- Project Runeberg -  Magistrarna i Österås /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel VI

»Så stå vi här och spela Fortuna samman, precis som när vi voro barn.

Vet du vad, Karin, jag börjar bliva rädd att det är din mening, att vi två skola spela det spelet samman en längre tid.»

»Ack ja, Erland!»

Det kom så utan omsvep och oöverlagt, att den kallaste måste känna sig smickrad. Den lättrörde Erland Stråle log belåtet och lät cigarrettröken virvla som en blå slöja kring den unga flickans askblonda huvud, där hon stod framåtlutad med sin lilla kö i handen över det gamla Fortunabordet från trädgården, under vintern inflyttat i salen. På Karins utseende passade alla de klassiskt svenska liknelserna för kvinnoskönhet. Ty hon var verkligen röd som en ros, vit som snö och smal om livet som en vidja, utan att därför sakna liljekullarna -- tvärtom. Hon kunde gott hava hetat Ingeborg. Hon strålade av. ungdom och friskhet i sin småstadselegans och skulle säkert ligga som mjuk, vit bomull kring hjärtat.

»Laga då att du får fatt i högsta vinsten», bröstade sig Erland. Han var het i kinderna av sin mors starka söndagsmat och vita, källargömda portvin, och i den åldriga kakelugnen med profeten Jonas och valfisken i kakeln över ugnsluckan lågo stora bränder och glödde, blossande och röda.

Karin lutade huvudet litet på sned mot tyllspetsen kring sin runda hals. En blekröd strimma från elden följde den mjuka kinden och försvann i hårburret över örat. Medan hon måttade med kön, öppnade hon omedveter munnen, så en tandrad syntes, vit och vass som en vargunges. Så stötte hon till kulan och den rullade direkt ned i mittfördjupningen på bordet.

»Högsta vinsten», ropade hon och klappade i händerna. »Vad säger du nu?»

»Det ser onekligen ganska allvarsamt ut för mig», svarade Erland skrattande och tände en ny cigarrett. »Men tag dig till vara själv. Fortunaspelet går ändock an, men när man kommer över till de vardagliga äktenskaps- och hushållsspelen, som svälta räv, skrapnos och patience, är leken icke hälften så rolig. Har du varit i de norska fjällen?»

»Nej.»

»Där finns en livrätt, vilken alltid starkt erinrat mig om äktenskapet. Örret heter den! Det är en sorts laxöring, som man är alldeles förtjust i strax i början, men när den kommer igen alla dar, morgon, middag och kväll, då fattas man snart av en alldeles orimlig längtan efter -- annan fisk.»

»Fy, Erland!»

»Det är det vita portvinet. Det låter en bliva frispråkig, prata dumheter, som det kallas, när man säger ut vad man tänker. För resten har jag aldrig råkat någon ung karl, vilkens kvinnoreligion, när man en smula närmare granskade hans hjärta och njurar -- och i synnerhet de sista -- icke var tämligen muhammedansk.»

Den gamla moraklockan, på vilkens grönstrukna trä en sträng, allvarsam bondmålare framställt livets bok liggande uppslagen med tuktens ris mellan sidorna inom en krans av tistel och törne, slog nu sex med sitt trötta, rosslande slagverk. Hela den lilla staden låg i söndagseftermiddagen så stilla i snön, och det blev så tyst i salen, när de båda unga tego, att de tyckte sig höra aftonsångens koral med lugna, jämna vingslag flyga över Österås och ut mot skogarna, vita under svagt stjärnströdd himmel. Vintermörkret flödade över mossan med berberisbären mellan innanfönstren och glöden dog i askan.

Karin satte från sig kön. Hennes blå. Ögon blänkte, då hon betraktade Erland.

»Nu är jag trött på Fortuna trots all min lycka. Låt oss sätta oss i skymningen och skvallra.»

Hennes klara stämma lät beslöjad och svävande.

»Kallas det skvallra nu», sade Erland, som också fick lust att smekas och känna hennes lilla flickhjärta sprattla som en fången fågel i sin hand. Han lutade sig ned över henne och kysste häftigt hennes hårfäste. Vad hon var ung och frisk! Hon doftade mjölk och blomma! Vad söndagseftermiddagen skulle vara kulen och outhärdlig utan henne! Han slog armen om hennes liv och förde henne sakta över golvet till den stora länstolen vid uret, och leende sågo de sina skuggor hinna upp varann och smälta samman i halvmörkret.

Erland satte sig och bredde ut armarna.

»Skall du nu få sitta på Gud Faders högra hand», sade han.

Men just då Karin skulle hoppa upp i hans knä och smyga sig till honom, öppnades dörren. En hög, mörk gestalt stod där, omfluten av lampljus från rummet innanför.

»Vad gör ni här i mörkret, barn?»

