Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 121 —
Det blixtrade till i Eugens ögon. Dora blef
rädd, ett sådant uttryck hade hon aldrig sett på
hans ansikte.
»Snälle Eugen, förlåt mig!» bad hon ödmjukt,
i det hon kom fram till honom och grep hans
motsträfviga hand, »var inte mera ond på mig
— jag skall försöka bättra mig... så... se nu
vänligt på mig... det är ju så vackert väder...
vi ska’ gå ut och ha så roligt.»
Och hon bad och jollrade, tills hon
slutligen fick bort det uppbragta draget ur hans ansikte.
Men denna söndag tycktes vara öfverskyggad
af Tyko Brahes ande. Dora och Eugen kommo
sent hem från sin promenad, Dora var sömnig
af luften och ville lägga sig en stund, men Eugen
bad henne ifrigt att genast gå och kläda sig,
annars hunne hon ej att bli färdig till middagen,
som de skulle intaga hos gamle Blums. Och att
komma för sent dit, det var något som Dora
visste ej skulle aflöpa utan ledsamheter.
Dora gäspade, men gick in i sängkammaren
och tog fram sin klädning. I detsamma ringde
det på telefon; Lisbeth stod där och ville
ändtligen tala med Dora om något viktigt. Dora
sprang ut, vaken och nyfiken.
»Goddag Dora!» skrek Lisbeth, »säg mig,
anser du, att du är öfvervägande ond?»
»Hvad för något?»
»Anser du att du är öfvervägande elak?
Tullan och jag ha disputerat, så att stickor och strån
ryka om oss,.. hon påstår att alla människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
