I den frostgrå januarimorgonen tedde sig Österås domkyrka med de gotiska strävorna och tornen såsom en i havets dimma strandad fregatt. Timslagen från Klas Siggeson Elds tornklocka trängde dovt och avlägset genom snöluften. Nattmörkret bleknade till dag, och isbackarna, som ledde upp till domkyrkoberget, lyste genom portarna i tegelmuren runt ikring platsen. Mitt emot koret på själva åsen över Mälarens issänka låg S:t Eskils katedralskola, Magnus Sommars forna biskopsborg, tyst och öde. I salarna stodo pulpeternas spiltor tomma och ensamt i lärarrummet sprakade björkveden i de två kakelugnarna. Terminen var ännu icke börjad, men det första kollegiet skulle hållas klockan nio.
Erland Stråle, som kommit springande med sömnen i ögonen, drog uret ur fickan och såg att han anlänt en god halvtimme för tidigt. »Här går skolpojken aldrig ur mig, så magister jag blivit», tänkte han för sig själv. I brasorna knastrade det och sjöng med tusen minnen och historier. Erland såg sig själv som pys med klarblå ögon under lång lugg, hoppande utför trapporna så böckerna ruskade i ränseln och kulorna skramlade i fickorna, och såsom förvuxen gymnasist, glåmig och grubblande på flickor, med vers om synden och Gud i plånboken. S:t Eskils läroverk hade omslutit hans uppväxt liksom ett fängelsehus, och åter stod han inom dess murar, fast nu i egenskap av fångvaktare, av magister. Trots befordringen kändes det obehagligt, som att i drömmen på nytt genomgå en examen. Åren tycktes hava rullat tillbaka, och han satt än en gång fast i det trånga Österås.
Precis så hade det också känts genast, när underrättelsen kom att modern fått rektorns löfte om vikariatet. Han läste hennes brev på en vinstuga i Strassburg. Germanias lilla röda kårmössa hängde långt ned i hans panna och det röda kårbandet dinglade över bröstet. Med iskyld mosel skötte han ett första rangens bakrus, och genom avlövade lindkronor flöt höstskimret gulblekt in i källarsalen och över papperet i hans hand.
Moderns bestämda stil lyste i solen. Det var ordern, som gjorde slut på friheten och kallade honom hem till den gamla skolan och hans moders hus. Han såg sin mors gestalt, sådan den hög reste sig mot dunklet, när hon på lördagseftermiddagen stod och vred upp salsklockan i barndomshemmet. I gråskymningen liknade hon en ödesgudinna med de färglösa ögonen i det fårade ansiktet och det trots åldern korpsvarta håret i en tung flätkrans virat kring hjässan. Det kved i de. gamla slagverket. Genom mörkret såg Erland hennes magra fingrar mot den vita urtavlan. De förde visarna långsamt bakåt, men för vart timtal, över vilket de gledo, gledo år och månader med, och den unge mannen blev på nytt pilten vid moderns kjortelband och ynglingen i hennes lydno.
Erland Stråle skakade undan synen. Han älskade henne ju. Vilken mor hade levat för och med sin son som hon? Allt hade han henne att tacka för. Det var bara icke lönt att tänka därpå. Ty ifrån den blå bärkappan, som hon sytt och som han burit som lindebarn -- på skämt brukade han alltid säga att dess vita broderi, som han sneglat på från moderns arm, var hans första minne -- till denna studieresa, var allt gåvor från henne. Utan modern hade han som ett tiggarbarn måst slå sig fram i världen med två tomma händer -- och så svaga händer som hans! Ofrivilligt betraktade han dem -- tunna, kraftlösa studerhänder att vända pappersblad och smeka kvinnor med!
Utan modern hade alltsammans varit en omöjlighet. Men ju mer denna tacksamhetsskuld värkte, dess mer fängslade och bundo orden i hennes brev. I häftigt uppror kastade han papperet och knöt fingrarna hårt kring den gröna remmaren.
