Den blå valborgsmässoaftonen begynte med vemod. Ty på middagen begrovs i hela katedralskolans närvaro en liten lärjunge, som dött ett par dagar förut. Det var en blek, bortkommen liten latinare i fjärde klassen, vilkens föräldrar bodde långt borta på landet och icke hunnit in till Österås under gossens korta sjukdom. Lantbarnet hade dött ensamt i ett inackorderingshus i staden, och hans klasskamrater fått dela hans halvlästa skolböcker och hans temahäften. Men på valborgsmässomorgonen hade föräldrarna kommit åkande genom tullen med ett par gamla tröttkörda vagnshästar, vilka gossen om somrarna brukade rida på och föra i bet i gårdens björkhage. Rektor Frank höll själv jordfästningen i domkyrkan. Alla lärarna voro med i vita halsdukar och alla gossarna med skolstandaret florhöljt i sin mitt. Rektorns malmstämma fyllde de höga valven. I det hallbreda koret bakom predikstolen steg hela våren in med sin solluft och sin blå himmel och bildade en bakgrund av ljus och klarhet åt Franks öppna, skarpskurna ansikte. Vinden slog de åldrade lindarnas grenar mot kyrkfönstren. Svarta svärmar av flyttfåglar, som just kommo tillbaka till sina hem i Österås, flögo förbi, medan Frank talade om det bortgångna barnet. Blomhöljd stod den lilla kistan i koret, strax bredvid den där begravda lilla Vasaprinsessans sarkofag, på vilken hon låg uthuggen med knäppta små händer i sin styva flickkjortel av guldbrokad. De av gossarna, som hade inbillningsgåva och läst historiska berättelser, kunde tänka sig att den lille döde Jörgen nu blev hennes sven och lekkamrat. När Frank slutat tala, började orgeln brusa bakom träläktarens vingade änglahuvuden, och alla de oberörda gossrösterna sjöngo en ljus, klar psalm om döden. Så bars kistan ur kyrkan. Processionen slingrade sig genom S:t Lars tegelport nedför domkyrkoberget till kyrkogården, medan det brusade vår i var bölja av den blå Mälaren, och de hemvända fåglarna fyllde med kvitter det soliga Österås.
Men på aftonen voro begravningen och lille Jörgen glömda, och staden genljöd av glada steg och belåtna röster. Efter gammalt bruk gick man till S:t Eskils källa och drack vatten under glam och skämt. Den skrumpna, döva Lucia vid källan hade fullt bestyr med att hälla i glas på glas ur den rostiga skopan. Hon log under den svarta klädesmössan och pjollrade, medan kopparslantarna rullade i hennes bomullsförkläde. Det var borgerskapet, som kom vandrande: hela familjer med barn och blomma, hantverksmästarna med hustrur och gesäller, och handelsmännen med gemåler, döttrar och biträden. De unga flickorna bildade en ring kring källan och spanade, när de druckit, med blanka ögon mot bottnen efter alla smycken av guld och silver, vilka i gamla dagar offrats av trolovade, brudar och mödrar för soldaters hemkomst ur krigsfara och örlog, sjömäns räddning från havsstormarna och fångars frälsning från ryssen och hundturken. Solen, som långsamt sjönk bakom domkyrkotornen mot den dunkelblå västern, lät källvattnet glittra. Flickorn tyckte sig nere i flödet se välvas spännen från bälten, söljor från bröstdukar, bägare och skedar, och drömmen om att offra det dyrbaraste för den man höll kär gjorde dem aningsfyllda och tysta, där de stodo i valborgsmässokvällen, ljusklädda, unga och rödkindade.
När man druckit, vandrade man i stora sällskap längs Mälaren upp till Skansberget, för att uppifrån det forna vårdkrönet, där spejarna spanat efter de röda stävarna från Birka och landsknektarna väntat Engelbrekt och Sture, se valborgseldar tändas på bergsuddarna och skogsbygderna i Västmanland och på de sjö- och björkkransade backarna i Sörmland.
