Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 124 —
ej hjälpas. Jag telefonerar nu återbud från "dig
och går ensam.»
»Nej, kära ,snälla Eugen — var inte ond
på mig... jag är strax färdig.»
Och hon rafsade bland strumpor och
kjortlar och schalar, utan något annat resultat än att
öka oredan.
»Du hinner ej,» afgjorde Eugen på samma
kalla sätt, »det brukas inte inom vår familj att
komma försent till middagen. En annan gång
kanske du vill iakttaga våra sedvänjor...»
Dora sjönk ned på soffan, tårarne kommo
henne i ögonen, och läpparne började darra.
»Hur kan du tala så hårdt till mig?»
hviskade hon.
»Så, Dora — var inte ledsen,» sade Eugen
vekare och strök med handen öfver hennes
blossande kind, »jag är öfvertygad om, att det är sista
gången något sådant här händer. Du vet hur
pedantiskt noga föräldrarne äro med tiden — jag
åtminstone har ej mod att komma försent till
en söndagsmiddag... Adjö nu — jag kommer
hem på eftermiddagen.»
Han kysste henne flyktigt och lämnade
rummet.
Men han hade ej sagt Dora rätta skälet,
hvarför han tvang henne att ej gå med; att han
ej kunde uthärda alla de mer eller mindre
spetsiga pikar, de ordlösa: »var det icke det vi sade,»
som alltid, förstorade af hans ömtålighet, kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
