När midvinter stundade och dagarna blevo korta, lämnade Asvar sin hustru Engun i sin faders vård och vandrade för att gästa vänner och fränder vid älvarna i Söderlandet. Ty på Österåsen, där han själv bodde, var snötiden öde och lång. Ständigt strök vinden lika tungt över Mälarens is. Blott med möda hindrade männen yrsnön att täcka de från varandra spridda stugorna, som lågo längs strandnäset med grundstockarna djupt ner i jorden. Oskiljbara från varandra gingo dagarna med vård om boskap och härd, och när målet var över, tröt talet och tanken somnade i den kvava röken från eldstaden. »Nattvärn», den svartkrusiga vakthunden, gitte icke skälla, men låg morrande sträckt över avskrädena i kolen invid glöden. Den gamle med vita hårkransen under skinnmössan satt med krokiga ben och stödde mot knäet en lerkanna, vilkens grepe och hals han sirade. Det skulle bliva fadersarv till barnen. Stadigt satt musselskalet, med vilket han ristade, i knothanden och med flintspånet punktade han ett nät av linjer, liknande de maskor, över vilka han åldrats, städse förgäves väntande skattfångst, när han drog ur sjön dagens förråd av id och sik. Engun, den unga kvinnan med det ljusa håret böljande till bältet, sjöng sakta för sig själv solblomstrets sång, intill dess stämman tröttnade och bröstet blev tomt. Handen, som höll träklykan, på vilken hon spann sin ull, domnade. Hon såg på Asvar och längtade till natt. Men Asvar märkte intet. Han högg så gnistorna flögo kring spjutspetsen, på vilken han arbetade med mejseln. Blodet dånade i hans ådror. Allt otåligare spändes armens senor, medan flisorna röko kring flintan.
Men när det daglösa mörkret föll, vandrade Asvar till älvarna i Söderlandet, där bruten bygd fanns med täta byar och ungdomsskaran drog samman på fejd och jakt. Här dröjde han ända tills sommaren grönskade. Då hände det att han mötte en man från Österåsen, vilken nyss kommit därifrån för att byta sig vapen mot skinn av utter och räv. Den mannen förde sällsamma bud. Han förtäljde att Asvars fader dött strax efter det Asvar vandrat bort hemifrån, och genom vinterfrost och storm hade liket burits till gånggriften på Stenudden. Grannar hade hjälpt Engun, så elden icke slocknat och hon och kreaturen fått föda. Asvar skulle icke sörja den döde, ty hans själ var just på väg att vända hem till stugan. Engun väntade nämligen barn.
Asvar hade ej av sin hustru hört ett ord därom, då han drog sin väg. Han såg i inbillningen främmande män komma och gå i stugan, där Engun låg på fällarna med håret böljande till bältet. Han grep hårt om skaftet på sin yxa. Han ville dräpa budbäraren, men han hejdade sig och anträdde samma kväll återvägen hem. Långsamt gick vandringen genom den ändlösa älgskogen, nu när man icke kunde glida på skaren. Dag och natt växlade, men där inne rådde evigt samma gröna skymning och samma sus över huvudet, såsom på havets botten, av de tunga grankronorna. Dovt trampande försvann uroxen bland stammarna. Asvar jagade icke mer än för nödtorft, utan skyndade hem. Var barnet fött? Skulle han igenkänna faderns själ i dess ögon? Eller måste han dräpa Engun, sedan han virat hennes långa hår kring sin arm? Så sporde han ständigt sig själv och längtade allt mer till huset på Österåsen.
Mälaren låg där framför som en spänd båge av blått vatten, och hans hus just där man riktade pilen på bågsträngen, och som en pil kunde också blicken därifrån flyga över solig bölja och grön mark.
Asvar hastade mer och mer. Till sist halvsprang han dag och natt och kom äntligen en sjunkande soltimme upp på klinten över Mälaren. Under honom lågo hans hus och gård. Men framför stugdörren såg han Engun sitta i sin vita ylledräkt med hornknäppena. Hennes hår vajade. Hon lutade sig över en bädd av vide. Där måste barnet ligga! Men nu föll plötsligt en tät, blodröd dimma över Asvars syn, och han urskilde intet vidare. Stelnat blod hade han i hår och skägg efter djuren, som han dödat och förtärt, och med yxa och lans i handen sprang han nedför brinken rakt fram till Engun.
»Asvar!» jublade hon.
»Barnet, barnet!» ropade han.
Modern log svagt med sitt bleka ansikte och pekade på lövbädden. Asvar böjde sig ned för att läsa i piltens ögon. Men han kunde ingenting se. Den blodröda dimman bländade fortfarande hans blick. Då grep han Engun i håret och lyfte yxan.
»Låt mig blott först tvätta dina ögon med vatten ur källan», sade hon.
»Källan?»
»En källa sprang fram den dag barnet föddes.»
Hon kröp på marken och han följde henne utan att släppa hennes hår. Så böjde hon sig ned över ett källsprång i hällen, öste vatten i sin hålhand och tvättade mannens ögon.