Ute på den medeltidssmala Strassburgergatan gingo rader av unga män, studenter, fria och sorglösa, och bland dem, drömde Erland, den unge Wolfgang Goethe i blå frack och gula ridbyxor, sådan han sett ut under jäsningsåret i Strassburg. Han bar i handen ett rött rönnblad, med vilket han fröjdade ögat, och drev rak och leende mot Münstern... Den förstod livet. En Kätchen här och en Friederike där, hela tillvaron en ung titan kägelspel. Erland hade inga anspråk på någon sorts genialitet, han skulle varken bliva geheimeråd eller ryktbar. Men leva ville han, vara med om turkiska musiken, hava äventyr alltefter som vinden blåste i flöjeln, sorgsna, glada, men alltid roliga. Dock, där låg redan häktningsordern framför honom och hotade. Det kallades bara en termins lektorsvikariat, men Erland visste att den, som kom tillbaka till Österås, den blev där bland minnena och fruktträdgårdarna, och den, som började tjänstgöra i Sveriges äldsta katedralskola, den stannade där. S:t Eskil, den sege anglosaxaren, som med sitt ord lika väl bundit vilsna själar och förlupen boskap, gav icke tappt. En obönhörlig, trumpen gevaldiger liknade han med sina fängelsenycklar på stenbelätet i domkyrkoportalen.
Men starkast fjättrade barndomshemmet, huset på backen över Mälaren, där alla dörrar gingo inåt och främlingarna själva dröjde, liksom dövade av blomdoften från fönsterväxterna och kvarhållna i länstolarnas sitsar.
Kom Erland väl dit på nytt, kom han aldrig loss. Där skulle han bo ensam i sin takkammare. Där hade modern också en våning åt honom för framtiden mot S:t Eskils skuggiga torg och de trånsjuka lönnarna kring S:t Eskils källa. För honom och Karin! Ty han var ju halvt förlovad. Hur undvika det, när en ung flicka, röd, vit och rund, alltid går i ens väg och finns till hands just när unge Hamlet har ledsamt och längtar luta tänkarhuvudet mot en liten hovdams knä. »Karin väntar dig», hette det i moderns postscriptum. Allting var redan ordnat. Ingenting oförutsett kunde hända i Österås. Utan att man visste ordet av, blev man där gift, gammal och grå, fick bekymmer och barn. Den knotiga, svartklädda frun med stora piraten skulle komma om vårarna i huset och mysa sitt högtidliga: herr lektor, det är en gosse, eller, det är en flicka, och Erland kände redan besväret att anlägga den lycklige faderns min. Häftigt tog han pokalen, tömde den och såg åter ut på Strassburgergatan. En ström av gårdagsruset brände blodet. Han knöt näven mot en stork, som hade bo på gavelkrönet
»Retur med resgodset, infama fågel». Han ville icke bliva borgare och barnafader i Österås. Denna gång skulle han trotsa modern. Men nu började kopparslagarna på allvar dunka i hans panna med sina järnhammare och han hörde upp att tänka.
Erland Stråle trotsade eller rättare förhalade två månader, kom hem till julmaten, och denna januarimorgon stod han för första gången som magister i S:t Eskils skola. Allt detta for på några minuter genom den unge lärarens tanke, medan han stod ensam i kollegierummet och värmde ryggsidan framför kakelugnen. Man såg på hans halsduk och rockuppslag, nästan på hans rörelser, att han nyss vänt hem från en längre utrikes resa. Han var lång och spenslig. På mustascher och kamning kunde man märka, att han i spegeln med en viss belåtenhet uppfattade sig själv som militär. Men det tunga, alltid liksom lyssnande huvudet och de glasblå ögonens inåtvända blick gåvo snarare föreställning om en konstnär, mest om en musiker.
Flamskenet från brasorna fladdrade över väggarna. Erland betraktade alla lärareporträtten, som hängde i rummet och lyste fram ur de mörknade dukarna.
