Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 —
att besvara alla kyssar och kärleksuttryck. Alla
pysslade om henne; fru Hjort tvang henne ner
på en schäslong och lade kuddar bakom
hennes rygg, och Lisbeth bredde en pläd öfver
fötterna.
»Hvila ’dig du, kära Dora,» sade frun med en
bekymrad suck, »hvila dig du, mitt stackars barn,
det har Eugen råd till. Det var just sådana där
ansträngande promenader, som förorsakade mina
missfall.»
Dora skrattade. Hon kunde aldrig komma
ifrån »missfallen» då hon var hos modern, och
aldrig »bröstbölden» och »blodproppen» hos
svär-modern.
Fru Hjort hade ett sätt att understryka
ordet stackars, i synnerhet i Eugens närvaro, som
roade Dora, men som retade Eugen lika mycket
som det retade honom när hans egen mor med
ett visst obeskrifligt tonfall frågade: »Hur har
du det där hemma, min stackars gosse?» »Bra,
tack, utmärkt bra,» svarade han då alltid med
jen ton så kort och sträf, tsom om han i
stället sagt: »Så svårt och ledsamt som möjligt». I
motsats till Dora hade han ännu aldrig för de
sina nämnt ^tt ord om missförhållandena i
hemmet. Hur mycket han än önskade få tala med en
klok och kärleksfull kvinna om en hel del saker,
som han ej tyckte sig själf förstå, slöt han sig
nu, som alltid, stolt och envist inom sig själf.
Ty han visste, att om han blott gåfve det minsta
medgifvande till det skvaller, tjänarne redan släppt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
