Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro alltför öfverfyllda af romantik, känslolif och
hjärtegodhet, för att på någon punkt vara
tillgängliga för F. V. O:s modärna och kloka idéer.
O, att inte själf få hjälpa sina fattiga vid
dörrarna, draga dem in i köket, värma dem, proppa dem
med den mat, som för tillfället fanns i
skafferiet, och se huru varma och mätta och belåtna
de blefvo och höra hur tack och välsignelser
blandade sig med det glupska tuggandet! Att
inte själf få lyssna på deras hårresande
historier och halft frossa på, halft rysa för det
mänskliga eländet och sedan göra hvad man kunde
för att afhjälpa det. Att inte få ge slantar åt
små fattiga barn i gathörnen och se, hur deras
ansikten lyste upp — nej, inte för allt i världen
ville de afstå från denna glädje! Visst blefvo
de allt emellanåt lurade, men de hade en
egendomlig förmåga att glömma dessa sorgliga fakta
och dagen därpå tro sina fattiga lika godt igen.
Till familjens många egenheter hörde också
ett alldeles särskildt språk; smeknamn,
förvridningar af ord, uttryck, som ingen mera än de
begrepo, och som, om de släppte lös dem i
främlingars närvaro, kommo dessa att undra öfver de
talandes förstånd. Så hände det en gång den
arma Lisbeth, som allt galet skulle hända, att hon
af gammal vana sade till en gammal förnäm man:
»Nix, min gris», ett uttryck, som syskonen med
förkärlek använde sins emellan. Verkan var
utomordentlig: den gamle herrns peruk lyfte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
