Det var natt med stora stjärnor över domkyrkotornen och en blankslipad månskära i den blå västern, när mjölkbudet från Björkhaga stannade utanför rektorshuset vid S:t Lars port i Österås. I den iskalla luften ångade imman kring länderna på den lilla feta bläsen och andedräkten stod som en tratt av rök ur mulen. Men hovarna slogo gnistor i isgatan och ögonen tindrade klara och utsövda under pannluggen. Mjölkgumman, en trollkäring med skinnluva och pepparbrun hy, skrävade ner från sittbrädan, stampade med lappskorna mot snön och lyfte en av de blanka bleckflaskorna från kärran. Det var gryningens, morgonvilans, drömmens och dödsdvalans timme, men metallen, som omslöt den spenfriska mjölken, skramlade och sjöng om den nya dagen i den slummertysta gatan. Nu hördes steg i trappan, och Ingrid, flickan däruppifrån, öppnade porten och stod där nymornad i skenet från den lilla mässingslampan med träbunken i sin hand.
»God morgon - mor Lena», sade hon, »en sådan välsignad kyla.»
»Hin håle har det varmare», svarade gumman kort.
»Det är svår tid för de fattiga», fortfor flickan.
»Ja, eländet är stort nog här i världen, men det går an att vi ä många om'et.»
Bondgumman hade tydligen icke bruk för den lilla stadsråttans ömkan, men började vresigt fylla bunken. Vit skvalade mjölken och bubblade. Som den purt unga flickan stod där, rosig i kinderna efter örngottet och med lysande tänder, strålade hon av tanklös belåtenhet under den blåvita snibben, som höll ihop hennes stora, röda hår. Det bleka snöljuset skar mot hennes hy, som var bar i halsgropen över det löst häktade livstycket. Från gummans bleckflaska svallade en ström av liv, och flickan log och gnolade mot den vaknande söndagen, medan mjölken forsade ljum i träbunken på hennes arm.
Så gick gumman och försvann i backen med sin kärra, vilkens bleckflaskor klingade hårt och klart mellan de tysta husen. Men flickan steg sakta uppför den skumma trappan, i vilkens utsprång och vinklar ännu spöken och nattgastar kunde stå på lur. Försiktigt bar hon mjölkbunken in i det halvmörka köket, där den stora grötgrytan med slev kokade på elden, den randiga katten slickade tassarna på spiselstenens i glödskenet rodnande rosor, och hennes eget ansikte strålade i de blanka kittlarna.
Emellertid hade det kommit liv i hela gamla rektorshuset. Förstummade lås och gångjärn började åter väsnas och ljusskenet stod gult ur dörrspringorna. Men kyrkklockornas ringning till ottesång, som flöt direkt in i de gammaldags kupiga rummen, dampade uppvaknandets sorl med sin söndagshelgd. I de två barnkamrarna klädde sig barnen stillsammare än eljes, medan de sågo korfönstrens glasmålningar mitt emot börja glimma för gasblossen inne i kyrkan. Själva stenstommen försvann såsom en mörk massa i dunklet. Så mycket högtidligare lyste apostlarna i rubinröda mantlar och gyllene glorior, där de i bildfälten vandrade över zodiaken kring frälsaren, vilken i mitten med svärd och gissel tronade på världsgloben.
Inne hos flickorna var Maria ensam färdig med håret vattenkammat och struket så slätt som med ett stryklod från den lilla bleka pannan och en stor rosett med alldeles jämna öglor knuten över bröstet. Hon hade äldsta systerns allvarliga ögon och lillgamla uttryck av mors ställföreträderska, där hon knäböjde på golvet bredvid den lilla odygdiga Lisbeth, som med de gula lockarna över trubbnäsan satt i bara linnet på en röd träpall, omväxlande lyfte de knubbiga benen upp och ned och lät toffeln flyga från ena tåspetsen till den andra. Men Maria tog henne i kroppen som en olydig docka, pekade på björkriset vid kakelugnen och sade med moderns stämma och ord och moderns ömma sätt att hota:
»Akta dig, Lisbeth!... Du tjänar upp dig till smäll. Vill du klä dig, lilla Vippendal.»