Det var 1500-talets bond- och hantverkarsöner med verkstadsutseendena och arbetsnävarna, teologer, som glättade den heliga skrift med snickarhyveln och trätte om Guds ord som grovsmeder, såningsmän, på fältet i ur och skur, bedjande om skörd med händerna på plogen. Det var 1600-talets rödlätta soldatsöner med de stora knävelbårarna, sökande äventyr och erövring i böckerna, drömmande om att brandskatta städer och kvinnor och dränka latinet i forsande stånkor. Det var 1700-talets sällskapsmänniskor och kannstöpare, allt elegantare, magrare och mer voltairianska i synen, och 1800-talets enstöringar och kammarsittare med pomaderade tupéer, mjältsjuka och släta.
Erland betraktade denna räcka av berömdheter. Hur många halva genier -- halva tänkare och diktare -- hade icke härinne i skolsalarna stått framför elden och dag för dag sett lärobyggnader och drömslott brinna djupare ned i glöden för att långsamt täckas av dagsmödans och småstadslivets aska! Djupt under snön sovo de i skuggan av domkyrkan, vilkens klockslag ringt reqviem över krossade planer och ofullgången dikt. I den urhistoriska marken sovo de, där stenredskapen från deras förfäders äldsta odling hittats, medan den svenskaste av sägner, sägnen om hur rikmän förslösa punden för alla vindar och hur ving- och stridshästar stupa i sele och skacklor, smyckade deras förgätna namn, såsom ljungen smyckar den svenska skogens av andra blommor oprydda tuvor. Traditionen levde här ännu. Ännu i dag var S:t Eskils skola en tillflykt för män, vilka av svensk högfärd och svensk blyghet satte sitt ljus att förbrinna under skäppan, av slarv bytte förstfödslorätten mot grynvällingen och för ensliga kammares tobaksrök, margerna på gamla böcker, kroganekdoter och några lärjungars minnen gömde sina tankars rikedom. Var icke Mårten Frank, rektorn, skuren till att bli en kyrkolärare och ledare i stort? Var icke Ragnar Gylling, historielektorn, sin generations mest mångbildade och överlägsne man? Så kunde man räkna namn för namn bland S:t Eskils män. Och Erland själv? Han skrattade bittert. Han själv hade ju också en gång varit på väg att bliva ryktbar. Som helt ung hade han upptäckt en germansk ljudlag.
Strassburgerkamraten Schultze brukade avundsamt förklara, att det var tillräckligt för en lång levnad av epokgörande avhandlingar »alla vetenskapliga, kära kollega». Men Erland var ingen Schultze, utan en lättsinnig svensk och hans ljudlag och dess rykte äcklade honom. Tanken hade flugit genom huvudet på honom en gång, då han låg på magen och rökte pipa bläddrande i en oanständig roman. Så blev han utbasunad som ett ljus och lärarna gingo och väntade på hans upptäckter. Men han upptäckte aldrig ett kvitt mera. Det var icke heller så underligt. Ty vad brydde han sig i botten om vetenskap? Ett parti biljard, en rask ritt, för att icke tala om en jakt genom marssnön eller en seglats i aftonrodnaden, allt som det minsta passionerade, var honom kärare. Han disputerade på sin ljudlag. Men hade han stannat vid universitetet, hade han antagligen, som en annan Uppsalastjärna, blivit doktor och professor, emeritus och decrepitus på ett och samma lärdomsprov. Det var troligen ödets logik, som förde honom tillbaka till S:t Eskils skola. Här kunde ju den välvilliga legenden också taga hand om honom och göra Erland Stråle till ett kungligt svenskt geni, som av okänd, hemlighetsfull anledning spårat ur.
Erland skrattade än en gång kort och bittert. Men nu var stunden för hans tysta monolog förbi. Steg hördes. De båda ungdomsvännerna, Frank och Gylling, rektorn och historielektorn, hade som så många andra morgnar mötts på halva vägen vid norra domkyrkoporten och trädde nu samtidigt in i rummet.
