Det var långt lidet på förmiddagen, då Erland vaknade efter gårkvällens uppgörelse med modern. Han hade dunkelt väntat att icke kunna stå upp för feber och förundrade sig över att blodet flöt så svalt genom ådrorna och att pulsen slog så lugnt. Det fanns intet annat att göra än att stiga upp. Huset låg tyst i helgdagsmiddagssolen och klockringningen. Frukosten stod dukad i salen, men fru Stråle var mot sin vana utgången. Förmodligen ville hon icke strax störa honom med sin närvaro och erinra om vad som hänt. Erland smålog svagt åt hennes diplomati. Han åt och drack, och maten smakade honom så förträffligt att han åter måste undra över sig själv. Dock, lycklig kände han sig över att icke nödgas gå till skolan och att över huvud taget ej behöva synas på gatorna. Bakom salsgardinerna tittade han skyggt efter människorna, som utan brådska vandrade förbi i solskenet. Han förstod plötsligen så innerligt väl, hur det kändes att göra cession. Också han hade inställt sina betalningar och skulle efter dags datum aldrig mera vara samma människa som förr, fast det bara fanns en enda, som förstod det. En enda, som redan var långt borta och som kanske mer log än sörjde över hans nederlag.
Den halvdomnade pinan vaknade i hela sin styrka med den nya dagen. Erland vankade av och an i rummet för att döva våndan. Vad skulle han taga sig till? Tiden kröp. Klockringningen och solskenet tröttade och retade honom. Han slog ett par toner på pianot, men fick hjärtstyng åt klangen. Minnet av Sylvis sång skar som en kniv i bröstet. Han försökte läsa en lärd avhandling om språkbruk och språkgränser, men han tyckte dess resultat lika intressanta som statistik över hur mycket löständer som användes i Sverige eller en undersökning om hur många snusburkar per år förbrukades i Österås. Han slog ihop boken och gick ut i trädgården.
En veckas varmt solskensväder hade låtit den så länge av vintern isade trädgården lösas ur frostdvalan.
Krokus och snödroppar knoppades mot söder, och fast träden och buskarna i de gamla bersåerna och gångarna ännu voro mörka, utan skott eller ansats till grönska, såg man att de sträckte på sig i sömnens sista oroliga timme och redan drömde om uppvaknandet med mot solen höjt kvistverk.
Erland drev i tankar och hågkomster, som han icke lät taga gestalt, mellan träden och de tomma blomlanden. Solglittret över Mälaren drog honom omedvetet mot trädgårdens slut vid strandpromenaden längs efter sjön. Hängande över staketet följde han de krusade vågornas gång. Dock, vårblåsten lät honom icke vara i fred, utan väckte honom ur drömmeriet med gällt sorl och brus över huvudet. Det ljöd som sjöfåglar, vilka skreko mot havs, såsom de gröna böljornas larm mot skärets fyrklippa, som propellerns slag och Atlanterångarens lurar och pipor. Erland såg upp. Det var i den närstående telegrafstolpens järntrådar, som vin, den tjöt, en korus av kallande, okända röster med alla slags lockelser och löften. Det var i ledningens porslinshuvar det klingade av vapen, kvinnoskratt, rullat guld och sköra glaspokaler. Det var en skärande sång av naturelement, människostrupar och maskinsorl. Erland slöt de matta ögonen, skälvde i hela kroppen och lyssnade.
Han såg Sylvi stå på däcket till sin nordsjöbåt, strålande och hög med havssolen över sin svarta hårhjälm och stormen mot sin dunkelvarma hud.
Bakom fartyget spände kölvattnet sin glitterbåge, men hon såg framåt, lik en drottning, spanande över stäven mot tributskyldiga, i fjärran blånande land. Englands kritklippor tindrade i solen, Englands grässlätter susade glad, frodig sommar, men genom själva jorden tycktes jättestaden fortplanta svallet av sitt liv. Marken tycktes gunga för dess avlägsna millionorkester, som en glaskupa för ett stråkdrag.
