Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 126 —
»Nej, men du har tänkt det, ’du har hela
middagen känt dig djupt olycklig och haft
förskräckliga aningar för framtiden. Inte sant?
Han svarade ej, han drog henne blott intill
sig och kväfde hennes frågor med kyssar.
»Jag vet, min älskade Dora, att du vill
försöka att bli ordentlig för min skull,» hviskade
han ömt.
De smektes och jollrade en stund, så sade
Dora helt plötsligt, och skälmen glindrade ånyo
fram i hennes ögon:
»Snälla Eugen, jag är så trött — man blir
trött af att sitta ensam och gråta, vill du gå och
telefonera till Lisbeth, att jag är ’öfvervägande
end’ ?»
Eugen såg på henne förvånad och
misstänksam.
»Hvad menar du?»
»Bokstafligen hvad jag säger. Telefonera
bara: ’Dora anser sig öfvervägande ond’.»
Eugen var just ej upplagd för skämt nu.
Han såg förolämpad ut, ryckte på axlarna och
sade kort; i det han gick in till sig:
»Det telefonbudet får du framföra själf, när
tröttheten gått öfver.»
Dora sjönk skrattande ned på schäslongen.
Hon kände sig vid godt lynne igen, och hon
tyckte det var förargligt att Eugen ej kunde gå
in på hennes skämt. Tänk hvilken effekt det
skulle haft, om Lisbeth fått höra Eugens högtidliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