När Asvar såg upp, sköt en ström av glädje genom hans bröst. Nu först igenkände han allt, huset, som hans fader byggt, gården, som han själv hägnat. Vad allt var välbekant! Det var tydligen redan frukt- och skördetid. I de långa, smala åkerfårorna stod redan det låga vetet med sina småkorniga ax. Den krokstammiga vildapelgården lyste med röda dvärgäpplen. I hagen betade de småväxta korna med kortvridna horn, medan svinen, vilka på höga ben liknade små borstiga hundar, bökade i avskrädeshögen. »Nattvärn» kom fram och fägnade husbonden Själv stod Asvar såsom en jätte bland de förkrympta plantorna och djuren, där han höll den bleka kvinnan fjättrad med hennes hår runt om sin arm. Så såg han än en gång in i ögonen på barnet, vilket på grenbädden med små röda händer lekte med den genomstungna björntanden i snöret över sin skjorta. Nu först släppte han Engun och slätade hennes hopslitna hår.
»Vad heter han?» sporde han.
»Ingvar, som den gamle», sade hon och satte sig stilla bredvid barnet, som om intet hänt. Men Asvar blickade ut mot Stenudden, där Mälarens bölja sprutade skum över gånggriftens klippblock, så lyfte han av skinnluvan, gick fram till källan och högg i hällen med yxan den fruktskänkande solens heliga, allt omfattande kretstecken.
*
På strandvägen längs Mälaren skredo fyra ynglingar i mörka kåpor, bärande en likbår. Det var en klar försommarafton. Göken gol i alla fyra väderstrecken. Löjorna stimmade i vattenbrynet under albredden, så fjällen lyste och vågen hävdes lik en blank sköldbuckla. Solskivan låg röd över granranden på andra sidan sjön och ekarna längs vägen fingo metallglans över bladen.
De fyra ynglingarna sågo sig ej omkring. Med nedböjda huvuden vandrade de och buro med tårade ögon den stenade lekamen av den, som i livet varit Södermanlands apostel, anglermunken Eskil, men vilken nu med martyrpalmen mot axeln redan vid föregångaren Paulus' hand förts till salighetens tron. En segerdag hade hans dödsdag varit, en helig triumf hans hädanfärd. Hur oförglömligt skulle ynglingarna icke minnas honom, där han stod mitt emot sveakonungen själv och med sin bön tvang himmelens regn att släcka elden på avgudarnas altare. Den stolte Blot-Sven skylde sitt förvridna ansikte i mantelns guldbård och tappade den drypande blotkvasten. Men orörlig stod den lille svarte munken med sina knäppta händer och sin klart skinande panna. Runt omkring smattrade regnet, men ingen droppe vätte hans hjässa. Blotprästerna förbannade, krigarna stenade honom, men lugn och strålande som Stephanus antvardade han sin ande i Jesu hand, och snart skulle han från skyn så vedergällningen och hur Herren krossade Blot-Sven, såsom han krossat Rhehabeam och Apostata. Förvisso var han avundsvärd, den helige Eskil, men ändock kunde icke ynglingarna avhålla sig från att gråta av saknad efter honom. Ty de gingo ännu i jordemörkret, men hade mist mästaren och ledaren.
Det var den sege, knotige Hilarius, som följt Eskil till Svithiod från hemklostret på pilbacken i det gröna Kent och slagit vad med bådas abbot om att han, som var lugn och stark, skulle föra den hethjärtade, bräcklige Eskil till fosterjorden åter. Nu tänkte Hilarius på den fjärran aftonrodnad, då han ensam skulle gå grässtigen över kullarna i Kent och ensam se den höga Mariaporten till klostret på pilbacken träda fram ur kvällstöcknet.
Det var vidare den bredaxlade unge svensken Timoteus, som förut hette Asbjörn. Han hade förr blott drömt att gå till segels och på främmande kust vinna ära och guld, men nu undergivet stuckit klingan i skidan för att i stället få taga del i det himmelska kriget och bära kerubsvärd bakom Mikael. Men vid fotändan av båren gingo de två sönerna till den fattige sarvfiskaren i Sigtuna, Zebedei söner som Eskil kallade dem, och de snyftade överljutt, ty de voro ännu barn. Hur mycket tyckte de sig ej hava olärt och oförklarat! Med stora ögon hade de suttit vid Eskils fötter och viskat: berätta mera, men nu var lärarens mun tyst för alltid, och brödernas hjärtan ville brista av längtan efter alla de hemligheter, av vilka de aldrig skulle få uppenbarelse.
