Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var nog detta, som så gripit honom —
det var denna oemotståndliga ursprunglighet, som
kvällde fram i hennes toner — det var hennes
leende, ljust som en soluppgång öfver fjällen,
hennes väsens poesi, frisk, munter, trollsk som en
vallarelåt. Det var allt detta som trängt igenom
hans blaserade, likgiltigt förnäma yttre, in i den
dolda drömvärlden och väckt allt, som låg
väntande och slumrande, till svallande lif.
Men som hustru åt honom? ...
Hur skulle denna lilla zigenarflicka med sin
stämning af skogssnår och vildmark gå i stycke
med den Blumska familjen, där allt, till och med
känslor och tankar, var lika poleradt och filadt
som silfret på buffeten och kopparn i köket?
Han drog en djup suck, och på samma gång
log han åter ett strålande leende och försjönk åter
i ljufva svärmiska drömmar.
Men i kökskammaren satt »Visa» och stickade
på en strumpa och läste en röfvarroman med
hemska teckningar. Hon ryste af skräck och
förtjusning, men dessa känslor kommo henne aldrig att
glömma att för hvar gång hon vände bladet,
kasta en blick åt assessorns fönster, som låg i
vinkel mot hennes tvärs öfver gården. Ty det hörde
till Lovisas principer att ej gå och lägga sig
förrän hon sett ljuset släckt hos Eugen, så att hon
kunde antaga, att han gått till sängs och somnat.
Den vanan hade hon bibehållit alltsedan hon skötte
honom och satt vid hans lilla korgvagn i
barnkammaren.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