»Inga mörkrets gärningar åtminstone», svarade Erland och skrattade, dock utan att nu, lika litet som någonsin, förbliva oberörd av det intryck av allvar, sträng plikt och besvikenhet, som hans mors person ständigt meddelade. Han kände Karins hand darrande lösa sig ur sin. Liksom en dyster budbärarinna, tyngd av sina sorgliga underrättelser, verkade också fru Stråle, då hon plötsligt öppnade dörren och infattad av de vita dörrposterna stod där, mörkklädd i dunklet, medan skenet inifrån lät den svarta flätkorgen över hennes hjässa lysa mot det i elfenben skurna ansiktet.

»Erland och Karin, kom in till mig ett tag, jag vill säga er ett ord.»

Inne i fru Stråles blekta, gröna arbetsrum brann lampan dåsigt under den mattslipade kupan, och sedan hon slagit sig ned i den raka soffan började hon, med de magra händerna korslagda, tala till de båda unga, som stodo där bortkomna och undersamma:

»Jag har använt hela söndagen i dag till att städa i mina lådor. Ni kunna nog icke förstå, vad det vill säga för en gammal fru att göra en sådan generalmönstring, att taga fram alla de gamla nipperna och ett för ett öppna etuierna, att hitta minnen av alla slag från de få glada och de många sorgsna dagarna, hågkomster av döda människor och av platser, som man aldrig sedan återsett, att stryka med handen över broderier och skärp från ungdomen. Hela ens liv ter sig för blicken med underlig klarhet, och man ser så tydligt den lilla tusendedel, som var verklighet och som bestod provet, lösa sig från massan av fras, svek och illusion». Hon gjorde ett ögonblicks uppehåll och stirrade med blekta, färglösa ögon rakt framför sig. Sonen förstod, var hennes tanke var, och kände ett styng genom hjärtat. Så begynte hon igen med sin mörkaste röst, den som Erland alltid kände tränga djupt in mot sina inälvor.

»Dock, detta är väl ålderdomens syn på världen och kan förbliva dess hemlighet. Men medan jag under sådana tankar städade i mina lådor, var det jag hittade en sak, som varit mig dyrbarast av allt. Det är ett gammalt smycke, som jag förut på långa år ej ens förmått se på, men som jag i dag tagit fram, ty jag ville gärna, att Erland skulle giva det till Karin i förlovningsgåva... Det är den enda skänk jag har kvar ifrån hans far. Det föll för mycket skam, lögn och tårar över allt, som kom sedan, för att jag skulle kunnat bevara något mera från hans hand. Du har nog märkt, Karin, att hans namn här aldrig nämnes och att ingen bild, intet spår av honom finnes i mitt hus.»

»Mor! Mor!» avbröt Erland blek.

»Tyst, Erland! Karin skall höra detta, nu när hon blir min dotter. Och du Erland, tag armbandet här, som din far gav mig den gången han och jag voro som ni, helt unga, och först började hålla av varann, och båda -- jag tror och hoppas det -- båda lovade med hela hjärtat. Tag det enda minnes jag kunnat gömma av din far och giv det till din trolovade, fast det är ett fattigt litet smycke utan värde.»

Ur en blå pappask tog fru Stråle fram ett gammaldags armband av guld och svart emalj.

»Dieu vous garde, lyder inskriften», sade hon, »och nu skall Erland själv fästa det på Karins arm.»

Den unga flickan räckte tyst fram sin hand. Hennes ögon stodo fulla av tårar. Men när Erland tog det gamla armbandet ur moderns tärda hand och fäste det kring Karins runda handled, fylldes han av högtidlighet. Allt skämt försvann långt borta. Hans egna ord och skratt från ögonblicket förut fladdrade bort i en förrunnen dröm. Det var, som han just vaknat till en allvarsam, men lugn och samlad dag. En svag viljas längtan efter det väsentliga rörde sig dunkelt inom honom, en önskan att kunna skapa en stilla helhet av sitt liv, en bön om kraft att varda ett stöd för det sorglösa barn, som han för livet fjättrade som sin fånge med det gamla armbandet, vilket hans fader för en halv människoålder sedan, innan ännu namnen bedragare och förfalskare stämplade hans panna, givit åt sin ungdoms älskade.

»Dieu vous garde», upprepade Erland sakta. Men nu slog modern an en glad ton.

»Aftonsången är över, barn. Nu skola vi roa oss. Vi skola dränka nötter i punsch och steka äpplen.»

Men Erland och Karin sutto tysta bredvid varandra och betraktade i smyg fru Stråles bleka panna under det svarta håret och hennes magra händer, som nu fattade ett sticktyg och tvungo de mjuka maskorna in i sin söm med de blanka stickorna av stål.


Project Runeberg, Wed Oct 16 20:26:05 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/magistra/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free