Så vandrade ynglingarna framåt. Vägen gick än ned till sjökanten, där man såg långa, låga skepp med blå och röda vadmalssegel glida in till Birka, och än upp bland åkrarna, i vilka det trädades och bonden gick längs fåran, för upptagen av att följa plogen, som drogs av de roströda oxarna, för att bry sig om liktåget. Lokehavran och det vita Baldersbråt susade längs åkerrenarna där tåget skred förbi. Men högre upp grönskade kål- och lökgårdarna kring trähus med i solnedgången lysande svartbjälkar och tak övervuxna av fladdergräs. Barnen sågo upp från maskrosornas dunbollar, med vilka de lekte på trappstegen, och betraktade nyfiket båren, men kvinnor, som hört och känt Eskil, störtade gråtande och spörjande ut och ville med porsöl och björklake vederkvicka de trötta bärarna. Men dessa ville varken hava kost eller dryck. Tigande fortsatte de sin väg.
Solen hade sjunkit, men dagens klarhet sken ännu i luften, när ynglingarna började bestiga den öde Österåsen, å vilkens andra sida Forss låg, där helige Eskil skulle jordfästas i sitt eget vita bönkapell. Men mitt på åsen brusade det plötsligt till, som när stormen kommer virvlande från havet och låter vindharporna klinga.
»Hören I musiken?» ropade Hilarius. »Hören I icke, det spelas uppståndelse för Eskil ur själva den öppna himmeln.» Men innan de andra hunnit svara, hade ett tungt blått moln höljt båren och ynglingarna, så tätt, att de ej längre varsnade varandra.
»Broder», ropade den yngste av fiskarsönerna. »Var är du? Jag förskräckes.»
»Broder», svarade den andre. »Räck mig din hand. Nu få vi tillsammans se Eskils kista lyftas till S:t Petri krypta, vid vilken han så gärna ville vila.»
Men i stället för att höja sig blev båren tung, som lastad med järntackor, och bärarna måste sätta ned sin börda. Åter brusade det, men denna gång ej ur luft eller hav, men från jordens innandöme. Det porlade såsom blod ur heliga sår och kvällde likt vatten ur dopfunten.
»En källa springer fram», ropade Timoteus, »en helig källa att döpa ur till jungfru Marias och den helige Eskils ära.»
Molnet lyfte sig. Vid den sida av båren, där Eskils krossade huvud låg, flöt en klar källa ur hällen. De fyra lärjungarna bildade knäböjande en bönekedja omkring dess vatten och bådo, medan de djupt nere i bottnen tyckte sig se helige Eskils svarta ögon brinna.
Den stilla, dunkelblå natten föll. Göken gol svagare. En silverpingla ljöd bortifrån en grön fölhage. Men på åsens högsta krön hälsade redan en herdelur morgonrodnaden.
*
Nedifrån strandbukten vid Mälaren, där staden hade sin hamn, och koggar och briggar med brokiga segel i mastskogen trängdes inom sjöportarna, upp till åsens krön, där S:t Eskils katedral höjde tegelröda torn, spann Österås stad sin spindelväv av gavelgränder inom en ringmur med skottgluggar och vårdborg.
Brittmässan var inne, som kommer med sommar mitt i hösten, så man förgäter att frost och vinter stå för dörren. Asken, förgängelsens träd, som sist får och först fäller sina löv, stod visserligen redan kal och sade sitt memento mori längs klostergårdarna, men aspen, korsets och uppståndelsens träd, hade ännu gyllene blad, som sakta och ständigt skälvde. Blomtiden var förbi, men det doftade salvieblad från kryddgårdarna, och av fruktskörden hade ännu icke allt hamnat i sållen. Över trädgårdsplanket lyste krikon och röda äpplen. Stillastående låg eftermiddagens solsken över takgyttringen, och ett blekt skimmer av leende föll över bildernas anleten.
Österås var en bildernas stad. Redan i hamnen hade flamländska köpmän och skeppare rest S:ta Gudule i porten till ett halvt över vattnet hängande kapell. Frodig och trofast stod hon där med sin lykta och väntade redan före landningen sina långväga landsmän. I hallöppningen till Olovskyrkan svängde S:t Olof, riddarnas helgon, nordens S:t Georg, sitt svärd och trampade trollet med guldsporrad stövel. Vid ingången till Helgeandshuset välkomnades de sjuka och elända av Heliga Elisabeth med sina till rosor förvandlade gåvor, som voro hennes egna kärlekstankar, då hon räckte läkemedlen och skiftade brodet. Men över dem alla, högt uppe på domkyrkoberget stod Helige Eskil på mittstenen i katedralporten med biskopsstav och nyckel och höll uppsikt över sin stad.