Så drömde Erland, och när han såg upp, möttes blicken av Mälarens lilla, lättrörda vatten med sina små vårvågor. »Storm i ett tvättfat», tänkte han och betraktade förbittrad en liten puttrande ångbåt som strök nära stranden. På dess kommandobrygga varseblev han en ung man, som för sin dam pekade på trädgården, där han själv stod, och på hans moders hus. Han tyckte sig precis höra, vad karlen däruppe sade: Vilket litet idylliskt hus, där skulle du och jag bo. Så talade de två och foro vidare, fria och på färd. Erland kunde hava slagit en sten i huvudet på den främmande mannen.
Det blev honom outhärdligt att längre stanna härnere i vårsorlet. Han vände åter upp i den gamla lugna trädgården och sökte lä på andra sidan huset i den stora kastanjebersån med sin runda lek- och vilobänk, på vilken han som barn sett sin far, omgiven av en ring av det dåtida Österås unga flickor, och där han själv lekt med deras barn. Där var också stilla. Vårsuset virvlade väl uppe i de åldriga kronorna, som ett aldrig avstannande ackompanjemang, men nere på bänken rådde tyst ro, och solstrimman låg där gul och varm. Erland satte sig ned på den runda soffan, lutad mot en svart stam. Hackspettarna voro redan framme och hamrade på träden. Det var trädgårdens stamgäster och han älskade dem, ty de voro de första fåglar, med vilka han gjort bekantskap, och oskiljaktiga från de murkna, susande träden kring hans barndomshem. En gammal svart en gick av och an över hans hjässa, bultade med näbben på barken och lyssnade betänksamt. Det lät precis, som när en läkare auskulterar och knackar på ett sjukt bröst. »Ja, doktor Hackspett, nu har jag sett dig knacka och lyssna så många år, men den här våren är det illa däran. Gud vet, om vi någonsin bliva riktigt bra igen.» Så viskade Erland för sig själv och fick tårar i ögonen. Men vinden susade entonigt däruppe i de torra kronorna. Solstrimman gassade. Mitt i sin ömkan med sig själv föll Erland i sömn.
När han vaknade, kände han sig märkvärdigt upplivad. Den gamla fantasien om skyddsgudinnor, vilka just komma till ens läger, när man somnat som sorgsnast, och gjuta balsam på ögonlocken, flög genom hans hjärna. Ett friskt blodflöde drog genom alla lemmar, liksom de i sömnen varit i beröring med vårens lönligt i jord och plantor arbetande förnyelse. Vårvinden fläktade kring pannan och gjorde tanken sval och klar. Den sorg, som blott för en stund sedan varit honom så övermäktig, föreföll nu åter avlägsnare och mindre tung.
Herre Gud, det var sant att han vägts på avgörandets våg och befunnits för lätt. Men skamkänslan över nederlaget hade nu dunstat bort. Med ens tyckte han sig se det, som hänt de sista månaderna och framför allt utgången av striden så förunderligt skarpt och klart. Han hade försökt spränga sitt väsens gränser, och det lyckas lika litet som att fånga sin egen skugga. Fantasimänniskan och drömmaren hade inbillat sig kunna handla som lidelsens hänsynslösa och blinda lyckosmeder. Aldrig kunde det gå. Aldrig blev atleten tänkare och kammarfilosofen atlet. Och vad betydde därvidlag det man kallade sin fria vilja? En maskinkuggs fria vilja? Om det fanns något, som tycktes Erland solklart, var det att ens vilja var lika reglerad som gången av ett ur, att vart beslut endast var en summering av redan givna siffror, och känslan av att man fritt beslöt det minsta en ren synvilla, beroende på bristfällig kontroll. Erland hade satt upp sitt problem orätt. Han hade överskattat sin energi och underskattat friktionen och motståndet. Därför hade han kunnat tro sig om att bryta bojorna och få leva det stormens liv, vartill han ej danats, trots all sin längtan. Vad som skett, hade måst ske, och det hade icke hjälpt, om han piskat sig själv med skorpioner.
