elemen-| Elden.         | Luften.        | Jorden,
      erna:  |                |                | Vattnet.
      -------+----------------+----------------+----------------
      Mikro- | De skarpa      | De vegetativa  | Gallan.
      kosmos:| safterna.      | safterna.      |
      -------+----------------+----------------+----------------
             |                |                | De krypande,
      Djuren:| Rofdjuren.     | De kloka och   | ensliga,
             |                | saktmodiga.    | nattliga.
      -------+----------------+----------------+----------------
             | De brännande,  |Eken, boken,    |Cypressen. De
      Plan-  | giftiga och    |poppeln, sädes- |af dystert utse-
      torna: | stinkade.      |växterna, m.fl. |ende, mörk färg,
             |                |                |vidrig lukt.
      -------+----------------+----------------+----------------
      Metal- |Järn,svafvelhal-| Guld, silfver, | Bly.
      lerna: |tiga metaller.  | tenn.          |
      -------+----------------+----------------+----------------
      Ste-   |Diamant, jaspis,| De gröna och   | Onyx och alla
      narne: |ametist, magnet-| luftfärgade.   | bruna jordar-
             |sten.           |                | ter.
      -------+----------------+----------------+----------------

Värdet af dessa och våra många andra tabeller skall varda er begripligt, då jag nu uttalar magiens första praktiska grundsats:

Likasom världs-alltets skapare medelst änglarne, stjärnorna, elementerna, djuren, plantorna, metallerna och stenarne utgjuter sin allmakts krafter på oss människor; så förmår magiern, i det han samlar de ting i den elementariska världen, hvilka stå i växelverkan med ett och samma väsen (en ängel eller en planet) i de högre världarne, samt kombinerar deras krafter efter vetenskapens regler och förstärker dem med heliga och religiösa ceremonier, att inverka på detta högre väsen och draga dess krafter till sig.

Denna grundsats förklarar tillräckligt, hvarför jag samlat omkring mig alla de besynnerliga ting, som I här skåden. Här sen I en blyplåt, hvari ett planettecken är ristadt; därbredvid en blyflaska, innehållande galla; tager jag nu denna ädla onyx, märkt med samma planettecken, och denna förtorkade cypresskvist och lägger bredvid allt detta skinnet af en orm och fjädrarne af en nattuggla, så behöfven I endast se på en af de tabeller, jag gifvit er, för att finna, att jag på detta sätt samlat åtskilliga ting i den elementariska världen, som stå i växelverkan med planeten Saturnus och, om de rätt förenas, kunna neddraga såväl hans egna krafter som de änglars, med hvilka han står i förbindelse.

Magiens högsta verk -- på en gång dess triumf och kriteriet på dess sanning -- är en lyckad andebesvärjelse. Skola vi företaga en sådan? Genomgå vi alla förberedelser, som hon erfordrar, så hafva vi på samma gång sett hela den hemliga vetenskapens fält i fågelperspektiv. Endast vissa alkemister ha ett ännu större mål i sikte: de vilja i retorten frambringa människan, ja hela världen. I män af det nittonde århundradet kännen blott genom ryktet våra försök med homunculus och med perpetuum mobile naturæ. Kunden I räkna de svettdroppar, som dessa bemödanden afpressat oss! Alkemien har något förtrollande, något öfverväldigande. Hon är gigantisk i sina syften, och i djupet af henne bor en tanke, som är förskräcklig, emedan han hotar att krossa samma världsåsikt, på hvilken vår tro är byggd. Vi sysselsätta oss med elementerna, till dess den föreställning smyger sig på oss, att allt är af dem beroende; att allt, skaparen och det skapade, är i dem inneslutet; att allt uppkommer af en nödvändighet och förgås af en nödvändighet. Kan du i degeln samla de elementer och lifsfrön, som rörde sig i kaos, så kan du ock i degeln framtrolla de sex skapelsedagarne och återfinna den ande, som danade kosmos! För att undgå denna tanke har jag öfvergifvit alkemien; men en pergamentrulle, som, förseglad med sju insegel, förvaras i den hemligaste vrå af mina hvalf, innesluter de märkvärdiga erfarenheter, som jag med afseende på perpetuum mobile och homunculus har förvärfvat. [6]

Men till våra förberedelser för andebesvärjningen! Först möter oss frågan: är stunden gynnsam? Äro aspekterna goda? Aspekt kallas den ställning, som två planeter intaga till hvarandra. Hvarje kalender från de århundraden, som ligga mellan mig och er, talar om dessa aspekter: om planeternas konjunktion (då de äro på samma meridian och således intet vinkelafstånd dem emellan äger rum); deras opposition (då de stå midt emot hvarandra), deras kvadratur (90° afstånd), trigon (120°) och hexagon (60°). Om den blodröde Mars och den bleke Saturnus stå i kvadratur eller opposition till hvarandra eller en af dem till någon af de öfriga vandrande stjärnorna, så bådar detta fördärf. [7]

Men i dag äro dessa planeter oskadliga; aspekterna äro goda, och själfve Mars, som befinner sig i första »ansiktet af sitt eget hus», [8] är på grund häraf till och med vänligt stämd. Äfven månen, hvars bistånd är nödvändigt, står i en vänlig stjärnas hus och i en hugnesam kvadratur till Jupiter. Här möta således inga hinder.

