Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 —
sig hjälp och glädje. Eugen, som naturligtvis
tillhörde F. V. O., hade för Dora uttryckt sin
önskan att hon aldrig skulle ge åt tiggare vid
dörrarna och ’gifvit henne en »grön» bok, hvars
blanketter skulle lämnas de behöfvande för vidare
befordran till F. V. O. Dora tog emot boken,
hörde tankspridt på Eugens noggranna föreskrifter
och lade sedan boken i sin skrifbordslåda,
hvarifrån den aldrig rubbades.
För tiggare hade Dora mottagning i köket,
där hon satt och pratade med dem, proppade
dem med mat och stoppade kläder och pengar
på dem. Och ju lyckligare och nöjdare hon
kände sig, dess mera gaf hon. Och allt emellanåt
kom hon och lämnade Tullan en tia eller
femma, som hon sparat på hushållspengarna, och
som Tullan, rodnande af lycka, gömde i sin
sparbössa.
Hvad tid beträffade, hade Dora ännu svårare
att fatta Eugens behof af ordning. För hennes
godmodiga, ssorglösa natur var det alldeles
likgiltigt om måltiderna intogs punktligt eller ej.
Hvad i all världen gjorde det, om man åt sin
biffstek tio minuter förr eller senare, hvad hade
det med lyckan och kärleken att göra? Det var
pedanteri och tråkighet, och åt sådant skulle inte
hon och hennes älskade Eugen hemfalla. Dora
brydde sig för öfrigt litet om mat, hon tyckte
mest-om sötsaker, som hon åt alla tider på
dygnet, helst i sängen.
En dag, då Eugen misslynt förebrående för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