På björksluttningen utanför Österås låg ett Franciskanerkloster, ur vilkets länga trädde en åldrad munk och en ung discipel. Den gamle, som kom från böntimmen i den dunkla nederkyrkan, klippte med utslitna ögon mot solen, men scholaren, en yngling med ett ansikte, obestämt som ett mynt, vilket ännu ej fått prägeln, lyste upp, då han närmade sig stadsbullret. När de gingo genom portvalvet över Mälarviken kunde lärjungen icke längre uppfatta lärarens ord, ty skrattet av kvinnor från badstugan stack honom som ett spjut i köttet. De veko uppför en brant gatbacke, där det ännu köpslogs ivrigt vid bodluckorna. Klosterläraren skakade trött på huvudet:
»Alltid samma oro för timligheten, samma strid för det förgängliga, samma glömska av det varaktiga. Helige Franciskus hade rätt, man skall endast älska fattigdomen. Allt ont kommer av att människan vill äga». Den gamle munken var över åttio år och ju äldre han blivit dess djupare sårade människors ävlan hans hjärta. Men ynglingen följde med blicken som förtrollad en mörk kvinna. Hon hade små silverbjällror i sin kjortelvåd, som klingade vid hennes lätta steg. Halsen lyste över livstyckets mårdbräm och på det svarta håret bar hon en silverkrans. Det var en ung adelsfru, och hon log åt ynglingen, när hon brusade förbi.
Men nu hade de båda vandrarna nått målet, S:t Eskils källa i gatuprånget framför den låga dopkyrkan. Klosterläraren satte sig på den murade brunnskanten och talade sakta till lärjungen:
»Laurentius, min son. Du är säkert den siste, som jag handleder i boklig konst och andans kunskap. Och vem vet, hur länge jag får dröja hos dig? I afton slutar Brittmässan. Väl känner jag denna luftens klarhet och lönnbladens sätt att utbredda och stilla segna till jorden. Det kommer frost i natt och i morgon slår stormen in från havet.
Laurentius, vi stå alla i Guds vilja, sparven, som nyss flugit ur nästet, lika väl som den gamla vargen, vilken tyst ligger och bidar slutet i stenlyan. Men det finns likväl en lag, som låter dödens frön växa med åren och mogna, tills förgängelsen står som ett multnat, svart kärnhus inom oss. Då beder man var afton: låt nu din tjänare fara, och hälsar var morgon såsom den sista betydelsens dag.
Alltså giver jag dig i kväll vid helige Eskils källa min kanske sista lära. Källan berättas ju hava fått liv, när martyrens ben fördes till bisättningen. Så förhåller det sig icke. Den fanns långt förut. Som alla levande brunnar fanns den, där all klarhet och vederkvickelse funnits av evighet, i Guds Visdom.
Sapientia Dei. Laurentius, inskärp det ordet. Det är namnet på den enda brud, som gör människan lycklig. Vart jordiskt begär är eldglödet i handen, som bränner mer ju längre det ligger. Förklädd bitterhet är kreaturens vällust och dödsångestens håliga ögon stirra genom fastlagsmasken. Men söker du vägen till Guds visdom och vill ensamt älska henne, sårar dig tisteln i början, men på sistone finner du frid.
Letar du nätter och dar Guds visdom, är du snart på blomvägen, där sommaren aldrig lyktar. Solvisare och tumstock äro orons och ängslans mätare, men i umgänget med Guds visdom finns ingen tid och ingen smärta och, förglömmande dig själv, förgås du som oljedroppen i havet i dess allfamn.»
Så talade klosterläraren och pekade ned mot Eskils källa, som om han i dess evigt föryngrade flöde ville visa bilden av denna Herrens Visdom. Scholaren kände sig rörd av den gamles ord. Men nere i källdjupet kunde han intet annat se än speglingen av världen där uppe. Också där nere tyckte han att Österås brusade med sina människor och instrument, och svagt men hörbart förnam han ur djupet klangen av silverbjällrorna i den mörka kvinnans kjortelvåd.
*
Det var i Österås en marsmiddag år 1596. Dagen förut hade det varit tö och dagsmedjan hade smält snön. Den kälfrusna marken lyste ödslig i ljuset under en järngrå himmel. En snål nordan piskade genom de folktomma gatorna i den fattigdomens ort med skyggt hopkrupna trähus, som Österås blivit efter alla vådeldarna och omvälvningarna vid seklets början. En enda pålbrygga vid Mälaren var kvar av den gamla hamnen med sitt hansekontor och sina skepp ända från Spanien. Raserade voro alla praktbyggnader och gillehus, munkklostren och örtagårdarna, i vilka bergamotter och Bon-Chretiener trivts. Ensamt S:t Eskils domkyrka behärskade ännu staden från domkyrkoberget, orubbad och stor med sina mäktiga torn och strävor, och hela platsen där uppe, omgärdad av tegelmuren med de tre välvda portarna, S:t Lars, S:t Pers och S:t Påwels, talade om en förgången tid och dess välstånd. Eljest hade den forna gyllene handels- och sjöstaden blivit en karg hantverkarstad, där man var belåten, när man fick frysa och svälta i fred.
Två unga flickor gingo tätt tryckta intill varandra uppför den smala gränd, som ledde till den nu alldeles oprydda, blott i smyg besökta S:t Eskils källa.
»Märta», sade den äldsta av dem, en lång skrattlysten, brun tös i huva av rävskinn, »tänker du verkligen offra i S:t Eskils källa? Vet du icke att det är förbjudet?»