I astrologiskt afseende återstår oss ännu att tillse, hvilka planeter äro det innevarande årets regenter. Med andra ord: hvilka planeter bilda årets första aspekt? Se här i mitt kalendarium: Mars var den ene af dem. Detta passar oss så mycket bättre, som vi i dag hafva tisdag, Mars' egen dag, och det icke dröjer länge, innan den timme är inne, hvilken han på detta dygn uteslutande behärskar. [9]

Därför gäller det att vid vår besvärjning begagna den martiska afdelningen af min magiska apparat. Bland elementerna är elden martisk. Vi skola således på detta altar tända en eld. Bland plantorna äro de törniga, giftiga och brännande martiska; vi underhålla således denna eld med torra kvistar af törnbuskar. Bland djuren stå de mordiska och djärfva i växelverkan med den blodröda stjärnan; se här tre bälten af lejonskinn, garnerade med tänder af tigrar, leoparder och björnar, försedda med spännen af järn, emedan järnet är den martiska metallen. Vi fästa, när tiden är inne, de bältena kring våra lif! Bland stenarne äro diamanten, ametisten, jaspis och magnetstenen martiska; jag nedtager här tre diademer, som, ehuru af simpelt järn, gnistra af dessa stenar och bära tecken ock signaturer af vår planet. Se här tre järnstafvar, märkta med samma tecken; dem skola vi hålla i handen. Dessa med ametister besatta bröstsköldar, hvilkas hebreiska inskrifter och karaktärer ha afseende på samma stjärna, skola vi bära på vårt hjärta öfver de hvita kläder, som vi före besvärjelsen ikläda oss. Här åter äro tre med diamanter besatta ringar; dem skola vi, hvar och en, bära på långfingret under den högtidliga och fruktansvärda stund, som väntar oss. På bordet ställa vi dessa två klockor; den ena af en rödaktig metallblandning, försedd med järnringar, kallar den martiske anden hit; den andra, gjuten af electrum magicum -- det vill säga en proportionerlig blandning af alla metalier, med tillsats af astralisk tinktur -- är tjänlig för tillkallandet af himmelska hjälptrupper af alla ordningar, om så skulle behöfvas. Nödvändiga äro vidare dessa bröstsköldar och dessa ringar af electrum, som bära ingen planets, utan den högtlofvade Guds eget hemlighetsfulla namn, till skydd för besvärjarne mot den besvurne. Hvem denne är, få vi snart röna. Se här vidare en hemsk arsenal, erforderlig för vårt syfte. Mars är krigets, mordets, lidelsernas stjärna. De martiska demonerna äro artade i enlighet därmed, och det härskar en dragningskraft mellan dem och de verktyg, genom hvilka deras verk på jorden fullbordas. Fördenskull är det detta tunga bödelssvärd, hvarmed trollkretsen skall dragas; fördenskull lägga vi i linier kring rummet dessa hufvudskallar och ben, samlade på afrättsplatser, dessa spikar, dragna ur galgar, dessa dolkar, knifvar och yxor, på hvilka blodfläckar ännu rosta. Vi få ej glömma rökelsen, som kort före första citationen antändes på altaret. För hvarje planet med dess demoner gifves ett särskildt slags rökelse. Den martiska är sammansatt af Euphorbia, Bdellium, ammoniak, magnetsten, svafvel, korphjärna, människoblod och blodet af en svart katt. [10] Rökelsens riktiga beskaffenhet är af största vikt. Jag kunde anföra hvad Porfyrius härom yttrar, men inskränker mig till att påpeka, att den äger inflytelse på både besvärjaren och föremålen omkring honom. Den mättar på en gång luften och magierns bröst med ämnen, som stå i växelverkan med planeten och hans demoner. Den nedlockar den besvurne och berusar besvärjaren med himmelska krafter, som verka på hans sinnen och inbillningskraft.

Det följer af sig själft, att vi nedtaga och göra i ordning sådana saker, som utan att stå i samband med någon viss planet dock behöfvas vid hvarje besvärjelse. Till dem höra amuletter, inristade med serafers, kerubers och troners namn, med språk ur bibeln, ur egyptiernas och ur Zoroasters heliga böcker. Till dem höra vidare den magiska sjuarmade ljusstaken af electrum, af hvilken hvarje arm bär en planets tecken, samt framför allt pentaklerna eller pentagrammerna, dessa femuddiga tingestar, öfver hvilka ingen demon kan klifva. De skola ligga som en yttre förskansningslinie rundtomkring trollkretsen. Vi måste tillse, att ingen af uddarne är söndrig. Inom trollkretsen mellan bordet med den sjuarmade staken samt rökelsealtaret är rum för denna trefot med vigvattensskål och kvast.

Sedan vi nu träffat de första förberedelserna för gästabudet, är det tid att tänka på gästen, som skall inbjudas.

Kvälluften kännes kall. Jag stänger fönstret, flyttar min studielampa till detta bord och ber er taga plats kring det. Vi ha att öfverlägga om inbjudningen, hvarvid vi följe anvisningarne i det här kabbalistiska manuskriptet.

