Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 165
ängslan vaggad till ro af små förhoppningsfulla
inre monologer, vred han om låset och trädde in.
Han hade jagat upp sig till verklig
sinnesrörelse; han längtade, ifrigt, passioneradt, som ett
barn efter julklapparne, att få se middagsbordet
dukadt och Dora komma emot honom vänlig
och glad. Han ville så gärna i detta ögonblick
erfara endast kärleksfulla känslor mot sin hustru.
Långsamt tog han af sig röck och hatt,
långsamt gick han in till sig, omedvetet ville han
ge Dora tid att bli färdig. Fem minuter öfver
fem skulle han komma ut i salen — icke förr,
— man finge ej begära för mycket. Nu såg
han på klockan för tionde gången — tre... fyra
minuter öfver — nu var tiden inne.
Genom salongen gick han ut i salen och
stannade på tröskeln med rynkad panna. Bordet var
icke en gång dukadt.
Hans ansikte stelnade till. Alla de mörka,
bittra tankarne stego i ett slag upp inom honom.
Hon var ohjälplig... karaktärslös ... och likadan
var hennes kärlek, ett joller, en lek, ingenting
annat. Det återstod honom blott att hålla strama
tyglar i den kamp, hvartill han tyckte att hans
äktenskap nu oåterkalleligen förvandlades.
Han gick ut i köket och frågade barskt och
kallt, hvad det betydde att bordet ej var dukadt.
»Åh, bevara mig väl!» utbrast den
förskräckta husjungfrun, »är klockan så mycket?...»
Och hon rusade in och började duka. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
