Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon svarade inte.
- Men säg något då, sade jag. Hur skall det gå för oss.
- Inte vet jag, sade hon då till slut.
Sedan på hösten sade hon att jag slagit henne då. Men det
hade jag inte. Jag blev bara så förtvivlad att jag ruskade henne:
- Säg något!
- Nej, du slog mig inte, sade hon sedan på hösten. Det hade
jag inte tålt. Men du hade velat slå mig.
Jag försökte hålla om henne. Men hon var stel som en
ved-klamp. Vi låg inte med varandra. Hela natten hade hon
huvudet bortvänt. På morgonen tog jag tåget till Stockholm.
Jag sov om nätterna nu. Hjärtat slog inte som det gjort veckan
innan. Men livet hade förlorat all färg. Det var som om hösten
blivit helt grå och livlös. Jag förstod inte vad det skulle bli av
mig. Birgit ringde klockan två på söndag morgon.
- Du måste komma, sade hon. Jag är så orolig. Svenolov kom
hem och bara föll ihop.
-Är hånfull?
- Nej, sade hon, inte det. Han kom in och bara stöp. Kom.
Jag drog på mig kläderna och cyklade ner över
stationsområdet, uppför Timmermansgatan, runt Kattgränd upp på
Bastugatan till Lilla Skinnarviksgränd. Jag var nästan helt ensam på
gatorna i natten. Birgit hade låtit orolig.
Vad det var med Svenolov förstod vi inte. Feber hade han
inte. Tvärtom. Pannan var klibbigt kall. Vi fick upp honom i
sängen. Så småningom andades han lugnare. Nu sov han en
vanlig sömn. Vi vakade vid sängkanten till dess andhämtningen
var helt normal. Birgit bjöd mig på kaffe i köket då.
- Det är skönt att ha vänner, sade hon. Man måste kunna
lita på att det finns någon som kan ställa upp när det behövs.
På söndag eftermiddag tog jag bussen ut till Skå. Jag ville
tala med Gustav. Han bjöd på middag. Jag frågade inte om hur
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
