Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 149 —
heter; sedan någon tid tillbaka hade (dessa lagts
åsido, och hela familjen, de båda gamla
tjänarinnorna inbegripna, sysselsatte oafbrutet sina
tankar och tungor med en händelse, som nyligen
inträffat: Lisbeth hade blifvit kär, icke som
vanligt hopplöst och fantastiskt, utan på grundvalen
af en hel mängd utsikter till genkärlek. Det var
om beskaffenheten af dessa utsikter, familjen nu
ständigt resonerade, ledd af Lisbeth, som icke
lämnade dem ro för sina frågor. Nu hade hon fått
tag i Dora och framlade för henne alla tvifvelsmål
och alla möjligheter.
»Tror du verkligen att han kan älska mig?
Han sa’ häromdagen, att han bryr sig ej om en
kvinnas utseende, det är sättet — rörelserna...
härmed menade han naturligtvis mig.»
»Visst älskar han dig — gränslöst — det
hörs ju på allt...»
»Men min näsa, min näsa! O, att Darwin
ska’ ha uppfunnit den här ärftlighetslagen...»
»Var nu inte enfaldig, Lisbeth,» sade Vivan,
som blifvit en »läshäst», gick igenom seminariet,,
begagnade pincenez och satt inne med mer
kunskap än familjens alla medlemmar tillsammans,
»Darwin har lika litet »uppfunnit»
ärftlighetslagen som Newton »uppfunnit» gravitationslagen ...
det är för resten inte Darwin...»
»Det rör mig inte!» afbröt Lisbeth, »jag tål
inte Darwin... tänk om ... om jag nu blir gift,
tänk om mina arma barn ska’ få en så’n näsa
som jag, och pinas lika mycket som jag gjort!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
