Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 136 —
med Guds hjälp skall det dröja länge, innan min
stackars Dora behöfver gå igenom något
liknande ...»
Och medan han satt där och väntade,
uppstego inom honom så fina, vackra tankar, med
hvilka han, liksom bedjande och tröstande, smekte
sin unga hustrus bild. »Kan jag vara nog
kärleksfull, nog om emot henne?» tänkte han, »jag
vill bära henne på mina händer... aldrig skall
jag låta henne höra hårda och fordrande ord...
Min stackars lilla Dora... nu först tycker jag
mig förstå hur mycket vördnad och hänsyn vi
män äro skyldiga våra mödrar och hustrur...»
Under det han tänkte dessa tankar och
gjorde dessa vackra föresatser, torkade han oafbrutet
pannan, i hvilken ångestsvetten sipprade fram,
och svalde nervöst för att kväfva illamåendet. Till
sist stod han ej längre ut; han reste sig hastigt
upp, fast besluten att gå och höra hur det stod
till i sängkammaren.
Men då han lade sin hand på låset för att
öppna dörren, möttes han af ett skri, så
skärande och fasansfullt, att han aldrig hört något
liknande.
Nu förstod Eugen att allt var slut — så
skriker en människa blott då dödens hand
valdsamt släcker ett ungt, kraftigt lif.
Likblek vacklade han tillbaka till soffan, sjönk
ner där och gömde ansiktet i händerna. O, Qud,
den vackra sagan var då redan slut... aldrig
mera se hennes glada, vänliga ansikte... aldrig höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
