Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår resa upp genom landet ur tåg i tåg med den storbukiga
gröna flaskan hade varit ett radband av äventyr. Urdrucken
hade damejeannen blivit först som jag själv flyttade in på
Albogatan.
Formen var mer förromantisk än romantisk. Förnuftig alltså.
Diderotsk. "Jakob fatalisten" mer än Nodier. Eller äldre än
så. Den traditionella sagosamlingsformen. Den indiska,
arabiska. Burtons "Tusen och en natt" hade jag. Med alla
supplementbanden. Men skrivet för oss här och nu. Alltså stort som smått
ur berättelse i berättelse och med våldsamma stilbrott.
En hel del fanns nu utskrivet. Äventyr som "De feta
kvinnornas by". Realistisk prosa om första kärleken som "Lampa
med röd skärm" och om pojken som drunknar, "Jumpning".
Berättande socialrealistiska dikter som "Brännare Axelsson"
och lärodikter som "Berättelsen om Heinz som sköts i
fälttågets femte år" och "Stormannen i Eshunna". Dialoger därtill.
Allt tillsynes tillfälligt sammanfogat med samtal och
äventyr under det Svend Aage och jag drar genom landet med vår
stora kluckande dame Jeanne! Ett flaskorakel alltså som hos
Rabelais. Diderots smycke lät jag dock spöka också det i
berättandet.
Ty i tågkupén på resa från Kaffatorp till Arkelstorp där vi
alla sitter med allvarstyngt tråkiga miner och damer som flickor
har kjolarna omsorgsfullt neddragna över knäna förleder
dame-jeannens dova kluckande de omsorgsfullt undangömda fittorna
att börja tala högt och i egen sak.
Värst var det för den nygifta prästfrun. Hon försökte
förgäves få tyst på sin fitta. Den talade högt och tydligt om sina
öden och äventyr, om hur den fina frökenkroppen kring henne
hoppat i säng med stövlarna på med än den ene och än den
andre då före det förnäma bröllopet med den slappsvansade
pastorn. Prästfrun knep med knäna och slog med händerna
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