Den behagsjuka Gertrud satt vid fönstret alldeles försjunken i flätandet av sitt underbara hår. Hon misstrodde tydligen den officiösa gamla spegeln över tvättbordet och hade framför sig en privat liten spegelruta, i vilken hon oavbrutet mönstrade sig själv med ögon blänkande av iver som ett par blå glaspärlor, medan hon vred håret allt hårdare i de två råttsvansarna på ryggen. Inne hos gossarna brann ännu den lilla nattlampan med sin flytande veke i oljeglaset, och rummet låg skuggtäckt innanför de rimfrostiga fönstren. Ensamt gunghästen skymtade med sin vita man och röda mundering, ryktad, sadlad, färdig att gnäggande galoppera av, gällde det så till Soria Moria slott. Sten, den långe andraklassisten stod och tvättade sig. Han såg ut som en lärpojke, vilken fått orlov från verkstaden, den bruna tröjan hängde ned över magen som ett förskinn och han var löddrig ända upp i stubbhåret av grön kärnsåpa. Men lille Hans stod framför sin säng i nattskjorta och en svart strumpa på ena benet, halvsovande, halvgråtande och famlande med de små händerna i mörkret -- en svart och vit liten Pierrot, som vaknar övergiven av hjärtlösa föräldrar.
Men nu tog en hand lätt i dörrvredet. Alla barnen sprutto till, ty de hörde att det var modern. Med sin nyckelkorg på armen kom hon, sedan hon redan gjort sin första husmorsvandring genom hemmet. Hon var söndagsklädd och stilla, den lilla spensliga, ljusa solkvinnan. Hela hennes bleka ansikte med den genomskinliga hyn utandades ett ljust leende, var liksom upplyst inifrån av ett slutet rums stillastående solsken. Hon bar huvudet, tungt av allt det ljusbruna krushåret, lätt lutat mot skuldran och hennes handlovar lyste vita och tunna. Hennes gång, av naturen lätt och svävande, var nu tröttare, långsammare, ty under Sitt hjärta bar hon ett syskon till de fem barnen, vilka hon nu omslöt med en stor blick ur de blågrå ögonen.
»Barn!» ropade hon med en stämma, som även när den talade, vittnade om att den var skapad för sång, som svalans gång på marken visar att hon är skapad att flyga. »Barn, skynda er!» och hon gick fram till den minste och sömnigaste, lille Hans, och kysste hans yrvakna ögon.
Men rektor Frank själv hade redan en timme suttit och läst i arbetskammaren. Den gamla lutherska huspostillan låg uppslagen på furubordet framför pinnsoffan, och det andaktsstarka, gammalsvenska språket susade i hans öron. Själva boken med pergamentryggen och mässingsknäppena var ett arvstycke i hans familj, och i pärmen funnos släktanteckningar, dopdagar och dödsdagar för fäder och förfäder ända från mitten av 1600-talet. Det var bönder och hemmansbrukare allesammans, och icke så många som man kunde tro, ty alla hade de levat ända in i patriarkernas ålder. Frank såg samtliga för sig, liksom han sett sin egen far, stående axelbreda och stora i stugdörren, drottar i smått över folk och fä, och som en rad av svenska flygelmän, dem döden mejat ner, men icke böjt, tänkte han dem ligga bredvid varandra under träkorsen längs den av blå veronika höljda dikesranden på Österhanninge kyrkogård. De yngre bröderna hade försvunnit i städerna, böjts över disk och bord, men i stugan hade alltid äldste son tagit regementet efter äldste son, till dess Frank själv som pojke, med näven knuten mot nöden, måste se gård och gröda gå ur släkten. Nu satt han härinne bland de dammiga böckerna i rektorshuset i Österås.