Af den tabell, som jag först meddelade er, veten I, att det är serafernas, kerubernas och tronernas körer, som stå i växelverkan med planeten Mars. Men dessa körer utgöra den högsta himmelska hierarkien, förblifva städse i Guds grannskap och böra icke nedbesvärjas, äfven om vi förmådde det. Vi böra endast anropa dem om deras bistånd. Däremot äro väldenas, krafternas och makternas körer de egentliga stjärn-intelligenserna. Bland dem ha vi nu att hålla oss till de martiska andarne, eftersom Mars är detta års, detta dygns och den snart förestående besvärjelsetimmens regent. Valet stode oss nu öppet mellan de goda och de onda martiska änglarne. Men då vårt syfte är icke att med böner nedkalla, utan att med besvärjelser nedtvinga, så måste vi välja de onda. Detta är ingen synd; det är blott en fara. Det fröjdar de goda änglarne att skåda Guds afbilds makt öfver sina vedersakare. Men vi kunna icke uppfordra hela den martiska demonskaran att svara inför vår trollkrets. Vi måste utse en enda af deras legio, och denne ende måste vara väl vald. För detta ändamål är det af nöden att känna hans namn, ty hos andarne är än mer än hos människorna och de jordiska tingen namnet inbegreppet af den nämndes väsende med alla dess egenskaper. Ordets och namnets omätliga betydelse lärer oss kabbalan. Hon genomforskar och framlägger de hemligheter, som Guds alla heliga namn innesluta; hon uppenbarar oss ock änglarnes namns hemligheter; hon bevisar oss, att äfven de mänskliga namnen stå i innerligaste sammanhang med deras ägares plats i skapelsen och jordiska öde. Äfven språkets namn på de döda tingen röja, fastän dunklare, att ljudet sammanklingar med väsendet. Hvem hörer orden vind och vifta, utan att i själfva ljudet förnimma något luftigt och sväfvande? Hvem hörer orden stå och stark, utan att förnimma något fast och varaktigt?

Skyndom oss nu att finna namnet på den demon, som skall besvärjas. Astrologien och kabbalan meddela flere metoder för detta ändamål. [11] Väljom den enklaste, som kanske tillika är den kraftigaste!

Jag måste inleda detta vårt arbete med att påpeka betydelsen af talet 72. Mot detta tal svara de sjuttiotvå språken, synagogans sjuttiotvå äldste, de sjuttiotvå uttolkarne af gamla testamentet och Jesu sjuttiotvå lärjungar. Med det heliga tolftalet står detta vårt tal i nära förbindelse. Dela vi de tolf djurkretsens tecken i sex delar, så erhålla vi de sjuttiotvå himmelska kvinarierna, i hvilka Guds sjuttiotvå mystiska namn, hans »schemhamphoras» ingjuta sin kraft, och som ha hvar sin änglafurste till föreståndare. Samma tal motsvarar äfven lederna på människokroppen och har många andra korrespondenser.

Nåväl, medan kabbalisterna genomforskade bibelns allra heligaste; medan de, börjande från »begynnelsen» och stannande vid hvarje ord, hvarje bokstaf, långsamt skredo framåt, i hvarje ord, hvarje bokstaf, finnande en grufva af hemligheter, [12] hunno de ändtligen efter århundradens förlopp så långt som till 19:de versen i 14:de kapitlet af Exodus, hvilken börjar: »Då uppbröt Herrens ängel, som tågade framför Israels här». Den kabbalistiska regel, som säger, att hvarhelst i bibeln en ängel omtalas, där finnes ock en ängels namn förborgadt bland versens hebreiska bokstäfver, bjöd dem att åter stanna och begrunda. De anade i början icke, hvilken utomordentlig upptäckt de här skulle göra. Det fäste dock deras uppmärksamhet, att versens bokstäfver (i den hebreiska texten) äro 72 till antalet. Men huru öfverraskades de icke, när de funno, att äfven den följande versen, den 20:de, innehåller jämnt 72 bokstäfver, och huru steg icke deras häpnad, när äfven den 21:sta visade sig innehålla alldeles samma antal! I bibeln gifves ingen slump: här var man en stor hemlighet på spåren. Och här upptäckte man slutligen, då man ställde de tre verserna i tre linier öfver hvarandra, bokstaf öfver bokstaf (den mellersta versen skrifven från vänster till höger, de båda andra från höger till vänster) -- man npptäckte här Guds 72 mystiska namn, »schemhamphoras», hvart och ett bestående af tre bokstäfver, en ur hvarje vers. Dessa namn, försedda med tillägget el eller jah, utgöra tillika namnen på de 72 kvinariernas änglar, om hvilka Gud sagt, att hans namn är i dem.

Här, i detta kabbalistiska manuskript äro dessa namn upptecknade. Vi kunna välja ett af dem, hvilketdera som helst. Mitt öga föll först på Mizrael. Vi hålla oss vid det. Detta höga namn på en ängel, som vi ej få besvärja, skall gifva oss nyckeln till namnet på den demon, som inom kort skall stå framför oss. Se här tabellen, med hvars tillhjälp det sker. De tre rotkonsonanterna i ordet Mizra(el) motsvaras i planeten Mars' kolumn af tre andra, som gifva namnet...uttalom det tyst, framhviskom det endast, ty det är namnet på den sökte demonen... Tekfael! [13]

Summan af bokstäfvernas talvärde i detta namn är 488. Ett märkvärdigt tal, i hvarje siffra påminnande om den mystiska fyran, om elementerna och alla deras korrespondenser! Det är en af de mäktigaste, en af de förfärligaste demonerna, med hvilken vi få att skaffa! På denna i en järnram infogade vaxtafla skrifver jag nu demonens namn, bifogande hans tal 488 och dessa besynnerliga streck, som utgöra hans signatur. Efter hvilka regler signaturen utdrages ur namnet, tillåter mig tiden icke att meddela er. [14]

Förberedelserna äro nu slutade. Det återstår blott att ordna apparaten och städa oss själfva. Sedan vi lagt besvärjelsesakerna i ordning, invigt rummet, samt badat, iklädt oss den hvita dräkten, kastat en röd mantel öfver den (ty rödt är Mars' färg), spänt den martiska gördeln om våra lif, påtagit diademen, bröstsköldarne och ringarne, så tänder jag mina magiska ljus och elden jämte rökverket på altaret och drager trollkretsen. Därefter en djup och kraftig bön om Guds beskydd. Därefter besvärjelsen.