Den illusionsdödande köld, som i hans väsen var reaktionen mot viljelösheten och stämningsslaveriet, hade plötsligt vaknat, och efter dessa månader av blind och brinnande överspändhet erfor han en verklig lättnad över att tänka på saken torrt och hårt, som om den var idel algebra. Vårvinden brusade, himmeln var hög och klar. Erland ville komma till frid. Med självplågande vällust förde han sin reflexion som brännjärn över såren.
Han sade sig själv, att hans kärlek till Sylvi som all annan erotik varit en självhypnotisering. En åtrå i blodet, en nyck i fantasien piskades upp till ett parti pris, som gäckade en själv och världen, och denna tyckets halsstarrighet föreföll parterna och andra storartad och sublim. Det storartade i att av alla färger endast se gredelint! Det sublima i att kalla ljungblomman ros och uppfatta svalan som påfågel! Kärleken var människornas galaspektakel -- det var förlåtligt att de sökte göra det mesta möjliga därav. Men i botten var det etiketten och toaletterna, som gjorde hela galan. Det märkte man bäst, om man gick med vardagsklädd. Det sjöngs falskt som vanligt, ljusen flämtade och slocknade som vanligt, och vaktmästarna kommo till sist med de svarta skynkena -- precis som vanligt.
Kanske blev man lika lycklig med den ena kvinnan som med den andra? Ett par kämpade genom himmel och helvete för att »få varandra» -- det var kärlekstragediens utvalda -- ett annat par växlade fredligt ringar hos juveleraren och gifte sig i den ljuva endräkt, som ligger i ett gemensamt beslut att endast använda äkta vitt porslin, och efter ett par års äktenskap voro båda paren så lika, att en oinvigd kunde avlägga ed på att de startat från samma början. Var det i botten icke alltid en kapitulering när en man gifte sig? De flesta kamrater, Erland känt, hade sett blyga ut, som över något dumt och löjligt, när de anförtrodde honom sin avsikt att träda in i det äkta ståndet. Förlovning eller förbindelse -- alltid kom förfallodagen, då man måste göra upp sin gäld. Men, som sagt, antagligen blev man varken så lycklig eller så olycklig som det förmäldes. Lycka? Var det icke närmast en fint stämd musik i blod och tanke, en de inre sfärernas harmoni, eterisk som den planeternas, om vilken myten talade? Hur sällan hade andra människor klaven till ens väsens melodi? Ett rum åt solsidan, ett vinddrag från en doftande trädgård, ett vackert moln, ett par strofer i en versbok och tusen andra ting ägde kanske lika mycket av den magi, som lyckliggör!
Så sökte Erland resonera sig till ro, och det gick bättre, än han vågat hoppas. Han såg sig ikring. Högmässan var över och klockorna hade tystnat. Helgdagsmiddagens glada ro föll över Österås, som strålade i solen och aprilluften, aldrig för gammalt att vänta ny vår över åldrade byggnader och minnen. En stämning av bordsbön och en svag lukt av söndagsstek flöto genom gatorna. I ett närliggande hus tycktes middagen redan vara över, ty söndagseftermiddags quatremains-en begynte. De spröda tonerna av ouvertyren till Mozarts »Titus» trängde ut till bersån, där Erland satt. Han hade själv spelat den som pojke, och hans pianolärarinna hade slagit honom på fingrarna med en linjal, när han spelade en liten krånglig figur i otakt. Nu måste han skratta, när han hörde ouvertyren igen med samma otakt på samma ställe.
»Här är fridfullt i Österås, här finns varken tid eller rum», sade
han. Han kände sig ironisk mot sig själv, och då var han på god väg
att tillfriskna. Lugnet var ljuvt att andas och ljuvt var det att ej
längre behöva strida med sig själv och sina kära. Han skulle lugnt
kunna kyssa moderns panna och trycka Karins hand. Herre Gud, han hade
varit för svag för att hugga i den hårda marmorn, men han kunde kanske
forma ett litet konstverk i den mjuka, eftergivande leran. Varför
skulle det icke, trots allt, kunna bliva något stilla och vackert av
hans liv? Det var de stora såpbubblorna, som brusto, men de små, som
muntert levde sin tid och speglade sol och glada ansikten.