»Nog vet jag det», svarade den yngre, vilkens blida ansikte var stelt av spänning och ångest under det blå huvudklädet. »Men min döda moder offrade och bad där alltid i svåra ögonblick, och just nu gäller det mitt livs välfärd. Jag skall offra silverskeden, som jag fick vid dopet.»
»Akta dig för ärkebiskop Abraham. Han är en gammal skol- och stutomästare och lägger icke fingrarna emellan. Får han veta det, blir det allt ris på bara...»
»Skämta icke, Gunilla. Både från Telje och Sigtuna har det nog försports, hur gruveligt han far fram. Mycken förtröstan har jag icke, ty överallt lär han tvinga trolovade till äktenskap. Om de vilja eller icke, drivas de samman som djur. Mitt enda hopp är att min gudfader, domprosten, kan berätta, vilket viljelöst barn jag var, då jag med lock och pock tvingades taga Rewel Larssons fästeskänk.»
»Bäst att förtiga fortsättningen, att du i stället har till hjärtevän den raske Jon på Riddarnäset.»
»Tyst! Just nu är gudfar hos ärkebiskop Abraham. Jag skulle vara hemma och bedja. Men jag tror det verkar mer, om jag som mor offrar i källan. Bara ingen ser oss.»
»Nej, det är måltid och tomt i fönstren.»
De hade kommit till den vanvårdade källan, vilkens vatten dock flödade rent som alltid. Likblek av ångest böjde sig Märta ned mot vattnet, tog ur kjortelsäcken en silversked, vilkens skaft föreställde heliga Barbara med tornet, och lät den glida i vattnet, medan hon halvhögt mumlade en gammal bön.
Hela dagen hade domprosten i Österås, Mathias And, stått inför Svea rikes ärkebiskop, Abraham Angermannus, med hjärtat i halsgropen som en skolpojke inför magistern. Ryktet hade icke överdrivit den hårdhet, med vilken ärkebiskopen for fram på sin rävstfärd genom landet för att äntligen med roten rycka upp det papistiska ogräs, som under kung Johans beklagansvärda regering ånyo frodats, så det hotat överväxa det rena sädet. Magister And, som av vekt sinne och naturlig klenmodighet i förening hört till de vacklande, vilka skyddade katolsk sedvänja och i fråga om församlingsmedlemmarnas svagheter hade en mild åldrings eftergivenhet, såg med växande fasa, hur ärkebiskopen trampade ner de gamla kyrkobruken, förbjöd klockorna ringa Mariae lov och offerljusen att brinna på altarna, och hur han tuktade och straffade med järnfärla. Allt oansenligare blev den lille vippige, grå domprosten bredvid den reslige, storskäggige Angermannus. Mathias Ands latin snubblade och snavade, och han fäktade förtvivlat i luften med de vita, tunna händerna. Han kände sig såsom Daniel i lejongropen bland alla de hårda teologerna i ärkebiskopens följe och de väldiga djäknarna, vilka med synbar förnöjelse agerade bödlar och piskade hans socknebor till blods. Den lille domprosten suckade invärtes allt tyngre och såg sin guddotters förgråtna ansikte för sig. Här fanns ingen hjälp; barnet måste bliva den råe Rewels maka.
På domkyrkoberget utanför portalen höll Angermannus sin straffdomstol, och marken var full av halvt ihjälpiskade män och kvinnor, vilka blottade till midjan lågo avsvimmade.
»Nu är det tid att göra måltidsrast», sade ärkebiskopen, där han satt i stor mårdpäls i en stol på trappan. »Har secretarius ordentligt fört protokollet? Låt höra!»
En bleknäst, snedväxt skrivare reste sig bugande och läste:
»Bagaren Sven Persson för otukt dömd att mista rygghuden framför tvenne kyrkor. Item slaktardrängen Botvid trettionio par ris, fem ämbar isvatten och sättes sedan i kistan för att bliva litet mjukare.
Trollkonan Dorthe i Ledberget, som läst mot trollskott och flen, trettiosju par ris. Kommer hon igen, kastas hon med sten om halsen i sjön.
Trumslagar-Lars, som är drucken i kyrkan och säger att S:t Påwel blott förbjudit vin, men intet nämnt om öl, tio par ris.
Fästekvinnan Märta Andersdotter, som tagit fästegåva, giftes med Rewel Larsson till påsken.
Spotskas hon, sättes hon i häkte.»
»Gott, gott», avbröt ärkebiskopen den långa strafflitanian. »Jag hör han skriver ackurat. Låt oss gå.»
Ärkebiskopen vände sig ett tag mot kyrkan för att kalla en tjänare, men fick i detsamma syn på S:t Eskils bild, vilken han förut i ivern med kyrktukten icke märkt. Då knöt han näven och ropade:
»Hit med ett par karlar med hackor och ned med det papistiska belätet där!»
Mathias And blev mycket blek och hans händer fladdrade som ett par skottskjutna vingar i luften.
»Herr ärkebiskop», sade han. »Bilden är så gammal som kyrkan. Södermanlands apostel.»