Här är besvärjelseboken, den s.k. helvetesbetvingaren. Jag uppslår den sida, hvarpå de martiska besvärjelserna börja. Denna bok nedlägges innanför trollkretsen. Jag fattar den, när så behöfs, med vänstra handen; stafven håller jag i högra.

-- -- --

Den götiska kammare, i hvilken besvärjelsen skulle äga rum, erbjöd en egen, på samma gång högtidlig och hemsk anblick. Magiern hade nu med konsterfaren hand ordnat alla de ting, som ofvanför omtalats. Dödskallarne, människo- och vilddjursknotorna, mordvapnen och de martiska essensflaskorna, de mångfaldiga och obeskrifliga fragmenterna från alla naturens riken bildade närmast väggarne olika tigurer, trianglar, kvadrater och femhörningar. Öfver de nakna murarne voro röda draperier hängda. Midt i rummet stodo innanför de i krets lagda pentaklerna eld- och rökelsealtaren; mellan dem vigvattensskålen. På ett bord i bakgrunden, men till en del inom kretsen, brunno de magiska ljusen, spridande en osäker hvitgul belysning öfver föremålen. Bredvid ljusstaken stodo klockorna. Vi voro iklädda våra dräkter. Min ledsagares ansikte var likblekt; förmodligen äfven mitt.

»Mod, manhaftighet...eller I ären förlorade!» hviskade magiern, hvars blick sken af dyster, högtidlig beslutsamhet, hvars alla drag uttryckte en förfärande viljekraft.

Det var de sista ord han uttalade före besvärjelsen. Vi fingo ingenting svara. Vi voro ålagda obrottslig tystnad. Jag sökte hålla mig modig, men mitt inre var upplöst i stum, rysande förbidan. De böner och religiösa ceremonier, som vi efter badet och omklädningen genomgått, hade icke minskat utan stegrat denna känsla.

Kvällvinden skakade de bakom draperierna dolda fönstren. Det var som om spökande väsen oroligt lurade bakom de sakta fläktande förhängena.

Själfva dödskallarne tycktes mig ur sina djupa ögongropar båda ankomsten af något förfärligt. En af dem fäste för en lång stund min uppmärksamhet, eller rättare, han utöfvade på mig samma verkan som skallerormens blick säges utöfva på fågeln, som han närmar sig för att sluka. Jag förmärkte nämligen i den ena af hans ögonhålor ett metalliskt skimmer. Det var ljusskenet, som bröt sig mot en i dödskallen fästad martisk sten.

Under tiden hade magiern fattat det blodbefläckade svärdet, och mumlande hemlighetsfulla formler drog han en trefaldig trollkrets utanför pentaklerna. Mellan periferierna skref han namnen på årets, årstidens, dagens och timmarnas änglar. Mot öster tecknade han ett alfa, mot väster ett omega. Därefter delade han kretsen med ett kors genom medelpunkten i fyra fält. De bägge fälten bakom sig anvisade han till platser åt mig och min vän. De voro stora nog för att på dem knäböja. Strängt ålagda voro vi att icke lämna dem, att icke låta ens en flik af våra mantlar fläkta utom cirkeln. Förgätenheten häraf kunde kosta oss lifvet.

Magiern lade svärdet ifrån sig i en triangel utanför kretsen. Han bestänkte sig själf och oss med vigvatten, läste några formulärer öfver rökelsen och törnkvistarne samt antände dem. Detta var tecknet för oss att åter försjunka i bön. Vi fingo icke upphöra att bedja, förrän vi hört det första ordet af besvärjelsen.

Rökelsen utbredde ett genomskinligt flor öfver cellen. Här och där förtätade den sig till besynnerliga gestalter: än mänskliga, än fantastiska djurskepnader, som stego upp mot hvalfvet och åter sänkte sig.

Det måtte ha legat något narkotiskt i rökmolnen. Jag betraktade dem i ett nästan halfdrömmande tillstånd, medan mina läppar ohörbart hviskade de anbefallda bönerna.

Jag väcktes ur detta tillstånd af besvärjelsens första ord. Det slog ned som en blixt i min själ och väckte mig till fullt medvetande af min ställning och stundens betydelse. Blodet i mina ådror var som förvandladt till is.

Magiern stod framför mig, hög, rak och befallande. Han hade upptagit besvärjelseboken och läste med dof röst den första citationen, som börjar med ett långt formulär, åkallande de olika mystiska Gudsnamnen.

Det är mig omöjligt att återgifva denna citation. Det högsta och det lägsta, det gudomliga och det helvetiska, det för hvars helighet vi känna outsäglig vördnad, och det för hvars gudlöshet vi förnimma den djupaste fasa, voro här förenade i de högtidligaste ock förfärligaste ord, som människotunga någonsin framstammat. Jag började först nu få en aning om ordets makt.