Men skolan församlade sig på skolgården för att med sångarna i spetsen vandra till rektor Frank, hos vilken den alla valborgsmässoaftnar var inbjuden på majöl och våfflor och för att se eldarna tändas uppifrån hans stora, högt över Mälaren liggande trädgård. I rektorshuset väntade man snart det långa tåget. Stora träbord på bockar voro ställda överallt på sandgångarna under de mörka, ännu blott av bleka skott prydda träden. Dörren till köket stod öppen, så man såg den stora, svarta köksan stå framför spiseln och grädda den sista laddningen våfflor i Sitt våffeljärn. Det fräste i plåtarna. Eldskenet slog brandrött över det svarta, koppärriga huvudet. Hon såg ut som en häxa, som tycker om kristet blod, medan Ingrid, den rödhåriga och finhyllta husan, stod som i ett bakverkshus mellan alla våffelfaten och skrattande staplade upp den ena pyramiden efter den andra av frasande hjärtan.
Ute i trädgården hjälpte fru Gylling och Karin med tillrustningarna. Olika voro de två, som Islandssägnernas mörka och ljusa, ofärds- och lyckokvinnor, den högväxta fru Elin med sin regelrätta, stelnade och otillgängliga skönhet och den lilla täcka, överallt mjuka och runda fästmön. För Elin Gylling buro vårens lätta valborgseldar icke längre något löfte -- hon hade sett starkare och djupare flammor än så slockna, och ingen anade ens, hur främmande och fruset leendet var på hennes ansikte. Men lilla Karin klev i sjunde himmeln. Det skulle lysa för henne och Erland till midsommar. Alla moln hade, tyckte hon, som på rent guddomlig vink förskingrats. Hon strålade av ungdom, hälsa och lycka. Det blonda hårburret for fram ur den vita sommarkråkan, och hon gnolade för sig själv, medan hon med känsla och övertygelse bar brickorna, vaggande på höfterna, den näpnaste, mest skrattfriska skänkjungfru. Fru Frank syntes överallt och lyste upp allestädes, som den levande solstrimma hon var. Hon väntade alla pojkarna med belåtenheten hos en bisköterska, som ser svärmarna komma till kupan. Det var spirande kraft och fruktbarhet, grodd och glädje, vart hon såg i vårkvällen. Åter kom bilden med bikupan för henne. Hon var ju den lyckliga tjänarinnan, som fick skatta den, skatta livet på dess söta honung.
På den lilla verandan åt trädgården satt rektor Frank, omgiven av alla sina lärare. Själv hade han det vänligaste uttryck av efterlåtenhet, som hans stränga ansikte kunde bestå. Han hade fått Ragnar Gylling bredvid sig och med en broderligt bekymrad åtbörd lagt armen kring vännens stolskarm. Till och med Frank, vilken med sin järnhälsa nästan hade svårt att fatta, att människor över huvud taget voro sjuka, hade icke kunnat undgå att märka den tärdhet, som under vintern kommit över historikerns ansikte och den stickande glansen i hans ögon. Men Gylling nickade blott åt Frank, utan att säga något, nickade som man endast gör det åt ungdomsvänner, som känner ens inre stat: hemligheterna, sorgerna, de infriade och de felslagna förhoppningarna, hela livets debet och kredit. Mitt emot satt klassikern, den rödskäggige Roos, lik en skogsrövare med sin stora slokhatt. Han underhöll med vanlig vältalighet Erland och kandidat Andersson-Alm. Men endast Erland lyssnade. Ty skalden hade inspiration. En dikt höll på att födas, begynnande:
Vackra, vita Valborgskväll.
De tre V:na gåvo, tyckte poeten, hela den svenska förvårens ömtåliga och förflyktande skönhet.
Men Gabriel Herrlaenius lagade på anmodan punsch efter ett gammalt släktrecept. Han hade broderad skjorta och gul väst av nankin, som kommo på vid högtidliga tillfällen, och dessutom en uråldrig kapprock med stor krage, som till hans häpnad blivit modern och brukbar igen. Allvarsamt slevade han i åt kamraterna den doftande drycken.
»Det skall vara brors fina blandning, som kan låta mig övergiva det klassiska majölet», sade rektor Frank.
»Ja, detta är verklig, äkta Carolina.»
»Ja, så långt som till punschen kan jag gå», fortsatte rektorn. »Men något avskyvärdare än den moderna whiskyn vet jag icke. Aldrig får den komma in genom mina dörrar. Det är hela den färg- och laglösa, missbelåtna och brandluktande tlden.»
»Whiskyn är nutidsdrycken», svarade klassikern, »vår tids skeptiska, spleenfyllda och intellektuella dryck, lika väl som den opportunistiska punschen var studentmötenas och skandinavismens. Men här i Österås märker ni icke, vilka antikviteter ni blir. Och bland alla dessa inventarier tänker du, Erland, sätta fast dina unga ben?»