»Välkommen till S:t Eskil, min käre Erland», sade rektor Frank i beskyddande ton, fast han knappt var mer än tio år äldre än den forne lärjungen och knappast såg ens så gammal ut med sitt skägglösa, ungdomligt stränga prästansikte. »Din plats i höga rådet är därnere vid fönstret.»
Erland rodnade lätt. Han kände trycket av att komma under förman, bandet av att bliva en länk i en institution. Försagt räckte han handen mot Gylling, som stod där gänglig och tunn, alltjämt som förr i världen lik en lång pojke med det ljusa håret rätt i vädret över den smala pannan. Men historikern besvarade rätt kyligt sin forne elevs handslag.
»Hur känns det att komma direkt från världsvimlet till vårt gamla insnöade Abdera?» frågade han. Erland log besvärat och drog sig mot sin plats. Men nu slog det oupphörligt i dörrarna. Brådskande och halvmornade anlände herrar lärare från äkta sängar och kaffebord. Naturalielektorn Herrlaenius gick fram till Erland och lättade en smula på kalotten över sin kala hjässa.
»Välkommen tillbaka till Österås, S:t Eskils hopp! Hur porterar det en resande landsman att må?»
Herrlaenius var ett original och talade cirklat och gammaldags.
»Karlen är tryckt av det högtidliga i att inburas i detta illustra menageri», inföll klassikern, som kommit i närheten. Den höga kaféfärgen lyste i kapp med det röda jägarskägget i hans ansikte. Det var en ryktbar uppsaliensisk intelligensmaskin, vilkens olycka varit, att hans huvud lika väl och gärna omsatte alla sorters kunskaper. Så hade han strandat såsom Österås stadskällares encyklopedi.
»Det sämsta föret är i portgången», fortsatte han, »eller hur, skald?» Men hans vän skalden, folkdiktaren och extraläraren i modersmålet strök med handen över sina röda ögon och sitt vackra Gustaf Adolfs-skägg och bara gäspade.
»Det är underbart med våra svenska skalder, antingen äro de fulla eller sömniga. Tertium non datur. Men detta är också en onödig otta». Klassikern ropade det sista halvhögt för att det skulle nå fram till rektorn. Men nu slog Mäster Siggeson Elds tornklocka i domkyrkan nio. Man tog plats kring bordet. Franks starka malmstämma började ljuda genom rummet. Men Erland lyssnade med halvt öra. Sömnigt föll ljuset från den stora taklampan över ansiktena kring det gröna klädet. Erland betraktade i smyg sina forna lärare, och han fick förnimmelsen av en långsamt men säkert malande kvarn.
Småstadsvanornas livsförnötning, självförbränningen av brist på annat bränsle, händelselöshetens mjältsjuka lästes i ögon, matta inför ständigt samma utsikter och syner, i dessa huvuden, ständigt böjda under samma låga dörrträn. Liksom snödimman, vilken allt ogenomträngligare kom och andades på fönsterrutorna, närmade sig framtiden uppför de tysta snöbackarna till Österås domkyrkoplats. Erland frös till och började rita på ett papper. Det blev en barhalsad dam, en sångerska från Strassburg, yppig, men med ett par långa smala armar, som gåvo en tröstande föreställning om att det stora fruntimret också ägde en odödlig själ. Nu kom turen i arbetsplanen till Erlands egna lärotimmar. Mekaniskt antecknade han dem ikring Frau Seemanns trikåer. Klockan slog dova kvarts- och halvtimmar och lärarrådet blev småningom avslutat.
Utanför skolan skildes man på vägarna mellan isvallarna. Erland såg Frank och Gylling vandra hem samman, liksom de kommit, gående var och en sin raka linje framåt, blott så långt ifrån varandra som de trånga stigarna i snön tilläto. De talade icke överdrivet mycket, men betraktade varann ibland hastigt och förstulet ifrån sidan med glimtar i ögonen. Så hade de redan vandrat ett decennium, och ju mer mannaåren isade känslans meddelsamhet och gjorde deras hjärtan blyga, desto allvarligare vart ungdomstidens fostbrödraskap. Det inåtvända livets samhörighet, två klosterbröders eller två humanisters vänskap förenade dem trots olika världsåskådning. Erland betraktade dem länge och kände sig skamsen över sin bäverpäls, när han såg den bräcklige Gylling med en tunn kappa över de smala skuldrorna tävla i spartanskhet med Frank, vilkens berghälsa just trivdes i januariköld och oväder. Nu skakade vännerna hand och försvunno i de låga portgångarna till var sitt av de gammaldags husen på sidorna om S:t Lars tegelport, och vinden, som förföljt dem genom dimman, täckte med lös snö deras fotspår.
