Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag söp mig full den kvällen. Sprit hade jag gott om hemma.
Var månad satte jag upp mig på ambassadens inköpslista. Inte
drack jag upp allt det. I skåpet hade jag någon flaska whisky
och en del vin, vit chablis och röd bordeaux och fyra literflaskor
nittiosexprocentig sprit.
Nu blandade jag den nittiosexprocentiga med sockerdricka.
Jag ville inte heller tänka på Maj. Jag drack till dess jag
somnade. När jag vaknade var det den 19, min födelsedag och första
dagen på den semestervecka jag haft kvar att ta ut. Nu var jag
tjugosju år. Jag söp den dagen med. Också dagen därpå söp
jag. Det var första gången sedan hösten 1947 jag supit på det
sättet. Jag låg på sängen. Lyssnade på blues. Hade flaskorna på
skrivbordet därbredvid. Drack. Jag lagade ingen mat. Tog några
kex bara. Sedan drack jag. Då och då gick jag upp för att sätta
på en ny grammofonskiva:
Eddie Vinson sjöng "When my baby left me" med Cootie
Williams orkester på Capitol och Ma Rainey sjöng "Stack O’lee
blues". Gång på gång spelade jag "Tiger rag" och "Kazoo
Moan". Den skivan med the Washboard Serenaders var skräpig
och nästan utsliten ty den hade jag spelat dagarna i ända på
Long Island sommaren 1939.
Jag spelade spirituals som "Fil go" och "Days passed and
gone" med the Spirit of Memphis quartet. Jag lyssnade på Ida
Cox med "Last mile blues" och sedan Bessie.
Ingen gick upp mot Bessie och ju mer jag drack ju mer
lyssnade jag till henne. "Preachin’ the blues", "Thinking blues",
"Dyin’ by the hour". Om och om igen spelade jag "Nobody
knows you when you’re down and out" och hennes sista
inspelningar: "Gimme a pigfoot", "Down in the dumps" och
"Do your duty". Hennes röst var så förtvivlat stark då 1933.
När jag vaknade onsdag morgon var jag ordentligt bakfull
men också alldeles renblåst inombords. Då började jag måla
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