Ännu var icke demonens namn uttaladt. Ju mer det ögonblicket nalkades, så mycket djupare vardt magierns röst. Nu kom kallelseformeln och nu...ljöd namnet Tekfael.

Det var, som om ett tusenfaldigt, men hviskande eko från hvalfvet, från alla hörn af rummet, från alla dödskallarne och från själfva besvärjelseboken upprepat Tekfael.

Magiern tystnade. Rökelsen förtätade sig och tog en rödaktig färgton, som småningom vardt starkare. Vi tyckte oss höra åskan gå, först på afstånd, så närmare, slutligen öfver våra hufvuden. Det var, som om tornet skakade och hvalfvet öfver våra hufvuden rämnade. Mina knän sviktade. Genom den röda rökmassan skar plötsligt en blixt. Magiern utsträckte sin staf, likasom om han velat bjuda den stanna. Han höjde åter sin röst, stark och kraftig midt under de fortsatta åskslagen. Röken förtunnades åter; ur densamma, helt nära oss, midt framför magiern, omedelbart invid trollkretsen, så godt som vid motsatta ändan af hans framräckta staf, framskymtade ett något, en gestalt, hvars första anblick beröfvade mig medvetandet. Min sista känsla var, att jag sjönk till golfvet, att jag var förlorad...

-- -- --

Jag vaknade med ångestsvetten på min panna men lyckligtvis i min egen bädd och i nittonde århundradet. Utsikten från mitt fönster är glad och liflig. Jag ser en flod, som bär stolta skepp, jag ser människovimlande kajer och luftiga gator. Jag lefde åter i det närvarande.

-- -- --

De ville dock något stort, dessa medeltidens lärde magier. Det var en väldig fantasiskapelse, deras vetenskap. Han ligger i ruiner för att aldrig mer uppstå, men de grusade spillrorna vittna om tron på en allomfattande mänsklig kunskap och makt.

Desse lärde magier voro också oroliga Faustnaturer, lika skilda från den vanliga typen af medeltidslärde, som Faust från den pedantiska, gloshögfärdiga, brödstudieidkande nattmössan Wagner. På samma gång som de skattade sin svaghetsgärd åt traditionen och byggde sitt system på emottagna satser, var det ibland dem, som aningar om framtiden började röra sig och en trängtan yppas till ett klarare ljus än det, med hvilket skolasterna, herrar doctores angelici och seraphici kände sig högligen själfbelåtna. När studiet af de gamle grekerna åter började, när renässansens gryning visade sig vid synranden, var det dessa svärmiska naturer, som, ännu försänkta i magiens drömmerier, först mornade sig och började tänka. Det var känslan af den härskande teologiens och skolastikens otillräckligket, hvilken drifvit dem in i »den hemliga filosofiens» tempel. Enär pelarne i detta voro sammanförda från olika kultursfärer, hade deras uppfattning blifvit mer universell än specifikt kyrklig; de hade druckit ur den profana traditionen lika djupt som ur den kristna, anseende dem bägge flyta ur samma gudomliga urkälla: deras skrifter anföra Porfyrius vid sidan af Johannes och den föregifne Hermes vid sidan af Paulus. Det mod, hvarmed de sökt spränga portarne till andevärlden, kom dem sedermera till godo, när det gällde att från barndomstrons stränder våga sig ut på tankens ocean. Campanella, Vanini, Giordano Bruno, Cardanus stå på öfvergångspunkten från magiens dogmatisk-fantastiska spekulation till en filosofi i de gamle grekernas och den moderna tidens mening. Hade redan förut en och annan magier af det gamla slaget dött under förföljelser, så var det icke underligt, att sådana »ateister» som Vanini och Bruno nu måste bestiga bålet.

Medeltidens hemliga vetenskaper med deras anor, väl ej från paradiset eller Noaks ark, såsom deras idkare trodde, men från en uråldrig österländsk kultur och med sitt tusenåriga välde öfver äfven de starkaste och mest oafhängiga själar, som kunde uppspira under kyrkans tankenivellerande inflytelse, äro ägnade att påminna dem, som vilja förgäta det, om en måhända sorglig, men alldeles obestridlig sanning: att mänskligheten kan under många och långa århundradens lopp med uppriktigaste tro omfatta och med ofantlig möda till ett system sammandraga opröfvadt emottagna satser, som innehålla mer falskt än sant -- satser, hvilkas höga ålder icke gifver dem större anspråk på giltighet, än den villfarelse äger, som uppkommit i går och skingrats i dag. Intet speciellt gudomligt inflytande har räddat eller skall rädda släktena från att i arf emottaga fädernas villfarelser tillika med deras förvärfvade insikter -- intet annat gudomligt inflytande än det, som drifver oss att själfva tänka för att komma till klarhet.

[2] Ännu på Erasmus' af Rotterdam tid bråkade teologerna med detta kvistiga spörsmål.

[3] Detta medgifvande gör Gornelius Agrippa i sin »Occulta philosophia». Theophrastus Paracelsus och andra voro mindre blygsamma.

[4] Så resonnerade ännu Borrichius (Olaf Borch), som i medlet af 1600-talet var professor i kemi vid universitetet i Köpenhamn och skrifvit en bok om den egyptiske Hermes' visdom.

[5] Agrippa: »De occulta philosophia», 1.I., c. 24.