»Det gives inga andra apostlar än dem Testamentum Novum enumererar. Och det skall bli slut en gång i Svea rike på helgonkult och bildveneration, på signeri och lös sed. Herr domprost, tacka Gud att nåd går för rätt för er ålders skull. Ty I hade bort mista socken och gäll. När den rena trons herdar utstodo landsflykt och kval för den heliga skrifts rätta lärandes skull, när jag låg och svalt vid Saltviken på Åland, då lekten I här i Österås med pomeranser och trodde det glada papistiska gycklets tid kommen åter... Men allvaret kom, och nu skall det bliva ren luft, kristlig tro och sedetukt i landet... Ned med belätet, säger jag.»
Ett par stora drängar kommo med hackor och yxor och började slå ned stenbilden med en färdighet, som tydde på vana. Snart vacklade S:t Eskil, som stått med den höjda staven och haft uppsikt över sin stad under så många århundraden, och efter vilkens gloriehöljda huvud vandraren, som vände åter på landsvägen, och sjöfararen från däcket omedvetet letade, när Österås stad visade sig vid synranden.
Mathias And, som kände att allt var förlorat och att han nu snart skulle dö, fick för första gången sin värdighet åter. Utan ett ord till svar vände han bort huvudet och gick ned mot staden. När han kom till S:t Lars port, hörde han braket av stenbilden, som krossad föll från pelaren, och han såg S:t Eskils biskopsstav med de två höjda fingrarna falla mot stentrappan, där de fromma böjt hjässorna djupt under skyddshelgonets välsignelse.
*
På midsommaraftonens morgon år 1767 seglade borgmästaren i Österås, ädel och välaktad herr Anders Berselius från Mälartorget i Stockholm hem till sin fosterstad. Han var vid ett lysande humör. Han hade som riksdagsman gjort ypperliga affärer. Först hade han sålt samvetet till mössorna och sedan samvetskvalet till hattarna, och ihop hade det inbringat en anständig summa. Dagen hade visat sig glad alltifrån gryningen, då han, vandrande från sekreta utskottets politiska pic-nic på Kejsarkronan, mötte tjänstemännen i riksbanken herr Carl Bellman och dennes vän herr Claes Qvist, vilka sjungande kommo ut från källaren »Förgyllda Bägaren». Man slog sig samman till en reveillon på den ädla Pelikanen, som närer ungarna med sitt eget hjärteblod, och sedan man här rensat vätskorna med en maglikör och förskingrat nattkvalmet med några flaskor rhenskt, lyckades det borgmästaren att få de båda vännerna att följa med till Österås.
»Nog står Svea rikes bank ett par dagar utan herrarna», sade borgmästaren.
»Det vete fan», sade Qvist.
»Det är för rikslånens skull vi behövas», sade Bellman.
Men när det sjunde hartssigillet bröts på en uråldrig flaska och ett vin flöt i remmarna, som luktade syrligt såsom grön mossa, vuxen i en slottskällare, och solen därtill låg och blinkade lik ett blont flickhuvud i glasen, blev inbjudningen oemotståndlig. Man gick till skutan. Det var lövmarknad, och det tycktes som Mälarens björkhagar kommit in till Stockholm och fyllt gatorna med sus och grönska. Himmel, luft och vatten strålade av sol. Vår Herre sände medvind och båten länsade friskt undan ut på Mälaren, medan man åt allehanda mål och drack stilla, men med filosofisk kontinuerlighet. Borgmästaren skildrade europeiska balansen och in- och utländsk kredits sammanhang, Qvist förevisade fransyska dansösen madame du Londels privata aftonbalett för H. K. M. Adolf Fredrik, och Bellman härmade bankmän, riksdagsmän och alla sorters djur. Tiden gick fort, till dess Österås i kvällen skymtade på sin bergsluttning. Hela stranden var full med folk som skulle välkomna borgmästaren. Det var väljare av båda partierna, vilka omväxlande kallade Anders Berselius den »dyrbara patrioten» och den »smutsiga mutkolven», och som nu ville förkrossa honom med sin närvaro.
Det var ämbetsmän och dignitärer, rådmännen, såväl de litterata som de illitterata och hela den exekutiva makten: gevaldigern med stickvärjan, spögubben med riset och brandvakten med lyktan, tänd av tjänstenit. En böljande rad av solhattar med skära band och mössor med vita band visade slutligen att könet uppvaktade borgmästaren en corps.
I kvällens halvljus, medan rosiga midsommarmoln gledo över himmeln, låg Österås stad täckt av blom och grönska, ur vilka blott takkrönen och kyrktornen på domkyrkoberget stucko upp i den solgula luften. Fruktträdsblommen hade visserligen fallit, men på gångar och gato lågo ännu vita blad kvar, som den sista flydda vårnattens fjät. Men över staketen längs vägarna sträckte de gamla hagtorns- och slånbuskarna sina skära blomspön, och inne i trädgårdstäpporna försvunno husen halvt bland guldregnet och de persiska syrenernas druvlika klasar. Lövrankor gingo mellan svalarnas gröna stolpar, och lövruskor stucko ut ur portar och gluggar ända upp till vindfönstren i gavlarna.