Erland blickade mot katedralen och letade skimret från gravvårdarna inne i skeppen. Men blott som en mörk bredsida av fartyg med halvförstört tackel skymtade strävor och spiror genom töcknet.
Så vände han mot S:t Pers port för att gå hem. Han kom ned till Mälarpromenaden, som steg utefter åsen längs den tillfrusna sjön. Långt bortom kyrkogårdens popplar ledde den upp till det gamla Skansberget, där vikingarna en gång vid spejarbålen spanat efter de röda skeppsstävarna från Birka och landsknektar med stormhuvor och hillebarder från väktartornet sett över den vita sjön, väntande Engelbrekt och Sture. Nu stod där blott en gammal väderkvarn, som sakta vred vingarna för vinden, men för länge sedan slutat arbeta.
Dit upp gick man, när det kändes trångt i stugan och på gatorna i Österås. Det var en liten bergbestigning, och när man nådde toppen var gemenligen det häftigaste av utlängtan och äventyrstörsten förbrukat. Den vida utsikten över bygderna i Västmanland och Sörmland var en sorts säkerhetsventil för reshågen. Den gamla kvarnen, som malt så mycket mjöl för otaliga, hungriga munnar och hört så mycken mjölnarvisdom, snurrade belåtet med sina fängslade vingar. Lugnare och tröttare vände man åter ned till S:t Eskils stad.
Men Erland gick motsatta vägen utefter sjön. Blott en smal strimma av isen blänkte i dagern närmast strandbrädden såsom grön kakel.
Eljes var allt grått och vitt av snö och dimma, och skogen på andra sidan isen försvann som ett dunkelt moln i den grå himmeln. Motvinden, som Erland hade att brottas med, piskade äntligen upp honom ur hans tyngd. Det kändes som man fick lov att slå igen, och isflarnen stucko i skinnet. En ström av varmt blod drog genom den unga kroppen och gav den åter sin ålders glada, hungriga rovdjurstag.
Raskt slog Erland upp järngrinden till fädernegården, gick förbi den stora rundbänken i kastanjebersån, där tunnklädda flickor och gossar om sommaraftnarna lekte sitt-blindebock och gömma ringen med förbehåll, medan kastanjeblommorna regnade över dem, men som nu stod översnöad och infrusen. Gården låg tyst och kall. Ensamt sparvarna, de fräcka tiggarungarna, hoppade kring förstusvalens stentröskel, vilkens rosverk fars och farfars steg nött ut. Det var ljuvt att i förstugan känna hemvärmen och sin egen luft slå sig till mötes. Det var ljuvt att träda in i sitt eget rike. Av sig själv kom pälsen på rätt pinne.
»Gud, vad jag är hungrig och törstig -- det är, som om jag kommit
hem från en begravning», mumlade Erland för sig själv. Livslustens
sköna själviskhet lät honom glömma allt annat. Han skulle äta sin mors
kryddade mat, dricka hennes tunga julöl, som smakade humle, sirap och
vintersaga, och sedan det svarta spåkaffet. Elden skulle spraka med
stora träkubbar i hans rum. Han skulle tända älsklingspipan -- på
grund av filosofhuvudet kallad Aristoteles -- sätta sig i den svarta
gungstolen, där små, gyllene kineser med klockmössor skuro majs i
lackeringen och lyssna till, hur vinden från Mälaren tjöt mot
vindsrutorna, medan han på knäet gungade lilla Karin.