Du skall icke trå,
du har det bättre här än hemma, upprepade han för sig själv, som så många andra ensliga grubbeltimmar, också denna söndagsmorgon. Det var ett gammalt signeri, vilket han som barn hört drängar och dejor viska i örat på nyköpta kreatur för att de skulle trivas i ladugår
Du skall icke trå,
du har det bättre här än hemma. Och ändock trånade han alltid till barndomshemmet på tallkrönet över den blå lillsjön, till snöensamheten och skogsmörkret, då han läst i denna gamla familjepostilla, vilken uppkallade för hågkomsten hela stugans luft, föräldrarnas nötta röster, helgdens dubbelstämning av bön och skrock, den tunga ugnsvärmens frid, gnistsorlet i rökfånget över spiseln, kryddlukten från julbrygden.
Eftertänksamt slöt Frank pärmarna till den gamla visdomen och började i egna tankar vandra av och an på golvet. Stor var icke promenaden. Som en burad skogsbjörn såg den starke mannen ut, där han med stora steg gick på gångmattan mellan de bokklädda väggarna.
Nu låg den stora postillan hopslagen, men ljuset i staken bredvid, som han icke tänkt på så länge det blott brunnit för att låta honom se skriften, drog nu ofrivilligt hans ögon. Vad den skälvde och flämtade därborta i dunklet, den ensamma lågan! Ljuskärnan nederst glödde och förbrändes, flamman lyfte sig liksom till flykt, men fladdrade fängslad allt mera ängsligt, darrande som ett rött hjärta, utkastad i mörkret, likt ett i rymden gjutet blodstänk från mänsklighetens törnekrona.
»Ecce homo», sade Frank. »Du skälver, ty du skall ändock slockna i natten!»
Häftigt blåste han ut det halvbrunna ljuset och slog i stället upp på vid gavel de båda rutorna i sitt fönster för att fånga glansen från stjärnorna i den djupblå vinterhimmeln över kyrktornen. Den isklara gryningsluften strömmade in. Frank drack den med välbehag, som en vaknad vandrare vederkvicker sig ur källan, och vinden från de snötäckta furuskogarna gjorde åter hans tanke lätt och stark. Med båda händerna fattade han i murpelarna utanför fönsterposterna och böjde överkroppen ut mot mörkret. Medan det första dagsstänket sken på hans panna, talade han sakta för sig själv: »Herre», sade han, »jag vill ut från längtans bon och gömslen, i vilka det bedes och hoppas i ovisshet med ångestfullt knäppta händer. Jag vill förbi vankelmodets vägar. Jag vill högre än kyrkor, i vilket det längtas med musik och många röster. Jag vill upp på beständighetens berg och dyrka i dess klarhet.
Herre, giv mig den helgade vreden, vilken härdar och renar viljan, som elden stålet i ässjan, och skär sönder feghet och ljum håg, som diamanten skär sönder glas, vreden, vilken jagar schackrarna ur templet och krossar stentavlorna med lagen av hat mot den onda viljan.
Herre, giv mig den stränghet, som icke vet av stort eller smått, men smider alla de förflyktande stunderna samman till ett svärd i gudomens tjänst. Och eftersom du gjort mig till herde och vallare för barn, därför att högmodet att härska över män och kyrkor kunnat bringa mig till förhävelse, låt mig med tukt och sång föra kiden till fållan...
Herre, jag ber om strängheten, låt dess morgonblåst andas sin rena luft över min vandring och omsväva allt, som blivit mitt.»