Nu lade skutan till. Ett förväntansfyllt sorl hördes från stranden. Men i mannaminne hade icke Österåsborna häpnat, som när de nu sågo sin borgmästare och riksdagsman stiga av båten, röd som en sol i ansiktet och blåsande lergök, medan han hade på var sida en främmande sprätthök, som tutade i barntrumpet och slog på triangel. Den politiska stormen lade sig på ett ögonblick inför detta skådespel. Männen stodo tysta och stirrade, kvinnorna voro uppbragta och roade, till och med korna, som betade vid strandvassen med lövsirade horn, stodo stilla och bligade.
Men borgmästaren var på andra sidan om etikett och vardagslag. Belåten med det uppseende han väckte, sträckte han ut armarna och hälsade med mosig stämma: »Tack, mina kära vänner! Tack, mina små pullor!» Han omfamnade rådmännen med fullkomlig egalite för de litterata och illitterata och nickade åt exekutiva makten. Röd som en pion stod hans enda dotter Ulrique Eleonore och slog ut solfjädern, som ville hon sjunka till marken. Men borgmästaren kysste henne ljudeligt på båda kinderna, och då han icke hade någon egen fru -- hon var död -- tog han apotekarens under den ena och fiskarens under den andra armen.
Och mitt i villervallan hade Bellman och Qvist med vana ceremonimästares skicklighet ordnat hopen, som halvt förtretat, halvt skrattande lydde, till en procession. Först gick brandvakten med sin hornlykta, sedan gevaldigern och spögubben i ett led. Därpå de två pompösaste fruarna, sammanställda med anledning av symmetrien i korpulens, så att prostinnan till sin förskräckelse kom bredvid barnmorskan, därpå rådmannen, därpå en hel kolonn vackra flickor och därpå en gris med en björklövskrans vid svansen, som slutit sig till sällskapet.
»Apres vous, herr Praeses», sade Bellman till suggan och tog Qvists arm, och blåsande fanfarer i barntrumpeterna gingo de två vännerna framför borgmästaren, medan den övriga staden bildade eftertrupp.
Brandvakten, en liten kutig, mossgrå gubbe, började mekaniskt sin vanliga rundgång, försiktigt bärande lyktan på sin långa stång över skuldran, och i halvljuset såg dess låga så blek ut, som en liten nedfallen och tillvaratagen sommarnattstjärna. Processionen böljade sakta framåt förbi lövklädda gavlar och grindar upp till domkyrkoberget, där gräset susade svagt över de döda, och katedralen, trots de slutna dörrarna, utandades en sval och minnestung frid, och sedan genom S:t Lars port ned till S:t Eskils källa. Bellman, som fått fatt i en cittra, började spela och sjunga. Rodnaden flög som en eldflamma över hans smala ansikte, men ögonen sågo ned i källan, i vilken de rosiga molnen på himmeln och de vackra flickornas ansikten med sommarfräknar under schäferhattarna speglade sig. Stående mellan den lille buttre spögubben och den martialiske gevaldigern sjöng skalden midsommarskyns, de täcka flickornas och de vinyra ynglingarnas visa.
*
Det var en klar högsommardag 1866. Hela Österås låg festklätt med otaliga hissade flaggor, och en mängd lustbåtar med mässingsextetter landade vid Mälarkajen. Karl XV hade kommit till staden för att inviga järnvägen, genom vilken det gamla Österås spanns in i rikets stora kommunikationsnät. Glädjen var stor i S:t Eskils stad över att man äntligen kände sig tillhöra den moderna världen, och man väntade en ny tid för det bortglömda Österås, som så länge uteslutande levat bland sina minnen. Allt hade också tecknat sig till det bästa. Invigningsceremonien försiggick efter alla konstens regler på perrongen till den nybyggda järnvägsstationen. Landshövdingen hälsade konungen välkommen och skildrade i ett högstämt tal järnvägarnas betydelse, med sorgfälligt undvikande av tekniska och prosaiska termer, kallande lokomotivet ånghäst och skenorna bojor av stål. Biskopen erinrade om att Österås var helgonens och reformatorernas hemvist och uttryckte sin förhoppning, att det moderna samfärdsmedlet, som satte orten i förbindelse med det nutida Sverige, också skulle giva hela landet en välbehövlig påminnelse om reformationsverkets alltför ofta förgätna tradition. Stadens skald, organisten, höll tal på vers till konungen. Första strofen var kanske icke fullt lycklig:
Kom, höga Majestät,
kom och vig in vår bana,
Vi själv ej kunna det,
men Du har nödig vana.
