Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 146 —
tolf och aldrig gå ut. När jag erinrar mig min
mor...»
»Ja... ja... ja ...,» afbröt Dora, rädd att
också Eugen skulle komma med historier om
bröstböld och blodpropp, »jag ska’ försöka!»
Och så öfverraskade hon en morgon sin man
med att punktligt infinna sig vid frukostbordet,
och på förmiddagen utbytte hon morgonrocken
mot en promenadklädning, kysste sina små
flickor, Maj, Sonja, och Gertrud, som hoppade och
kvittrade omkring henne, medan hon klädde sig,
uppmanade dem att vara snälla medan mamma
var borta, gick in i barnkammaren och jollrade
litet med Märta, ettåringen, som fet och
rödkin-dad lig och smålog i sin korgvagn och begaf
sig därefter ut.
Vädret var härligt, luften kändes ren och
stärkande, hon var verkligen Eugen tacksam, att han
så här drifvit ut henne. Och, märkvärdigt nog,
tröttheten försvann under det hon gick; hon
började känna sig riktigt pigg, och så kom hon
slutligen på den tanken, att hon skulle gå till det
gamla hemmet och öfverraska de sina med ett
besök. Hon ’hade ej varit där på länge — de
visste ju hur klen hon var — tänk, så glada
de skulle bli att få se henne!
Ja, ’de blefvo verkligen glada, hon blef
öfverhopad med smekningar och välkomstutrop: »Kära
lilla Truda Vide!» »Hjärtesyster!», »Doris lilla!»
susade det från alla sidor, och hon hade all möda
att vända sig från den ena till den andra, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