Medan Frank talade, steg hans hustru oförmärkt in i rummet. På själva tröskeln stannade hon för att ett ögonblick i smyg betrakta sin man. Hon såg på hans starka händer, knutna kring fönsterpelarna, det yviga håret, i vilket vinden blåste, det skarpt skurna ansiktet, som dagningen gav ett blekt glansljus, och så på händerna igen. De händerna hade böjt henne, de hade smekt henne, och hon kysste och älskade dem. Ett bortskämt barn, uttröttat av sitt eget trots och sina nycker utan mening, hade hon blivit hans. Hennes önskningar hade gått runt med visaren kring uret, och i sin obeständighet brukade hon i skämt slå bort sin egen snyftning. Vad ville hon? Vem var hon? Vartill levde hon? Hon hade intet vetat därom, blott i skräck sett de tusen ingenting, som bildade hennes dag och år, glida undan som damm mellan fingrarna, medan tankar och föresatser runno bort och försvunno, onyttig sand i tidens bottenlösa såll. Till och med under sömnen hade tomhetsanden förfärat henne och intighetsormen stuckit henne, och hennes drömmars bön blivit väven, som brast sönder, och sömnen, som gick upp, och förgäves hade hon med skälvande fingrar sökt hålla samman alla bristande trådar. Så hade Frank tagit henne, tuktat henne, lärt henne tjäna som han tjänade själv, och bladet, som drivit för alla vindar, kände sig fast vid stammen, kände sig växa, susa och skugga på livets stora, fruktbärande träd. Den självberusande bruden blev maka och mor, och den irriga bäckens sällhet i att försjunka i en mäktig flod fyllde hennes varelse med självförgätenhetens lycka.
Men nu vände Frank sin breda rygg i fönstersmygen, där han stod, och blickade emot henne, vare sig han hört sorlet av hennes klädning eller kände värmen av den kärlek, som hennes hjärta och ögon sände honom.
»Eva», ropade han, »kom hit!»
Hon ryckte ofrivilligt till ett ögonblick. Hon frös redan, där hon stod i dörren, och en blekblå iskyla göt sin frost kring Frank i fönsterbågen. Så rodnade hon lätt, som om han kunnat se skälvningen av hennes vilja, gick rakt fram till honom och lade sitt huvud mot hans bröst.
»Ser du söndagen komma därborta genom S:t Pers port?» frågade han och pekade på den välvda tegelporten bakom domkyrkotornet, genom vilken Mälarens isyta skymtade, en vit skogskant och däröver en himmel, i vilken stjärnorna bleknade för en avlägsen hög, blå dag.
»Ja, jag ser. Och du är den förste, som ber söndagen välkommen hem.»
Genom det öppna fönstret betraktade hon ett ögonblick de slumrande husen kring domkyrkan på det höga kyrkberget. I byggningen mitt emot begynte lampor lysa fram genom de gammalmodigt målade rullgardinerna med sina om killekort påminnande blomsterpottor. Men många hus lågo ännu mörka med svarta luckor, olustiga att vakna i den smällkalla januarimorgonen. Nu började åter de stora klockorna ringa. Eva Frank såg upp mot kyrktornet och tyckte sig genom tornluckan se kopparrundeln lyfta sig uppåt för den grahårige ringarens hand. Hon följde klockans jublande rörelse och hennes blick for med klangen så högt upp i morgonhimmeln att hon tappade andan, som om hon själv blivit svingad mot det blå i en brusande koppargunga. Klocksången och gryningskylan, vilka samman flöto över hennes huvud, dövade tinning och tanke. En osynlig isudd flög vass som en pil in i hennes bröst. Det brände och stack därinne och hon tryckte händerna med en underlig känsla av lycka hårt mot hjärtat.
»Eva, fryser du kanske?» sade Frank plötsligt och böjde huvudet ned mot hennes vita ögonlock. »Det är en riktig söndagsmorgon.»
»Nej, jag vill icke frysa, det är ju din luft, mäster Mårten Nordanväder», sade hon med ett smeknamn, som hon en gång givit honom. Och hon smög sig allt djupare in mot hans bröst och hörde trots klockdånet den jämna, säkra sången av hans hjärtslag.
Men på himmeln blevo måne och stjärnor matta, som klippta av tunt
silverpapper och klistrade på det blå, vilket nu förlorade nattdjupet
och blev lätt och vattenklart, medan morgonrodnadens röda medeltida
korstecken steg över söndagens lutherska Österås.