[6] I en Magia divina har jag funnit följande anvisning att tillvägabringa ett perpetuum mobile naturæ.

»Under de tolf nätterna efter Juldagen samlas från fruktträd så mycket daggvatten, att det utgör 1½ mått, och förvaras väl innestängdt. I Mars månad samlas ånyo daggvatten från både fruktträd och ängar och förvaras på en andra flaska. Daggvatten, samladt i Maj, gjutes i en tredje, och vatten af åskregn, som om sommaren inträffar, på en fjärde. Därefter blandas innehållet af de fyra flaskorna, och ett mått däraf gjutes i en stor genomskinlig glaskula, där det, väl innestängdt, skall förblifva en månad och ruttna. Sätt det sedan öfver elden och underkasta det andra gradens hetta. När det tillräckligt distillerats, återstår en honungstjock saft. I denna återstod gjutas fyra gran astralisk tinktur. Blandningen underkastas första gradens hetta, hvarvid hon förvandlar sig till en tjock kolsvart klump, som åter upplöser sig och skiljer sig åt, bildande nedantill en bläckartad vätska och ofvantill en dimma, hvaruti skönjas mångahanda färger och gestalter. Dessa försvinna snart, och allt blir till ett vatten, som börjar grönska, och det visar sig gröna platser, som blifva allt större, och berg och ljufliga fält, och vattnet minskas allt mer och mer. Och när du nu ser, att ingen dagg mer uppstiger från jorden inne i glaset, så tag det vatten, som du vid distillationen erhöll, blanda däruti ett kvintin astralisk tinktur och gjut ett lod däraf i glaskulan. Då börjar allt åter lefva och växa. För hvarje månad ingjuter du ett lod af denna blandning. Är då glaskulan väl täppt och om hon ej rubbas i sin ställning, så uppstiger efter hand en dunst, som förtätas till två lysande stjärnor, liknande solen och månen, och likasom denne senare, så af- och tilltager den ena af dessa stjärnor. Och alla naturens skådespel, åska, blixt, regn, hagel, snö och dagg skola visa sig i din glaskula, likasom i den stora världen därutanför. Allt detta, om du har den store skaparen för ögonen och i hjärtat samt döljer denna stora hemlighet för den onda världen.»

Från andra delen af Göthes »Faust» torde läsaren erinra sig doktor Wagner, Fausts förre famulus, ifrigt sysslande framför den kemiska ugnen med tillverksndet af en homunculus, en konstgjord människa. Samma Magia divina, hvarur vi hämtat ofvanstående anvisning, låter oss äfven komma den lärde Wagners hemlighet på spåren: konsten att göra »homunculos philosophicos». Man tager en kolf af skönaste kristallglas, gjuter däri ett mått renaste Majdagg, samladt under fullmånen, samt två mått blod af en yngling och tre mått blod af en flicka. Både ynglingen och flickan måste vara utan vank och lyte, samt, »om möjligt», kyska. Sedan denna blandning jäst en månads tid och blifvit till en rödaktig jord, afleder man medelst rör, lufttätt fästade vid kolfven, det »menstruum», som bildat sig ofvanför, tappar det på ett rent glas, blandar det med 1 gran animalisk tinktur, förer blandningen medelst rören in i kolfven, låter denne stå åter en månads tid i lindrig värme, och då bildar sig en blåsa, som snart organiserar sig till ett nät af små ådror och nerver. Hvar fjärde vecka begjuten med det ofvannämnda menstruum, tillväxer blåsan under fyra månader. När du då hör det pipa och lefva i glaset, så gå dit, och du skall till din fröjd och förundran se därinom en den allra vackraste yngling och dito flicka, »på hvilka du af hjärtats lust kan skåda, huru älskliga naturen har format dem, men de äro endast 1 kvarter höga». De röra sig och vandra i glaset, och midt i detta uppväxer ett träd med allehanda ljufliga frukter. Om du nu månatligen ingjuter i kolfven 2 gran vegetabilisk tinktur, så kan du hålla dem vid lif hela 6 års tid. När de äro 1 år gamla, kunna de upplysa dig om många naturens hemligheter. De äro välvilliga till sinnelaget och lyda dig i allt. Men efter det sjätte årets förlopp skall du se, att det sköna paret, som hitintills ätit af alla frukter, utom af det träd, som först uppväxte midt i kolfven, numera börjar äta äfven af det. Då bildar sig ofvan i kolfven en dimma, som blir tätare, antager blodröd färg och slutligen utslungar blixtar. De bägge homunculi äro helt förfärade och söka gömma sig. Småningom är allt omkring dem förtorkadt, och de dö, och det hela förvandlas till en rykande massa. Är glaset icke mycket stort och starkt, springer det i stycken och anställer stor skada.

[7] Äfven vår svenska allmänhet har, särdeles under det sjuttonde århundradet, hållits i en fortsatt fasa för dessa hemska aspekter, tack vare de astrologiska »prognostica», som den tiden utgjorde ett nödvändigt bihang till almanackan. Så läses i en almanack, tryckt i Stockholm 1633, följande prognostikon:

»När jag uti thetta år betracktar Saturnum och hans Lopp, så är thensamma hos then hitzige Leyone-Stiernan, kommer emoot hösten ganska när intill Leyonets Hjertestierna och gör en quadrat uppå Martem, som står hos Scorpions-stiernan och kommer in til thess Hjertestierna. O Älskelige Läsare, alla samptelige, I som akten eller förackten Guds och Naturens Under och Ordning, gifver dock acht uppå hvad Gud och Naturen med Tijden göra månde. Jagh befarar så godt som itt Regn af hitzigt Pestilentz-Förgifft, jagh säger hitzigt Förgifft: Hvilket the Herrar Medici väl skola förstå, märckja och förnimma».