»Här är så vackert», svarade Erland, »att jag har svårt att tänka mig någon plats, som så frestar en att stanna. Se, hur solen går ner bakom S:t Eskils torn! Här finns mycket i Österås, minnen, historia, modern lärdom», han bugade för kamraterna, »och så ungdom». Han nickade åt Karin, som just gick förbi och gjorde en liten min med munnen åt honom ur sin vita kråka. Bålen och vårvädret läto Erland redan känna Österåssommarens varma, stilla fridfullhet. Han kunde redan se sig sitta på ett gungbräde med Karin tätt tryckt intill sig, dold för hela världen av blommande guldregn och syren.
»Här finns mycket», upprepade han.
»Ja, till och med Parcer», sade plötsligt den ordkarge Gylling hånfullt och pekade på några gamla fattighusgummor, som gingo och krattade och rävsade på en gräsplan vid kyrkan. De voro klädda i dunkla hucklen och slitna mullgrå kjolar, och deras vissna, hårda ansikten lyste i det klara kvällsljuset, där de i trekant stodo och samlade de vissna löven från i fjol.
Erland ryste till, men i detsamma störtade Franks flickor rodnande av iver, till verandan.
»Nu komma gossarna», ropade de.
Redan hördes också sången och stegen av marscherande, lätt trampande ungdomsregementen. Sorlet av stämmor närmade sig nedför domkyrkoberget. Med skolstandaret i spetsen, på vilket S:t Eskil stod broderad på vitt siden med löjliga, himmelsblå ögon, böljade nu hela skolan in genom den höga, öppna järngrinden. På ett ögonblick blev trädgården alldeles svart av pojkar av alla åldrar och slag, från de förlästa studentkandidaterna med sin fula hy och sina oroliga, skygga ögon, ner till de små kortbyxpojkarna med de klara blickarna, hoppande som små kid bland buskarna. Det var inemot två hundra gossar, och de gamla människorna och deras tankar och bekymmer blevo borta och drunknade i sorlet från alla dessa bullrande och stojande ungdomar. Lärarna reste sig och gingo mellan lederna och klasserna. De började hos de högsta gymnasisterna, som nästan hade svårt att bemantla den vänliga och nedlåtande överlägsenhet, de kände mot sina lärare, betraktande dem såsom föråldrade original, med vilkas egenheter man fick hava fördrag, och slutade hos småttingarna, för vilka denna sorts samvaro med magistrarna i en trädgard och utan någon sorts etikett var underlig och spännande, som att komma bakom kulisserna på en teater. Rektor Frank hälsade alla välkomna, och sedan gick det löst över våfflorna och majölet vid de långa borden. Gräshoppsvärmarna i Egypti land skötte icke sin av försynen bestämda uppgift bättre än alla dessa lössluppna skolgossar. Och sedan man ätit och druckit märg i benen, uppstämde sångarna alla de gamla vårsånger, som deras äldre bröder och kamrater samtidigt sjöngo på slottsbacken i Uppsala utanför den röda Vasaborgen med de skimrande rutorna.
Nu steg aftonstjärnan mild och strålande på den blå himmeln och
lyste rakt över takryttaren på S:t Eskils kyrka. En blå, stilla kväll
låg över Österås gator med alla de öppna fönstren och grånade och unga
hjässor på förstusvalarna. Mälaren låg blankblå och skvalpade gungande
mot stränderna, i vilkas sälgdungar hängena lyste lätta och
gulfransade. Men uppe i backarna och på höjderna hade gamla grå
björkar och mariga granar fått nya skott -- och sågo halvt trötta och
ledsna ut däråt, liksom gammalt folk, som pyntas till högtid. Nu, när
det mörknade, tändes eldarna överallt, på bergsuddarna i sjön, så den
skälvande ljuspelaren speglade i vattnet, högt uppe i skogsbrynen,
bland svart ris, i kolmilor, svedjeland och på de många redan gröna
höjderna i Sörmland. Det var löfteseldar och vårdeldar, reningseldar
och offereldar, så långt man från Österås domkyrkoberg kunde se av
Sverige. De tindrade och blänkte och slocknade först, sedan ungdomen
sjungande tågat hem från rektorns trädgård och de gamla stilla tagit
god natt av det årets valborgsmässoafton.
