Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 116 —
»Hur är det, har du talat med mamma pm
våra ’matsedlar’?» frågade han halft skämtsamt,
halft misslynt, då han en dag till middagen fått
fisk och illa lagad hafresoppa.
»Nej, kära du, det har jag inte... jag
tyckte det gick bra ändå och... så har jag glömt..»
»Vill du inte försöka komma ihåg det, då
du vet att det är min önskan?» fortfor han
förebrående.
»Jo visst... jo visst...»
Men Dora frågade ej. Hon sköt upp
’därmed till följd af ett slags instinktlik föresats att
skjuta upp så länge, att hon återigen glömde
alltsammans.
Ty hon ville lej rådfråga fru Blum, och
därtill ihade hon två skäl. Ena skälet var, att det
retade henne, att Eugen jämt hänvisade till sina
föräldrar och till sitt hem och hvad som
brukades där, alldeles som om ingenting annat kunde
duga. Hvarför skulle Eugen och Dora ha det
annorlunda än hvad Doras föräldrar haft?
Hvarför skulle hon iej få ordinera sådan mat som
hennes mor brukade ha, hennes mor, som var
en sådan praktisk och klok människa?...»
Andra skälet var att hon kommit under fund
med att om ’hon ställde hushållet på en så
enkel fot som ’hittills, skulle hon af de pengar Eugen
lämnade henne få öfver en hel del att ge åt
fattiga och att gömma åt Tullans barnhem. Och
i sin stora lycka kände hon lifligare än någonsin
behofvet att göra andra lyckliga, att strö omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