I följande årgång af denna almanack förkunnas denna profetia:

»Emedan Saturnus och Mars i thetta Åhr hålla itt häfftigt Quadrat skeen uthi Martio, så är til at befahra, at en myckit sjuklig Vår blifva torde. Viid Hösttijden hålla bemälte Planeter Saturnus och Mars en sammankomst hoos then hitzige och pestilentzialiske Leyonets Stierna, tå alt hvad som uthi Vårtijden så småningom är antändt nu (tillijka) uthi ljusan Loga brinnandes varder och månge menniskior hopetahls lagandes åt Grafven. Conjunktionen mellan Solen och Mars uthi sommarens Æquinoctial-Punct lärer stoor heeta, så uthi Lufften, som ock menniskiornas Kroppar tillbringa, och uthi mången, som sig ey väl præserverat, en brännande Feber antända.»

År 1686 spår samma Stockholms-almanack:

»Thet är nogsampt bekant, at (Astrologice) altijd widh the skarpe Saturni och Martis aspecter sig Siukdomar mehra yppa och utbreda än som andra Tijder. Emedan och nu uthi thetta Åhr uti Mayo quadrat mellan Saturnum och Martem infalla, och andra häfftige hitzige Aspecter komma thertil medh, så hafvom vi för thetta en siukligh Våhr, en siuklighare Sommar, och ganska siukligh Höst och Vinter att befruckta, thå allahanda häfftige, hitzige och Gifftige Siukdomar starkt varda grasserandes, och genom Slagh och Hufvud-Yhra många hädanryckiandes.»

Med anledning af nämnda aspekter förutsäges ock, att de i fält varande soldaterna »effter sin tyranniska Complexion thesto mehra sköflandes, rasandes, härjandes, brännandes, förstörandes och förtärandes varda».

Så fortgår det år efter år med grymma profetior, allt på grund af »Saturni och Martis hitzige aspekter». År 1699 är profeten mörkare i hågen än någonsin; efter att ha förutsagt allt möjligt elände öfver det arma landet, utbrister han i följande mystiska utgjutelse af förtviflan:

»Men hvad Particularia eller Specialia uthi thetta Åhret vijdkommer, efter som then nyfijkne altijd hafver Lust til at veta, Hvilkendera, huru, hvarest, och när, så är til at svara: När allt bär öfver ända, så finnes Specialia uti Generalibus.»

Ifrågavarande kalendermakare hette Joh. Henr. Voigtz, kongl. mathematiker och astronom. Vida beskedligare i sina spådomar äro de af matheseos professorn i Upsala Andreas Spole på 1690-talet redigerade almanackor. En verklig upplysningsman för sin tid framträder i matheseos prof. Andreas Riddermarck, som i en af honom redigerad almanack, tryckt i Göteborg 1694, förklarar, att »the astrologiske Märcktekn äro intet capable at föra oss hvarken Frid eller Krig, hvarföre är fåfängt någon Wisshet sluta effter det Ögnemärcke man har af dem». Adertonde århundradets almanackor röja snart nog inbrytandet af upplysningens tidehvarf; de astrologiska spådomarne försvinna småningom ur desamma och varda föremål för begabberi.

Hvar och en af de särskilda aspekterna hade, jämte sitt gynnsamma eller ogynsamma inflytande i allmänhet, äfven sin särskilda betydelse. Kvadraturen mellan Venus och Månen t.ex. lofvade goda utsikter för frieri och resor. Oppositionen mellan Venus och Månen var gynnsam för städseln af tjänstefolk. Öfver dessa betydelser hade astrologerna uppsatt tabeller, som äfven cirkulerade bland allmänheten.

[8] Hvarje planet hade bland djurkretsens tolf tecken sina egna hus och var särdeles lyckobådande, när han var i något af dem. Följande tabell redogör för denna anordning:

    Saturnus bor i Stenbocken och Vattumannen,
    Jupiter    »   Fiskarne och Skytten,
    Mars       »   Väduren och Skorpionen,
    Solen      »   Lejonet,
    Venus      »   Oxen och Vågen,
    Merkurius  »   Jungfrun och Tvillingarne,
    Månen      »   Kräftan.

