Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in. Jag vet inte varför det syntes så tydligt. Jag såg det och jag
visste nu vad jag skulle få se.
Jag sträckte fram handen och tog det blå kuvertet. Jag såg på
frimärket. Det var stämplat dagen innan i Göteborg. Jag tog
upp brevet. Ett blått brevpapper. Handskrivet. På engelska.
"My dearest Maj" började det. Hela brevet handlade om hur
det gick med hennes abort. "Is everything being arranged?"
stod det. "What does Mr. Myrdal say? Does he know? What
have you told him?" Det var från koreanen, den äldre,
kusinen som gick på Sorbonne.
Jag hör Maj andas inne i rummet. Hon hörde mig komma
och lade på telefonluren. Hon vet att jag läser brevet.
Hon måste ha låtit det sticka fram för att jag skulle se det
och läsa det och veta.
Jag står alldeles stilla. Världen rämnar runt mig.
Jag tar steget över tröskeln in i rummet. Hon står vid
bokhyllan bredvid kakelugnen nu. Hon ser på mig.
- Vad är det med dig? frågar hon.
Jag ser att hennes pupiller vidgar sig. Hennes ögon blir
mycket svarta.
-Vad är det?
- Jag har läst koreanens brev, säger jag. Det du lät sticka fram
ur kappfickan. Nu vet jag. Det var alltså inte i Genève på
kursen, sade jag. Du ljög också om det. Eller du låg med flera.
- Det var bara en gång, säger Maj. Jag svär. Det var bara en
gång. En enda gång. Han var en gris. Det var en fullständig
överraskning att han dök upp i Göteborg. Det hade jag aldrig
väntat. En gång hade vi varit ute i Paris. En gång bara. Det var
stor skam att han kom och varför skulle han bo hos mina
föräldrar. Det var ju hans kusin, den lille killen, Kajs skolkamrat,
som skulle bo där. Det hade hon bett mig ordna. Det var så
han fick adressen.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