Man iakttog att ett leende vid denna vers flög över konungens ansikte, där han stod mellan Gillis Bildt och sin adjutant och vän, major Stjerncrantz, förtroligt kallad halvstopet, och att han vid ordet »nödig» blinkade åt den fete majoren. Men dikten höjde sig sedan till både nornor och bautastenar. Konungen höll ett kort invigningstal, vilket poetiskt spända språk stod i strid mot den fullkomliga flärdlösheten i framsägandet. Så var ceremonien över. Uniformer och frackherrar spridde sig över den lilla, soliga sommarstaden. Festkommitterade drogo en suck av lättnad.
Borgmästaren vindade mot sitt i fantasien redan prydda knapphål. Magistratens enda oro var nu, att ett inbördes krig skulle utbryta emellan herr Cadier, som kallats från Stockholm för att sköta kungamiddagen, och den med harm i hjärtat lydande källarmästaren på stadshotellet.
Konungen tycktes nöjd att ceremonien var över och glad att gå i den idylliska staden denna varma, vackra augustidag. Han hade en fornforskare och en arkitekturprofessor med sig från Stockholm, och med dem, Bildt och den fete Stjerncrantz vandrade han genom gatorna. Människorna trädde vördnadsfullt åt sidan -- ensamt en hop barfota traspojkar följde på avstånd med uppspärrade ögon, som efter ett positiv. Konungen såg in i gamla rum över fönsterposternas blommande fuchsior och hortensior, log åt gamla litografier eller fula, brokiga vaser på etagerer. Han nickade åt gamla gummor, som nego på gammaldags vis med två fingrar i kjortelpösen, och åt unga flickor, som stöpte ljus, röda i ansiktena av sinnesrörelse, som om de tappat krinolinerna. Men hela tiden rådde en ädel tävlan mellan fornforskaren och arkitektprofessorn, vem som kunde mest bidraga till underhållningen. Fornforskaren var stark på namn och årtal, som flödade ur hans blonda skägg, men arkitekten svor och förbannade i gäll falsett över stadens alla akvarellmotiv. Det var en liten Napoleon III-figur med rött pipskägg.
Nu steg man in i katedralen. Det rådde i den mäktiga byggnadens inre en motsats mellan skeppen från medeltiden och det under sextonhundratalet ombyggda koret. I skeppen var allt gotik, och allt i de trånga men höga spetsvalven med fönstrens ädelstensglödande glasmålningar var beräknat på drömmens färgbrand och självförtappelsens i gudsvärlden, medan det hallbreda koret hade den protestantiska församlingssalens för verklighetens fulla men också kalla dagsljus öppna rum. Dock denna högsommarmiddag hopsmälte den strålande solen allt och göt samma minnets guldglans över de skilda tidernas spår. I försonlig endräkt tycktes alla de stränga herrarna med de stridiga viljorna sova under vårdarna sin heroiska sömn. Svärden voro stuckna i skidorna och biskopsstavarna fällda.
Konungen besåg alltsammans, flaggor, harnesk och sarkofager, och trädde så ut igen på den öppna platsen på domkyrkoberget. Men där han nu stod med alla minnena bakom sig och blickade ut över den öppna, levande bygden, som bredde sig runt ikring honom och där just säden stackades eller frodig kördes hem på skrindorna, lyste hans höga gestalt och det vackra, solbrynta ansiktet, en jägares och en drömmares, av vissheten om att han också var landsfader för ett bragdens rike, fast helt annat än det, som sov i kyrkan, ett den folkliga förkovringens land. Han kände i detta ögonblick en fullkomligt personlig kärlek till allt han såg där uppifrån, vatten, mark och skog, som han själv försökt skildra, och människorna, vilkas glädje och tunga han förstod.
»Nu hava vi blott S:t Eskils källa kvar», sade fornforskaren, som i kyrkan blivit fullkomligt fördunklad av arkitekten och ville taga hämnd.
Genom S:t Lars gamla port gick gruppen.
Brunnen var nu åter satt i stånd och dess vatten traktens yppersta.
»Ers Majestät», sade fornforskaren, »S:t Eskils källa bär vittne om Mälardalens äldsta odling. Här i hällen kunna vi ännu se ett Kretstecken, en symbol av solen och spår av våra äldsta förfäders gudatro. Med S:t Eskil, Sörmlands apostel, blev källan ju undergörande och en mängd legender har sedan spunnits om den.»
»Vattnet ser härligt klart ut», sade konungen, »och du, gamle Stjerncrantz, bör dricka ett glas, det skall göra dig gott.»
»Om Ers Majestät befaller, men vatten till invärtes bruk...»
»Du slipper, gamla spritlåda, men jag vill ösa mig en klunk.»
Konungen tog järnskopan och lyfte vattnet till munnen.
»Vad det är friskt och härligt! Och så genomskinlig källan är och ändock så ogenomträngligt djup. Kanske springer den fram ur själva Sveriges hjärta.»
Så talade Karl XV och gick hög och stilla med sina herrar i
solvärmen ned till staden, medan flaggorna viftade i sommarluften,
Mälaren brusade, och lokomotivets vissling och buller för första
gången hördes i det uråldriga Österås.
