Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nars något sådant samtal helt otänkbart.
Konsulatet tog det mesta av min tid. Var morgon kom
konsuln med en bunt skrivelser från svenska myndigheter som
rörde den polska medborgaren si eller den polske medborgaren
så. Myndigheterna ställde krav på Polen.
- Stackars fattiga Sverige som behöver så mycket ekonomisk
hjälp av rika Polen, sade konsuln.
Jag hade att formulera konsulatets avböjande svar på
korrekt byråkratsvenska.
Samtidigt fick jag en lång lista på ärenden där jag skulle skriva
till svenska myndigheter och begära hj älp och skydd åt
polacker i trångmål; våra klienter.
Det bodde många polacker i Sverige. Några hade funnits här
redan före kriget, några kom under kriget, några var kvar från
krigsslutet när folk räddades till Sverige från
koncentrationslägren och många hade kommit under senare år. Flyktingar,
politiska eller andra.
Fint folk hörde vi aldrig från, de hade andra möjligheter. Men
alla de andra, de fattiga och de sjuka och sådana det gått snett
för - antikommunister som kommunister eller politiskt
indifferenta - vände sig till konsulatet när de råkat illa ut.
De hade hamnat i fängelse, de skulle ställas inför rätta, de
höll på att förlora sin bostad, de ville skiljas, de hade
svårigheter med barnavårdsnämnden, de låg i gräl med grannarna, de
hotades med arbetsläger då de inte betalt underhåll för barn
som de hävdade var någon annans, de hade blivit lurade i
affärer, de hade hamnat på alkoholistanstalt, de satt på
ålderdomshem och ingen förstod vad de sade, de hade spärrats in på
sinnessjukhus av onda fiender. Om de kom upp på konsulatet var
det för att tala om sina olyckor med konsuln. Själv mötte jag
dem bara i papper och akter.
När han lämnade mig dagens ärenden sade konsuln:
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