Såsom läsaren af den första i texten meddelade tabellen kan finna, ställdes djurkretsens tecken i förbindelse med elementerna och temperamenterna. Väduren, lejonet och skytten voro varma, torra, eldiga och koleriska. Mars, ingående i dessa tecken -- med undantag af väduren, som var hans eget hus, i hvilket han var lyckosam -- måste således förebåda torka, eldsvådor och pest. Oxen, jungfrun och stenbocken voro kalla, torra, jordaktiga och melankoliska. Saturnus i oxens tecken kunde fördenskull antyda en sträng vinter. Kräftan, skorpionen och fiskarne voro kalla, fuktiga, vattenaktiga och sanguiniska. Djurkretsens stjärnbilders herravälde öfver människans kropp var på följande sätt fördeladt: Väduren behärskade hufvud och ansikte; oxen hals och strupe; tvillingarne axlar, armar och händer; kräftan bröst, hjärta, refben, lungor och mjälte; lejonet den öfre delen af magen, ryggen och sidan; jungfrun den nedre delen af magen samt inälfvorna; skorpionen könsdelarne; skytten sätet; stenbocken knäna; vattumannen låren; fiskarne fötterna. Planeterna utöfvade samma herravälde som deras hus, och de elementariska ting, som voro en planet underordnade, ansågos under lyckliga aspekter vara förträffliga läkemedel för de lemmar, som samma planet behärskade. De analogiserier, på hvilka vi ofvan i texten meddelat prof, utgjorde fördenskull outtömliga grufvor äfven för medeltidens läkare. Enär t.ex. stenbocken, som har herravälde öfver knäna, är Saturni hus, och alla krälande djur stå i växelverkan med denna planet, så utgör fettet af ormar ett verksamt medel mot gikt i knäna, helst på lördagen, som är Saturni dag.

[9] Dagarne bära ännu i flere språk namn efter de planeter, hvilka astrologien i den gråa forntiden tilldelade dem.

    Söndagen, dies Solis     är Solens dag,
    Måndagen, dies Lunae      » Månens,
    Tisdagen, dies Martis     » Mars' == Tyrs,
    Onsdagen, dies Mercurii   » Merkurius' == Odens,
    Torsdagen, dies Jovis     » Jupiters == Thors,
    Fredagen, dies Veneris    » Venus' == Frejas,
    Lördagen, dies Saturni    » Saturnus' dag.

Bruket att så benämna dagarne synes hos romarne hafva inkommit först under republikens senaste tider. Att det härstammar från Egypten, framgår af ett ställe hos Dio Cassius (1.XLIII, c. 26). Han har förundrat sig öfver, att den ordning, i hvilken dagarne uppkallats efter planeterna, ehuru densamma hos alla folk, icke är den ordning, i hvilken de tänktes vara ställda i universum (Saturnus, Jupiter, Mars, Solen, Venus, Merkurius, Månen). Denna gåta löses af ofvannämnda ställe hos Dio Cassius på ett sätt, som gör otvifvelaktigt, att det bruk, hvarom här är fråga, har astrologisk grund. Han berättar nämligen, att egyptierna helgade hvarje timme af dygnet åt en viss planet. Den första veckodagens (lördagens) första timme gafs åt den öfverste planeten, Saturnus; dess andre åt Jupiter; dess tredje åt Mars o.s.v. efter planeternas ordning; lördagens 24:de timme tillföll således äfven Mars, och följande dagens första timme Solen, efter hvilken den dagen fördenskull uppkallades. Söndagens 24:de timme tillfaller enligt samma beräkning Merkurius och måndagens första timme Månen. På samma sätt tillfaller tisdagens första timme Mars, hvadan dagen uppkallats efter honom; onsdagens första timme Merkurius o.s.v. Timmarnes astrologiska fördelning mellan planeterna efter dessas ordning på himlahvalfvet förklarar sålunda den skenbara oordnirg, hvari de äro ställda i veckan. I de magiska skrifter af Cornelius Agrippa, Petrus de Abano m.fl., hvilka äro förf. tillgängliga, förekomma tabeller öfver denna timmarnes fördelning. Desse skriftställare hafva från alla håll, icke minst från Ptolemæus och alexandrinerna, sammanfört materialier till sin magiska apparat.

[10] Recepten för dessa rökelser återfinnas i Cornelius Agrippas »Occulta philosophia», 1.I, c. 44.

[11] De återfinnas i Agrippas »Occulta philosophia», 1.III, c. 25--28.

[12] Man skulle kunna fylla många sidor med grubblerierna öfver ordet Bereschit, det första i gamla testamentet. Att sinnevärlden blott är en sekundär värld, en bild af idévärlden, bevisade kabbalisterna därmed, att den heliga skrift börjar icke med första, utan med andra bokstafven i alfabetet, nämligen (b), som till formen är hälften af en kvadrat (fyran är världens tal) och alltså antyder en redan skedd afsöndring mellan anden och materien, det goda och det onda. Genom omflyttning af bokstäfverna i Bereschit i enlighet med kabbalans kombinationsmetod får man två andra ord, som betyda »i den första Tischri», hvaraf man fann, att världen var skapad i månaden Tischri (September). Summan af bokstäfvernas talvärde i ordet Bereschit är lika med summan af bokstäfvernas talvärde i två ord, som betyda: »han bildade med lagen» -- ett bevis, att lagen är världens instrumentala orsak. Vidare kan Bereschit så klyfvas, att det bildar två ord af betydelsen: »han skapade sex» (sex dagar, sex årtusen, världsrummets sex utsträckningar o.s.v.), eller af betydelsen: »han skapade en vädur», hvilken vädur, enligt de judiske kabbalisterna, var densamme, som offrades i stället för Isak, och, tillägga de kristne, samma »Guds lamm», som lät slakta sig för mänskligheten.

[13] Den tabell, ur hvilken det roat förf. att efter de gifna reglerna utdraga detta namn, återfinnes i »Occulta philosophia», 1.III, c. 26.

[14] Agrippas skrift angifver de i sitt slag sinnrika reglerna för att finna andarnes »tecken» eller signaturer. -- Läsaren torde påminna sig den roll som mikrokosmos' och jordandens »tecken» spela i Göthes Faust.